Jag skall börja arbeta. Så är det. Tillbaka på min tjänst den 15 februari. Det kändes som att det var dags. Som att vi behövde en normalitet i vår vardag och att den lättare skulle infinna sig om jag åter arbetade. Det kändes som att det skulle göra oss alla gott. Nu är jag inte så säker.
Sedan vi fick vetskap om att cytostatikan fungerar så har allt känt lite lättare, lite ljusare. Vilket medfört att jag känt mig starkare, inte så skör. Men det räcker tydligen, blev jag i helgen varse om, med något litet missförstånd för att jag skall tappa fotfästet.
Hur mycket kan en människa gråta? Hur osäker kan en människa bli? Osäkerheten finns inte bara runt min älsklings sjukdom utan den letar sig in i delar av mitt liv där jag trodde att jag för länge sedan städat ut den. Så nu står jag då frågande och osäker på huruvida det verkligen är det bästa för oss, för mig att börja arbeta igen. Jag antar att den frågan kommer kvarstå även efter den 15 februari. I sinom tid blir jag väl varse om svaret.
En sista hälsning
12 år sedan
Inlägg
hoppas att du kommer känna att det leder till något bra att komma tillbaka till! Håller tummarna att det faller ut väl! I vissa avseenden kan vardagen vara en av de få saker som känns viktiga och värdefulla när livet runt omkring gungar som det gör för dig och din familj. Att få leva "som vanligt" är kanske då det man längtar som mest efter.. Hoppas du kännner att du har styrkan och kraften så att det räcker till, längta är en sak, att klara av det en annan - du känner dig själv bäst, hoppas det blir som du hoppas på!
SvaraRaderaStor kram
Kära du vad jag känner igen mig... Önskar jag hade hittat till din sida för länge sedan. Det är svårt, jag vet. Både kärlek och sorg har en förmåga att vara två så starka känslor som får en att tappa andan och svepa undan benen... Jag ska sända all positiv kraft jag kan till dig och din familj. Himlen ville inte vänta på min pojkvän. Han är där nu och jag väntar på att höra ifrån honom. Han har inte ont längre... Kram från Mia
SvaraRaderaTack till er båda för era kommentarer fyllda av vishet.
SvaraRaderaTill Mia: Jag har svårt att finna orden. Det du skriver berör mig så otroligt starkt. Jag beklagar verkligen din förlust. Jag tackar dig å det ödmjukaste för att du delar den och får in så mycket kärlek, glädje och hopp, i några få rader, trots den enorma förlusten det är när en älskad lämnar denna värld vi lever i här, i detta nu. Åter ett stort tack för dina ord, för att du tog oss i dina tankar.
Jag skänker er all den styrka, värme och kärlek som möjligt är. Kram