har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".
Visar inlägg med etikett Töserna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Töserna. Visa alla inlägg

söndag 21 augusti 2011

En sommar att minnas

Vilka eller vem hejjar du på pappa? frågar äldsta tösen och oavsett svar så hejjar hon på samma lag eller individ. Sen sitter de där uppbullade bland massor av kuddar i sängen och tittar på sport. Yngsta tösen brukar också krypa upp och hänga med i hejjarramsor och utrop. Tre sportentusiaster och så jag som mest blir stående i dörröppningen, med ett leende som gör kinderna ömma. Glädje i hjärta och själ trots att sport är så där lagom roligt i min värld.

Vi har givits mängder av underbara stunder under sommaren. Segelbåten blev kvar på land men lillbåten har vi använt för äventyr och minnesvärda stunder tillsammans med familj, vänner och så stundom enkom vi fyra, tillsammans som sig bör, i vår fina skärgård.

Vi spenderade en stund hos goda vänner på deras sommargård nere i Småland och gjorde ett gemensamt och efterlängtat besök på Astrid Lindgrens värld.

Vi åkte med min far och syster till High Chaparral för två minnesvärda dagar som sedermera gav oss något att se fram emot inför nästa sommar. Då är minst fyra dagar beställda men allra helst sex eller sju. Fram tills dess så har vi dock två, enligt stora tösen, äkta sheriffer som väntar, längtar och under tiden ser efter allt här hemma.












Vi seglade en eftermiddag med det hundratreåriga fartyget Constantia. De regntunga molnen skingrades och solen tittade stundom fram. Vågorna gick till den stora tösens glädje ganska höga och vinden lade, till stor glädje, fartyget ner så där lagom mycket i min smak men på tok för lite för resterande familjemedlemmars tycke. Lilla yrvädret for omkring och kastade sig med jämna mellanrum ner i ett ilskeutbrott för att sekunderna senare vilja sjunga imse vimse spindel. Till slut så somnade hon dock, vilket nästintill alltid sker efter en stund till havs. Vågorna och vinden giver den effekten.










Uffe, Uffe är snyggare än någonsin. De urholkade kinderna har återfått lite rundhet, håret börjar växa ut i en snygg gråsprängd, ruffsig frisyr. Om än smärtor är som vanligt eller kanske tyvärr större och krafterna långt ifrån vad de än gång var så är han i allt detta underbart stark, vacker och bara så där fantastisk som han alltid har varit och alltid kommer att vara i mina ögon. Nu kan jag se det sjuka som nog de flesta kunde urskilja för ett par månader sedan. Då gjorde jag inte riktigt det men i den nya friska fläkt som denna behandling ger hans anlete så ser jag det jag förr blundade för.

Han är sannerligen en vacker och beundransvärd man med all sin styrka och vishet


















Nu återkommer vardagen. Vår stora tös börjar första klass imorgon och vår lilla tös återgår till förskolan, likaså jag. Men än finns många vackra sensommardagar att se fram emot och därefter smyger sig det underbara höst- och vintermörkret på. Då ger den där extra tröjan myskänslor, då plockas fingervantar och härliga höstiga mössor fram, då värmer brasorna gott när vinden viner runt knuten och då är dagarna på sjön guld värda.

tisdag 14 december 2010

Stjärnfall

Ikväll blev det inget Bolibompa. Istället klädde vi oss varmt, tog fram solstolar och dynor vilka placerades på en snötäckt gräsmatta. Där låg vi så väl påpälsade under varma duntäcken och tittade upp mot en stjärnklar himmel. Äntligen så fick vi skåda dem, de efterlängtade stjärnfallen som förhoppningsvis låter våra önskningar slå in. En önskning har meteorregnet Geminiderna redan uppfyllt, en sexårig tös önskan om att få se önskestjärnor.

torsdag 9 december 2010

Uppdatering

Denna dag har vi bävat inför samtidigt som vi har längtat och sett fram emot den.

Idag träffade vi Uffes onkolog för att få svar på senaste datortomografin samt hur den nya behandlingen kommer att se ut. Vi visste redan innan besöket att vi mest sannolikt skulle få negativa besked. Detta till del av att han har varit utan behandling i två och en halv månad samt att behandlingen som skedde efter sommarens uppehåll inte haft någon effekt. Frågan var så hur stor tillväxt kommer ha skett under denna tid och vad har de för plan?

Tillväxten är markant i levern. Leverns högerlob är nu endast en massa av metastaser. Det positiva är att vänster del är ganska fri från dessa elakingar. Det hade även skett en tillväxt i lungorna men i lymfkörtlarna står det än still. Han har även fått en infarkt i ena njuren samt nedsatt njurfunktion vilket medför att Diklofenaken omgående tas bort. Vi får se huruvida detta kommer betyda en ökad smärta vilket i så fall till en början skall hävas med Oxy Norm och ev. en ökad dos av Oxy Contin. Den nedsatta njurfunktionen är antagligen en stor bov gällande den ökade orkeslösheten likväl som tröttheten.

Summan av detta och allt det övriga vi gick igenom är att Uffe inte kommer att börja med en ny cytostatika behandling i detta skede. Först skall ett antal behandlingar med Vectibix ske (var fjortonde dag). Vectibix är en antikropp som kort uttryckt skall hindra tillväxt och spridning av cancercellerna. Efter en bedömning hur denna behandling fungerar tas beslut huruvida de även sätter in en annan cytostatika.

Blandade känslor, kan inte riktigt sätta ord på dem än. Dock så kan jag säga att jag är väldigt lättad över att detta behandlingsuppehåll är över. Att se Uffe bli sämre utan att veta vad som händer, vad det beror på är otroligt påfrestande. Är det dåliga blodvärden, är det en ökad aktivitet, sviter från lunginflammationen eller magsjukan, en kombination av allt och lite till? Detta behandlingsuppehåll har inte varit lika stärkande som sommarens utan det har varit fyllt av sjukdom. Magsjuka, öroninflammation, halsfluss och lunginflammationer. Det är många små sjukdomar som kan klämmas in under åtta veckor. Vi har alla varit sjuka under denna period men det är framförallt vår äldsta tös som varit det. Hon har haft en ihållande lunginflammation som äntligen (efter åtta veckor) verkar givit med sig. Nu återstår dock behandling med astmamediciner under ett par månaderna till del av de sviter som uppkommit.

Varför vi har längtat efter denna dag? Idag fyller vår stora tös sex år. Det är sex år sedan denna underbara, goa, driftiga och modiga tös kom in i våra liv. Så efter en lång dag på sjukhus, förskola, skola och fritids så avslutade vi hemma med Spiderman tårta, paket och massor av lek. En dag kan vara hur upp och ner som helst men när jag sätter mig ner med min familj, när jag hör töserna skratta, möter Uffes blick, när jag är nära alla de som står mig närmast då, då blir det ändå bra, det blir bäst.

tisdag 7 september 2010

Minnen av en ohörbar men underbar kvällsmusik

Sommarens sista dagar tillbringar vi på sjön. Seglande i både hällregn och strålande sol för att finna nya äventyr. Kvällsturer med motorbåten tillsammans med underbara vänner för att bada och fiska. Töserna njuter, vi njuter och myser.

En kväll stod äldsta tösen på en bergsklack och skådade ut över havet. Vinden fick henne att sträcka armarna rakt ut. Där stod hon och betraktade lite av det vackra, det magiska och underbara som finns i världen. Det var en bild vacker som få. Jag reser mig och lämnar gläntan där min älskade man och yngsta tös sitter tillsammans med underbara släktingar. Jag reser mig och går upp mot min stora tös. Hon vänder sig om med ett stort leende och säger -Jag hör musik i mitt huvud mamma. Så återgår hon till att titta ut över havet mot solnedgången och vågornas kraftfulla brytningar med armarna utsträckta för att känna hur vinden viner runt henne. Sekunderna senare så far hon iväg, alla måste se, alla måste uppleva hur vackert det är. Hon far från ena sidan av ön till den andra. Överallt är världen vacker och underbar fast lite olik. Hon tar med sin lillasyster och visar, fotograferar och sprudlar. De yr som virrvelvindar över ön och skrattar så de kiknar. Älskade töser som ni berikar våra liv, vilken glädje och lycka ni tillför. Vilka under ni är i er själva, i den styrka ni har och giver oss andra. Ni är livet.

Det var detta som fanns i mina tankar under gårdagens pauser. Igår återgick jag till arbetet. Jag gick direkt upp på heltid och den första dagen inleddes med planering, föreläsning och föräldrarmöte. Jag åkte hemifrån halvnio på morgonen och kom hem tolv och en halv timme senare. Trött men glad. Det var en givande men tröttande dag, på fler sätt än ett. Den resulterade i många nya insikter och kommande förändringar både för mig som enskild person och för verksamheten i stort. Det tröttande med dagen har jag ingen önskan att yppa här men när detta tog överhand, när jag kände Nej då kom tankarna, minnena från den där skymningen i skärgården. Då kom känslorna och styrkan som töserna ger, som Ulf ger mig. Då fick dessa mig att få ny kraft och se nya möjligheter, nya lösningar. Att ta ett steg till.

måndag 14 juni 2010

Sommarlov

Imorgon är det sista dagen på förskolan för töserna. Sista dagen på förskolan för den älskade äldsta tösen som till hösten börjar förskoleklass. Nu vankas sommarlov och härliga lediga dagar. Dagar att bara vara, rå om varandra och vara nära. Dagar fyllda med upptäcktfärder, segling, karuseller och bad. Och kanske, kanske om läkarna och ekonomin tillåter en flygresa.

Imorgon är sista dagen på förskolan. En stor dag för en stor tös. En dag som markerar början på något nytt och spännande. En dag som skall firas med glädje och kanske ändock lite vemod. Vi har bakat tårta, köpt presenter och inte minst har vår stora tös förvandlat två stora stenar till underbara nyckelpigor. En nyckelpiga till var och en av de fröknar som har haft hennes natur- och skapandegrupp. Imorgon är en stor dag för den markerar början på något nytt, för båda töserna egentligen. Nu återstår att se hur den älskade lilla tösen acklimatiserar sig när storasyster inte återvänder till hösten. Men först har vi hela sommaren att njuta av tillsammans.

måndag 24 maj 2010

En Kjellbergsk brännbollsträff

De där vackra, underbara dagarna. De där speciella, extra kraftgivande dagarna. De där dagarna där allt är tydligt. Där gräsets doft, molnens formationer, havets bris är lite extra tydliga, ger den där extra lyckokänslan. Lycka över att bara få finnas just där, just här, just då, just nu.

En sådan dag hade jag i lördags. En dag där lyckan, känslan och glädjen av att få uppleva gräsets doft, molnens formationer, havets bris och solens gång över himlen upplevdes i samspel med ljudet av bollen som träffar slagträet, av springande ben, hejarrop, skratt, bus, lek, glada samtal om allt och inget och mycket, mycket mer. Att få uppleva detta tillsammans med underbara, med mina älsklingar, med min Uffe. Det är och ger Lycka, just då, just nu och under dagar som komma skall.

En lördag där Kjellbergssläkten samlades på gräset vid havet för att spela brännboll och grilla. I centrum, min underbaras mor på 90 år. Omgiven av nästan alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det var en underbar dag, en fantastisk dag, en dag som vi kommer minnas och dra kraft, glädje och lycka ifrån länge, länge.

Så tack alla fina ni som gjorde denna dag

onsdag 21 april 2010

Fotbollsträning

Idag hade vår stora tös sin första fotbollsträning. En mycket, mycket efterlängtad sådan. Sprungen från en släkt där fotbollen är ett stort glädjeämne så var det nästan givet att hon en dag skulle börja. Personligen har jag inget intresse för att titta på fotboll annat än när det korplag som Uffes släkt själva har spelar. Att se dessa matcher under de cuper de spelat i, det är ett måste. Jag förundras över hur, i övrigt ointresserade, jag sitter och Hejar, svettas av spänning och nervositet och bara älskar dessa matcher. De stunder jag tittar vill säga, för visst händer det att en hel match går mig förbi för att jag sitter och tjattrar med någon av de andra fruarna. Det är väl lika mycket det som skapar glädjen och längtan efter dessa matcher. Möjligheten att träffa alla underbara.

Så där har nu dotra suttit på läktaren under de fem och ett halvt år som hon funnits. Allt eftersom tiden gått så har fotbollen, möjligheten att springa en stund nere på plan och längtan efter att själv få spela blivit större. Så kom nu den där dagen, dagen då fotbollsskolan äntligen skulle börja. Egentligen började den för en vecka sedan men då hade hon en höftförkylning. En förkylning som satt sig i höften så att hon knappt kunde gå. Ihopkrupen med ena benet riktat in mot kroppen linkade hon sakta, sakta fram. Skönt nog så släppte detta på ett par dygn. Så idag, iklädd sina nya fotbollskläder, rusade hon ut på plan med massor av andra goa fem- och sexåringar.

Efter lite lek och "prova på att sparka på bollen" övningar så var det då dags för en "prova på" match. Bollen släpps och alla barnen rusar i en klunga efter bollen. Undrar om de vet att de är två lag, vilket mål de skall skjuta mot? Det spelar nog ingen roll för dem, huvudsaken är att de hinner ikapp den snabbt rullande bollen. Fram och tillbaka, till höger och vänster rör sig klungan i snabb takt. Plötsligt bryter en lite spelare sig ur klungan och rusar bort från bollen till andra änden av plan. Fångar upp en ny boll och springer snabbt tillbaka. Kastar ivrigt ner bollen och skjuter mot mål. Två bollar är i spel. Klungan skingrar sig så sakteliga till två klungor av små, ivriga, glada, bollsparkande ben/barn. Men så blåser tränarna av och förklarar att det endast får finnas en boll på plan.

Den bollen vår älskade tös sprang tillbaka och hämtade, den bollen togs ur spel. Om än hon kanske inte riktigt förstått den mest grundläggande regeln i sporten så måste jag säga att hon är otroligt driftig och klok vår älskade, underbara tös. Den lilla underbara, älskade tösen hon Hejade ivrigt på sin storsyster träningen igenom "eja, eja".

söndag 11 april 2010

Glasskärvor, hejaramsor och kärlek

Ljudet av ett glas som slår i backen och går sönder i ofantligt många bitar är inget angenämt ljud. Framförallt inte när det sker i närheten av små individer och djur. Det händer dock relativt ofta när det finns små individer i närheten av glas.

Lilla tösen är vid soffbordet, i närheten av det glas som sedermera for i golvet, stora tösen far runt sin far och en av de älskade kusinerna. "Kras" = glasskärvor överallt. Under tiden jag lyfter upp lilltösen i soffan så har stortösen och det lilla, nästan hårlösa, finaste kattskrället kommit fram till soffan. Såklart för nyfikenheten pockar hos dem båda. Nåväl fram med dammsugaren. Kusinen skrattar och konstaterar att båda töserna bara sitter där i soffan och tittar lite tomt på mitt frenetiska dammsugande. Och så åker den nyupphällda kaffekoppen i golvet. En bra idé hade varit att flytta den bort från bordskanten innan jag flyttade bordet men i och med att det hade varit en bra idé så kom den aldrig till mig... förns efteråt. Nåväl, där sitter de två älskade töserna och tittar när jag dammsuger, fadern torkar kaffe och kusinen skrattar åt situationen. När ordningen är återställd, en ny kopp kaffe är upphälld så somnar båda töserna inom loppet av en minut. Lilla tösen somnar sittandes i mitt knä, stora tösen somnar sittandes i soffan. Bara så där. Mitt på dagen, mitt i kusinbesök och allt.

Det händer aldrig eller rättare sagt det har aldrig hänt att båda töserna sover samtidigt mitt på ljusa dan´. Eller har det hänt så har jag glömt bort det, vilket i och för sig inte är så ovanligt för mitt minne är det lite si och så med. Så kanske att de har sovit samtidigt men i och med att jag har glömt bort det så ritades inget kors i taket. Varför det nu skulle ha gjorts det, för jag ritade ju inget kors denna gång så om detta händer igen så kanske jag åter tror att det är första gången. Men nu uppkom en fråga varför säger man så " Rita kors i taket"? Eller egentligen säger man väl "Kors i taket" men varför? Varför säger man detta?

Nåväl, förklaringen till deras trötthet var kanske att det hade varit en ansträngande dag. Åtminstone för vår femåriga tös vars ihärdiga HEJAnde under kusinens fotbollsmatch skalla över hela nejden. Om jag lyssnar riktigt noga så kan jag nog fortfarande höra ett eko från hennes ramsor etcetera. Det var en fröjd att se och höra hennes engagemang under en match som spelades i ett otroligt kallt och ruggigt aprilväder. "Heja Tommy friskt humör det är det som livet gör Hurra Hurra Hurra". "Spring Tommy, spring". Lite svordomar som hon plockat upp från faderns lite mer lågmälda hejande basunerades också ut. Men i förhållande till hennes så är nog nästan allas hejande tämligen lågmälda. Ja, det går inte att förklara man måste vara där, man måste höra och se henne för att tillfullo förstå den enorma röstresurs hon har vid dessa tillfällen och det otroliga engagemang och den glädje som finns i hejandet.

Den fina, fina kusinen som satt och skrattade under dammsugandet han kom för att tacka sin lilla kusin för supporten. Det är kärlek, det är omtänksamhet som berör djupt.

torsdag 1 april 2010

En ny vän

en lycklig tös går ut för att plocka lite av de nyuppkomna krokusarna i trädgården. En lyckligare tös öppnar ett par minuter senare dörren och säger i ett snabbt andetag

-Mamma, jag träffade ett barn här ute och hon har inga vänner så jag sa att vi kan vara vänner.

Mycket riktigt där ute står, vad som visar sig vara, en jämngammal tös som bara bor i ett par hus längre bort. Lyckliga springer de ut och leker innan de försvinner iväg för att hälsa på hemma hos henne. En stund senare ringer telefonen och Uffe svarar. På andra sidan hörs

-Hej pappa det är jag. Jag är hemma hos min vän och ska äta glass.

Lite senare ringer jag upp och talar med den nyfunna vännens mamma. När jag lägger på kan jag inte annat än att konstatera att även vi mödrar upplever en stor lycka över att dessa töser, som till hösten blir klasskamrater, redan nu har funnit varandra.

Så för att använda den fras min tös nu gärna använder vid speciella tillfällen... "LYCKA är att" finna vänner

söndag 21 mars 2010

Lycka, frustration och såpbubblor

Idag har varit en av de där braiga dagarna där humöret dock lever ett eget liv, har en egen vilja och därmed inte alltid förstår att det faktiskt är en bra, bra dag. Förmiddagen tillbringade töserna och jag hos några vänner. Våra äldsta små liv är jämngamla, det skiljer endast fem dagar på dem. Förutom att de femåriga tempramenten för en stund medförde vevande armar och arga/ledsna miner så var det en fröjd att träffa dem. Vi njöt för fullt av deras sällskap och fick kalasa på nybakade bullar och kakor. Om än bullarna inte såg ut som de skulle, enligt bagarinnan själv, så var de väldigt goda.

Äldsta tösen och jag bakade också bullar i veckan. Det märktes tydligt att hon brås på sin underbara far. Hon ber om en bit deg och går bort till bordet för att baka. Men innan hon börjar så kommer hon tillbaka ut i köket och hämtar ett underlägg att lägga deg, mjöl etc på. Alla de som känner mig kan förstå min förvåning att hon gjorde detta och dessutom på eget initsiativ. Det är denna, ibland, ordningsamma sida som tyder på att hon, även här, brås på sin far.  

Hur som helst, vi står där och bakar. Hon med underlägg vid bordet och jag vid diskbänken. Inspirerad av ett barnprogram så säger hon plötligt
-Lycka är att baka bullar med MIN mamma
Det var en kraftfull och värmande betoning på min.
I barnprogrammet så hade kommentaren varit Lycka är att leka kurragömma med mamma. Jag kan inte annat än respondera med att
Lycka är att vara mamma till de finaste, underbaraste och mest fantastiska töserna.

Förutom att de femåriga tempramentet för ett tag glömde att det var en bra dag och började påverka arm och benrörelser så glömde även mitt humör bort denna braiga dag för en stund. Jag önskar att jag kunde säga att följande händelse uppstod till del av den spontanitet som töserna tillför mitt liv men det var snarare för att jag för ett ögonblick inte visste hur jag skulle få utlopp för min frustration. Således så kastade jag en burk med såpbubblor i väggen. Så här efteråt så önskar jag som sagt att det skedde till del av att nyfikenheten i mig tog överhand och jag ville se om bubblorna bildades även utan bubbelblåsare men det var endast ett galet, obetänksamt, jagvetintevadjagskallgöraförattfåurmigallfrustration ögonblick.
Spontanitet och nyfikenhet - frustration och ...
Oavsett, fast vi nu vet vad det berodde på, så blev nog slut resultatet detsamma. Det vill säga att jag fick torka.

Så nu när dagen börjar lida mot sitt slut så sätter jag mig och går igenom lite fotografier. Minnena får denna braiga dag att bli ytterligare lite bättre.

En underbar varm höstdag så fann vi oss åter i en lekpark. "Plötsligt" dök den upp där bakom affären. Precis som alltid, likväl är reaktionen nästan alltid densamma. Det vill säga som om den magiskt var sprungen från marken. Som om den aldrig tidigare lekts i. Glädje och nyfikenhet. Vem kan motstå eller neka en stunds utforskande av denna "nya" lekpark eller det där kittlandet i magen som gungor stundom kan frambringa?!

Denna dag, denna stund var speciell av många anledningar. Med endast mobilkameran tillhands gav den mig några av mina absoluta favoritfoton från förra året. De där som gör att minnena lätt fångar in en, att värmen sprider sig i hjärtat, att leendet drar i mungiporna och att solens strålar värmer, oavsett hur dagen de facto är eller har varit.














En liten en som spanar efter de alltid så intressanta och glädjegivande fåglarna. En lite större som alltid eller nästan alltid har ett leende och lite spex i kroppen när kameran kommer fram. Våra älskade, underbara töser.

tisdag 16 mars 2010

Fantastiska ungar

Det har varit några tunga dagar som passerat. Främst för vår lilla femåriga tös.

När den mycket efterlängtade fadern och mannen kom hem på permission i lördags så var lyckan stor. Det infann sig omgående en lite bubblande glädje och även ett lugn i huset. Nu blev dock denna glädje kortvarig då han omgående uppmärksammade att stomipåsen var full av blod. Den fylldes snabbt upp av nytt blod efter att den tömts. Således så fanns inget annat att göra än att stoppa tillbaka sjukhusväskorna i bilen och bege sig in till sjukhuset igen.

Efter ett par timmar var vi åter hemma, töserna och jag. Vi gjorde det så mysigt vi kunde och töserna somnade gott. Ingen synbar reaktion på det som just inträffat. Det vill säga att den mycket efterlängtade hemkomsten abrupt avbröts. Dagen efter då infann den sig dock, reaktionen. Vi hade en underbart, härlig dag ute på Femöre tillsammans med tösernas mormor, morfar, moster och stora syster. Vi grillade, busade, gick på upptäcktsfärd. Efteråt åkte vi till fadern och åt tårta, spelade spel, ritade, lade pussel, fotograferade och gick på en ny upptäcktsfärd. Med jämna mellanrum så fick dock den stora tösen väldiga utbrott. Hon var arg precis hela dagen. Hon skrek -Ni är dumma. Låt mig vara i fred. Det är ditt fel. Du är inte min vän och så vidare. Talade någon sjukslöterska eller patient till henne så muttrade hon och gick iväg. Det var en TUNG dag.

Väl hemma så fortsatte det tills dess hon låg på min arm för att sova. Hon ser så väldigt, väldigt ledsen ut. Hon gråter lite stilla och berättar att hon tänker på i somras när pappa och hon busade. Hon frågar vad sjukdomen heter och säger så -Jag tror att pappa är sjuk för att jag sparkade honom i magen. Vi eller jag pratade därefter ganska länge om hur det på intet sätt är hennes fel. Om alla de gånger vi gör oss illa men inte blir sjuka. Hon klämde av sig tån när vi var ute och seglade förra sommaren. Detta är färskt i minnet hos henne likväl som den gången hon bet mig så hårt att jag började gråta. Mormor, moster, storebror och storasyster, alla har vi gjort oss illa eller råkat göra illa varandra men inte blev vi sjuka. Jag hoppas nu att hon är trygg i att det inte är hennes fel men då vi tidigare stött på denna rädsla så ligger den kanske kvar och behöver bearbetas än ett tag.

Nåväl det jag egentligen vill berätta är att jag är glad över att vi har varit så öppna om min mans sjukdom, att han har varit så öppen om den. Jag hoppas att detta medför att de som känner oss har stor förståelse för hur vi alla fungerar, reagerar och agerar just nu. Det vill säga inte alltid på samma sätt som vi tidigare gjort. Främst så vill jag inte att någon skall dömma min dotter. För ni vet de där ungarna som lägger sig ner och skriker i affären eller har hemska utbrott på torget, lekplatsen eller var helst du nu än kan tvingas höra dessa skrik. Dessa ungar, dessa underbara, älskvärda ungar kanske reagerar på något helt annat än att de inte fick den där glassen, att de inte får stanna i lekparken en liten stund till eller liknande. De kanske som min tös reagerar på att fadern är sjuk, att livet vänts lite upp och ner. På saknaden efter vad som varit, på rädslan av att det inte blir bra och tusen andra skrämmande eller tunga tankar och frågor som far genom det lilla huvudet. De kanske "bara" reagerar över besvikelsen eller sorgen att Sara på Bolibompa inte tog deras riddarnamn. Sara Svärdsklinga skickade inte de in som förslag. Hon sa att just De skulle skicka in men trots detta så valde hon Sara Svärdsklinga. Det finns miljoner saker som är av betydelse och där reaktionen kommer senare och möjligen för med sig ett för omgivningen mindre acceptabelt agerande. Men snälla Du ha då i åtanke det som jag nu alltid söker ha när jag möter, ser eller hör dessa okända, "ouppfostrade och jobbiga", fantastiska ungar det vill säga att jag faktiskt inte vet. Jag vet inte hur deras liv ser ut eller vad de tänker på.

fredag 12 mars 2010

Jag har snus i mitt hjärta

-Mamma, jag kommer inte kunna sova.
-Varför kommer du inte kunna göra det?
-För jag saknar pappa så det gör ont i mitt hjärta. Jag vill att han skall fråga doktorn om han får komma hem imorgon.
Så vi ringer fadern. Han lovar att fråga doktorn och tröstar så gott det går.

Vi kryper ner under täcket. Yngsta tösen har somnat. Stora tösen ligger på min arm och jag säger -Det var en gång en underbar och fantastisk tös vid namn ......-..

Förr så fortsatte alltid berättelserna med att denna modiga, vackra och underbara tös klättrade upp för en stege. En lång, lång stege och när hon nådde ända upp och kikade över kanten, till vad det nu än var hon klättrade upp till, så såg hon en kanin. Denna kanin hade var kväll en ny färg och tog var kväll med den fina, fina tösen på alla möjliga och omöjliga äventyr och upplevelser.

Det händer än att stegen och kaninen finns med men berättelserna kommer nästan alltid att handla om det som vi gjort tillsammans eller planerar att göra i framtiden. De handlar om individer som kanske inte är med på resan, för att de inte fick plats eller glömdes bort i början av berättelsen, men som ändock är med för att de finns i våra hjärtan. Det är mycket tal om detta, om att de vi saknar finns i våra hjärtan och på så sätt ändå alltid är närvarande.

För ett par dagar sedan så var vår stora tös hemma hos sin storasyster och hennes sambo. Där säger hon plötsligt till sambon -Jag har snus i mitt hjärta. Han återberättar detta när de kommer hem och får då även klarhet i vad det var hon egentligen sa. Hon har Snus i sitt hjärta. Snus som var mormors katt men som för snart tre år sedan försvann.

De här berättelserna som vi skapar på kvällarna ger min tös en möjlighet att ytterligare bearbeta allt som händer. Det är hennes berättelser där allt är möjligt.

torsdag 4 mars 2010

Cancerspöket

I dagar har min stora tös klätt sig i de nya ytterkläder morfar inhandlat till henne och givit sig "ut" på äventyr med den fantastiska fadern. Varmt klädda och utrustade med ficklampor har de så försvunnit  in i vindens magiska och lite kusliga värld. De har funnit all världens skatter som under stor glädje delats med oss övriga två familjemedlemmar. De största skatterna tror jag ändock är spänningen, glädjen och den magiska upplevelsen som fadern frambringar i detta vindsletande.

Förutom den lycka jag upplever av händelsen i sig självt så är jag även väldigt lycklig över att de återfunnit merparten av våra gamla foton, vilka jag trodde gått förlorade i flytten. Så nu har jag spenderat ett par dagar med att långsamt titta och bläddra bland dessa skatter, vilka nu kommer vara säkert förvarade.

Så sitter jag på golvet och går igenom foto för foto. Stannar upp, ler, stryker med ett finger över någons ansikte och minns tillbaka. Till de där dagarna vi tillbringade i Storhogna med min underbaras äldsta dotter, långt innan våra töser ens var påtänkta. Till en solig, kall och vacker decemberdag, dagen innan vår äldsta tös föddes. När min älskling släpade runt på mig bland klipporna vid havet. Till de där första förunderliga, fantastiska, magiska och egentligen obeskrivbara dagarna när äldsta tösen var nyfödd. Till sensommardagars segelturer. Till vardagliga middagar och högtider som passerat.

Jag minns, njuter och gläds över dessa återfunna foton.
Jag finner mig dock söka efter något oupptäckt på foton av min älskade. Jag söker i minnet, granskar bilderna ingående.
Finns det där, syns det?

Jag läste nyss ett mail skickat av en beundransvärd och vis man. Denna man nämnde ordet cancerspöke. I efterhand kan jag konstatera att det är det jag letar efter, cancerspöket. Men det syns inte och hur skulle det kunna göra det? Hur skulle jag kunna skönja detta spöke i en gammal bild när jag inte gör det idag trots att min älskade finns precis framför mig. Cancerspöket finns och tar ibland en stor plats i våra liv men tacknämligt nog så syns det inte.

fredag 19 februari 2010

Namnsdag

En älskad tös gav mig en underbar namnsdagspresent. En figur, föreställande mig, gjord av toarullar. Inslagen och tejpad så väl så att hon var tvungen att assistera vid öppnadet. För vem kan bättre öppna ett paket än en femårig underbar tös. En underbar, fantastisk tös som dock inte har någon namnsdag för sitt tilltalsnamn. Hennes namn är så gammalt så det finns inte med. Hennes namn är valt med kärlek och omsorg. Ett underbart namn på en underbar individ. Ett namn med en historia om en liten, modig, klok, driftig och kärleksfull tös precis så som vår är. Ett namn väl värt en namnsdag. Så vi firade även den idag. Vi har dock inte slutat hoppas på att namnet en dag tar sig in i den officiella Bolibompa namnsdagskalendern. Tills dess så firar vi med pompa och ståt denna dag. Grattis på namnsdagen min älskade, underbara Du.

lördag 30 januari 2010

Sjukdom

En femårig tös konstaterar med lite oro i rösten
- Nu är både du och pappa sjuka.
- Ja, men jag är bara magsjuk, det går snart över.
- Jag ska ta hand om er det bästa jag kan.
- Tack hjärtat.
- Vad har pappa för sjukdom? Jag har glömt bort vad den heter nu igen.
- Den heter cancer.
- Just det, med små bullar i kroppen.

Så fortsätter samtalet att handla om cancer, mediciner, slangar och sjukhus. Min stora, lilla tös så orolig hon blir när någon är sjuk. Sjuk för henne har ju kommit att handla mest om bullar i kroppen (cancer) och elaka hjärnor (alzheimers).

När hennes far först blev sjuk, långt innan vi fått en diagnos. När var dag bestod av värktabletter, B12 injektioner, kortison och sömn, sömn, sömn. Då hon först konstaterade att pappa var sjuk så kom frågan - Har pappa också en elak hjärna? Det var och är så hon uppfattar sin mormors sjukdom och då var det synonymt med all sjukdom. Idag är det bullar och elaka hjärnor och så nu förhoppningsvis den lindriga och obetydliga magsjukan, vilken denna gång snarare var matförgiftning.

måndag 4 januari 2010

Jag har världens bästa och roligaste mamma och pappa

självkritisk.... Det torde jag vara i större utstäckning.
Jag exploderar över att jag spiller ut en kopp kaffe i soffan. Stora tösen konstaterar, om än med ett litet frågande tonfall, idag är ingen bra dag mamma?! Skall en femåring säga de orden så otvunget, skall de komma så direkt? Det sker till del av att hon har hört de orden från mig så många gånger under de senaste tre månaderna. Det är inte rätt och riktigt.

Vissa dagar är inte bra men jag skall inte lägga det på en femårings axlar, hon är redan väl medveten om att sitautionen förändrats radikalt i vår familj. Att hennes älskade mormor och hennes bästa vän i hela världen, hennes älskade pappa, båda är sjuka. Hon har tillräckligt mycket att fundera över. Hon skall inte behöva oroa sig över att hennes mor inte orkar med situationen. Min underbara stora, lilla tös som efter en sådan här dag, där hon konstaterat att hennes mor inte har någon bra dag, ligger i sängen hos oss och plötsligt säger " Jag har världens bästa och roligaste mamma och pappa". Hjärtat brister nästan när jag hör orden. Min stora, lilla älskade tös, jag finner inte ord att beskriva hur stark min kärlek är till dig och din syster. Jag önskar så att jag kunde erfara hur ni upplever den situation som nu råder. Så att jag blir vis i hur jag kan hjälpa er igenom detta på bästa möjliga sätt. Jag får börja med att söka vägar att hantera all min egen frustration, ilska, sorg etcetera på ett sätt som inte belastar er, mina älskade töser. Så en smula mer självkritiskt rannsakande är på sin plats.

onsdag 30 december 2009

Guldkant

Töserna sover, jag förbereder nyår med lite presenter och allt annat som traditionsenligt hör till i vårt hem. Världens bästa far var tidigare ute med äldsta tösen och sköt iväg lite raketer. Det måste man tydligen dagen innan, bara för att bygga upp lite stämning.  Minst tre måste avfyras. Jag och yngsta tösen väntade inne. Det var deras egentid, deras spännande och mysiga stund. En stund att minnas, precis som så många andra. Fadern sätter guldkant på tillvaron som så ofta. Vi städar men så avbryter han det för att bygga en bilbana. Vi rensar garaget och hittar ett tält, då slår han upp det istället. Vi går till affären men kommer hem först fyra timmar senare för det fanns så mycket att se. Vi lägger till vid en ö och far med barn försvinner iväg för att utforska, en upptäcksfärd. Livet är en upptäcksfärd, det finns ingen anledning att jäkta utan stanna upp, upptäck, begrunda, Njut av allt det som finns runtomkring och alla möjligheter som ligger däri, precis här i detta nu. Det är deras far, det är min älskling.

torsdag 24 december 2009

Julaftonsmorgon

Klockan ringer några korta signaler innan jag stänger av den.
Det är mörkt och lite kallt i rummet.
Jag smyger försiktigt upp och går en trappa ner.
Det är julaftons morgon och mycket som skall förberedas.
Hos oss kommer tomtenissarna natten mot julafton.
När töserna vaknar är gröten och pepparkakorna i öppna spisen uppätna. Äldsta tösens egengjorda önskelista borta. Det är fullt av klappar i julstrumporna.
Vi vet nu att nissarna har varit här.
Vi vet nu att tomten kommer i kväll.
För de rara, hjälpsamma tomtenissarna har ätit upp gröten och pepparkakorna, lämnat några klappar och tagit med sig önskelistan till jultomten.
Nu väntar vi med spänning och fröjdas under tiden över att vi alla är samlade denna julafton.
Det är en God, God Jul

fredag 4 december 2009

underbara töser

en underbar tös som i fem års present önskar sig sin familj.
en underbar tös som så fort någon går ut genom dörren tultar fram till köksfönstret för att vinka.
två underbara töser som börjar och avslutar var dag med att busa så de kiknar av skratt.
våra töser.
lyckliga, lyckliga vi.

måndag 23 november 2009

tillbaka hem till mig

underbara, underbara ungar. Vilken mor de har fått. Från att inte annat än höja rösten vid behov så har jag nu börjat skrika på dem. Pedagogen i mig som mor har försvunnit. Var kan hon vara? Gömd eller nerskyfflad längst ner i en hög av stress och ångest skapad av ovishet och frustration? Eller har hon gått och vilat eller, högre makt förbjude, försvunnit för all framtid? Vem är denna arma människa som smugit sig in i mitt liv och hur länge har hon tänkt ha sin boplats här? Jag saknar mitt jag, mitt lugna, sansade, tålmodiga jag. Jag tror framför allt att de underbaraste skapelserna i världen, mina töser, saknar henne. Måtte hon snart finna sin väg tillbaka hem till mig.