har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".
Visar inlägg med etikett Mitt liv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mitt liv. Visa alla inlägg

tisdag 11 oktober 2011

Provsvar och sälsafari

Datortomografin är gjord, om två dagar kommer svaren. Har den nya cytostatikan fungerat? Den måste ha gjort det för vad finns det för alternativ? Inga? Fungerar den inte vart skall vi då vända oss, vad skall vi då göra?

Uffe mår bättre än någonsin, dvs om vi enkom räknar in tiden då sjukdomen funnits och påverkat. Han säger att det är tur att behandlingarna kom i denna ordning. Att den sista behandlingen är den som ger minst biverkningar. Att han får tid att pyssla med töserna, tid att bara vara och orka med vardagen.

Jag håller med. Denna tid vi har nu är fantastisk. Ta den lycka jag kände när vi hand i hand gick ner till skolan på föräldrarmöte, den lyckan är ta mig tusan obeskrivbar. Något så enkelt, något så vardagligt och ändock så fantastiskt stort och bubblande. Att gå där tillsammans med Uffe som är pigg, som mår bra. Att laga mat tillsammans, höra honom pyssla ute i garaget, plocka ur diskmaskinen. Se Uffe hänga ut tvätten, småsjunga och bara finnas... alla små vardagliga ljud som ger fullkomlig trygghet och lycka, ro och glädje.

Nu väntar oss några härliga eftermiddagar och kvällar på sjön och vi hoppas alla på att få se en säl eller två.

söndag 21 augusti 2011

En sommar att minnas

Vilka eller vem hejjar du på pappa? frågar äldsta tösen och oavsett svar så hejjar hon på samma lag eller individ. Sen sitter de där uppbullade bland massor av kuddar i sängen och tittar på sport. Yngsta tösen brukar också krypa upp och hänga med i hejjarramsor och utrop. Tre sportentusiaster och så jag som mest blir stående i dörröppningen, med ett leende som gör kinderna ömma. Glädje i hjärta och själ trots att sport är så där lagom roligt i min värld.

Vi har givits mängder av underbara stunder under sommaren. Segelbåten blev kvar på land men lillbåten har vi använt för äventyr och minnesvärda stunder tillsammans med familj, vänner och så stundom enkom vi fyra, tillsammans som sig bör, i vår fina skärgård.

Vi spenderade en stund hos goda vänner på deras sommargård nere i Småland och gjorde ett gemensamt och efterlängtat besök på Astrid Lindgrens värld.

Vi åkte med min far och syster till High Chaparral för två minnesvärda dagar som sedermera gav oss något att se fram emot inför nästa sommar. Då är minst fyra dagar beställda men allra helst sex eller sju. Fram tills dess så har vi dock två, enligt stora tösen, äkta sheriffer som väntar, längtar och under tiden ser efter allt här hemma.












Vi seglade en eftermiddag med det hundratreåriga fartyget Constantia. De regntunga molnen skingrades och solen tittade stundom fram. Vågorna gick till den stora tösens glädje ganska höga och vinden lade, till stor glädje, fartyget ner så där lagom mycket i min smak men på tok för lite för resterande familjemedlemmars tycke. Lilla yrvädret for omkring och kastade sig med jämna mellanrum ner i ett ilskeutbrott för att sekunderna senare vilja sjunga imse vimse spindel. Till slut så somnade hon dock, vilket nästintill alltid sker efter en stund till havs. Vågorna och vinden giver den effekten.










Uffe, Uffe är snyggare än någonsin. De urholkade kinderna har återfått lite rundhet, håret börjar växa ut i en snygg gråsprängd, ruffsig frisyr. Om än smärtor är som vanligt eller kanske tyvärr större och krafterna långt ifrån vad de än gång var så är han i allt detta underbart stark, vacker och bara så där fantastisk som han alltid har varit och alltid kommer att vara i mina ögon. Nu kan jag se det sjuka som nog de flesta kunde urskilja för ett par månader sedan. Då gjorde jag inte riktigt det men i den nya friska fläkt som denna behandling ger hans anlete så ser jag det jag förr blundade för.

Han är sannerligen en vacker och beundransvärd man med all sin styrka och vishet


















Nu återkommer vardagen. Vår stora tös börjar första klass imorgon och vår lilla tös återgår till förskolan, likaså jag. Men än finns många vackra sensommardagar att se fram emot och därefter smyger sig det underbara höst- och vintermörkret på. Då ger den där extra tröjan myskänslor, då plockas fingervantar och härliga höstiga mössor fram, då värmer brasorna gott när vinden viner runt knuten och då är dagarna på sjön guld värda.

torsdag 9 juni 2011

Ljuva dagar med utflykter och avslutningar

Cyklandes tar vi oss ut på nya äventyr. Dagar att njuta av tösernas lek och bad i vattenbrynet. Töserna räds  inte det, åtminstone enligt mig, än galet kalla vattnet. Den stora vilda hoppar ivrigt från bryggor och bergsklackar. Lilltösen nöjer sig med att kasta sig ner invid strandkanten. Uffe sover en stund på picnic filten. Jag sitter nära och betraktar den fantastiska värld vi lever i. Förundras över hur vacker himlen är, hur molnen formas och omformas. Fåglar flyger, träd vajar och vågor som rullar mot land. Överväldigas av det lilla som egentligen är förunderligt stort och vackert. En ny dag, en ny picnic på samma ställe men nu i sällskap av tösernas storasyster, hennes man och den lilla som växer och väntar i magen. Töserna badar än mer, Uffe är piggare och följer med vår äldsta tös på lite bergsbestigning allt medans lilla tösen gungar och utforskar badbryggor med sin frusne svåger och stora, storasyster.





Vi grillar, äter och dricker gott med nära och kära. Vi leker och busar och pysslar så klart. Hänger ut den blöta tvätten och låter solen och vinden ge den en underbar sommardoft nästan lika god som solvarm hud.

Uffe packar fiskeväskan och försvinner iväg med den äldsta för en fisketur. Lillatösen och jag stannar hemma. Vi myser, leker och målar innan penicillin och hostmedicin gör att tröttheten tar överhand. För de upptäckande två så blev det inga fiskar men huggorm, getingbo och mink skådades. En ö upptäcktes och städades. Vägen hem gick genom kanalen där bästa farbrodern förärande flickan i fören med en ambasadeurrulle, något defekt men mycket uppskattad. Hemma väntade vi, lilla underbara och jag på att få höra om det jag nyss berättat. Ser dem på ön, ser hur hon flyger runt och vänder sig om med ett leende och gör tummen upp, hur hon sitter i fören och älskar stunden med vinden i ansiktet och vetskapen om att de två skall ut på fisketur. Stolthet och förundran när pappa ber henne köra själv genom kanalen. Utan tvekan svarar hon JA. Jag älskar att höra om deras stund tillsammans och se hur det lyser i ögonen, se och höra lyckan. 

Sommarlovet är nu endast en dag bort, om än det fortfarande är några veckor kvar med arbete för min del. Gårdagen bjöd på traditionsenlig avslutning med bästa förskolan. I fin, fint väder färdades vi med tuff tuff tåget till Stjärnholm där det grillades, lektes och letades skatter. Imorgon är det den Första skolavslutningen för stora tösen. En skolavslutning som kommer firas med tårta, blommor och självfallet ett gosedjur runt halsen. För är det något som vår flicka vet så är det att gosedjur runt halsen får man när skolan är slut.... så vem är jag att säga annat eller göra annat än att inhandla den gröna orm med studentmössa som skådats och önskats på ICA.

Nu smattrar regnet underbart vackert mot altantaket och jag skall plocka undan lite innan morgondagens tårta förberedes

måndag 2 maj 2011

Sömnbrist, väntan, äventyr och kill i magen

När jag är trött, riktigt, riktigt trött så kan jag inte somna. Till sist gör jag det, såklart, men in i det längsta söker jag hålla mig vaken. För när jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, när sömnen borde infunnit sig sedan länge. När jag är så trött så att huvudet snurrar och blicken knappt går att fokusera då tror jag att hjärtat skall sluta slå. Precis i den stund jag sluter mina ögon känns det som om hjärtat stannar av och jag sätter mig upp, kastar mig åt sidan och drar efter ett djupt andetag. Jag vet att det endast är inbillning men trots detta inträffar samma sak nästintill var kväll och natt. Jag vågar inte somna, är rädd för att inte vakna igen. Är rädd för att våra älskade töser skall bli själva. Är rädd att jag inte får se dem igen. Det är galet och helt ologiskt, supertokigt jag vet. Hjärtat kommer inte stanna för att jag somnar, jag vet.

Samma oförnuftiga och knäppa sak inträffar dock även dagtid om jag befinner mig i ett riktigt trött tillstånd. Fast då tror jag att jag skall få en massiv hjärnblödning. Tror att det bara skall smälla till i huvudet och så finns jag inte längre här. Jag finner mig nästan paralyserad av rädsla, det är nästintill omöjligt att fokusera på något annat än känslan i huvudet. Dessa idéer som jag har och som påverkar mig starkt just i den stunden varar kanske inte så länge, framför allt inte dagtid. Likväl är de otroligt frustrerande och energikrävande så jag hoppas att de försvinner snart och än hellre tidigare ändå.

När min älskling först blev sjuk vaknade jag om nätterna med smärtor i alla de delar av kroppen där han hade/har tumörer. Lika galet, lika energikrävande och lika...dumt. Detta försvann efter någon månad eller två men har då och då (som nu) ersatts av nya tokigheter.

Nu i dagarna väntar vi på svaren från senaste datortomografin och som vanligt så gör denna väntan att humöret skiftar stort. En viss sömnbrist får nog även svara för humörets svängningar.  Det låter som om allt är ganska mörkt och tråkigt men livet präglas främst av skratt och glada miner, utflykter och upptäcktsfärder. Äntligen har biverkningarna  lugnat sig. Så vi packar våra väskor och tillbringar tid vid havet, utforskar "nya" lekparker. Vi pressar av vår segelbåt Nagelfar och pysslar på tomten. Ulf och töserna bygger på en trädkoja... en efterlängtad sådan. Jag klipper ner buskar, planterar tomatplantor, flyttar grus och sten och hejjar ivrigt på byggandet såklart.


Övar klättring under ännu en upptäcktsfärd
Studerar myrornas vårflit
... och ett vattenhål
Skådar ut över havet från toppen av en kanon.
Dags för rast, vila och energipåfyllning
På väg mot nya äventyr
Lite lek vid strandkanten
Fiskar med bästa spöt... ett vasstrå
Längtan att få hissa segel?
Kärlek, skratt och kill i magen

tisdag 12 april 2011

En arbetsdag

Klockan tickar på i en rasande fart. Det stora yrvädret har lämnats i skolan, det lilla yrvädret väntar på att få åka till förskolan och för mig så stundar ännu en dag på arbetet. Borde skynda nu men jag dröjer mig kvar, avvaktar och tittar på klockan. Försöker genom ren viljekraft få tiden att sakta ner. Försöker vinna ytterligare en stund hemma i Uffes närhet.

lördag 22 januari 2011

Trött på att vara trött

Det är mitt i natten. Åtminstone för mig som brukar sova sedan ett par timmar tillbaka och som om cirka fem timmar har två töser som vaknar pigga och alerta. Sömnen vill dock inte infinna sig. För många tankespöken. För mycket oro inför framtiden, ja för den delen även nutiden. Det tar krafter detta. Sjukdomen tär på oss på alla sätt och vis. Den bär inte enkom med sig oro gällande sjukdomen. Den bär inte enkom med sig problematik som berör själva grundsjukdomen. Vårt liv påverkas på många plan och delar i livet som förr inte var problematiska är det nu. Oro, rädslor, ångest, ovishet, frustration och sorg. Förnärvarande så känns det nästan som om vi lever i väntan. I ständig väntan på något, på nästa röntgen och besked därifrån, på nästa månads räkningar. I ständig väntan på hopp om ett mirakel.

Uffe har fått ganska svåra eller kanske mer korrekt plågsamma biverkningar. Han har inte behövt vara inlagd men har det dock påtagligt tungt och smärtsamt. Han har svåra acneliknande utslag främst i ansiktet och på halsen. Utslag som gör att han behöver ta extra Oxy Norm för att klara av att tvätta sig. Att ge honom en puss eller kram kräver enorm försiktighet så att ingen kontakt sker med kinder och hals. Vidare så spricker fingrarna och naglarna börjar nu uppvisa symptom som kanske medför att de lossnar. Att knyta skor, dra upp dragkedjor, knäppa knappar, skala en mandarin etcetera är knappt att tänka på och stundvis helt omöjligt. Känslan av svetsblänk i ögonen medför svårigheter att läsa, titta på tv, köra bil och ja egentligen allt som kräver en fokuserad blick. Feber på kvällar och nätter skapar frossa och svättningar om vartannat vilket gör att sömnen blir lidande. Ja,en sammanfattning kan kanske vara att Uffe egentligen mår ganska bra fast samtidigt kanske aldrig har mått så här dåligt. Han är trött och uttrycker detta. Trött, trött, trött. Trött på sjukdomen, trött på biverkningar, trött på alla följder sjukdomen bär med sig och trött på att vara trött.

Han fick ett bredspektrumantibiotikum (Tetralysal) utskrivet i veckan med förhoppning om att det skall lindra biverkningarna. Lindrar de utslagen och motar bort febern så kanske även tröttheten till del försvinner.

Han är stark och beundransvärd min man. Han är vår hjälte, han är min hjälte. Jag önskar innerligt att jag kunde göra mer, vara mer.

torsdag 16 december 2010

Vectibix och lite funderingar på framtiden

Igår var det dags för den första behandlingen med Vectibix. Med hem från onkologen följde en stor neccessär full med allehanda hudvårdsprodukter. En vanlig biverkning är acne liknande utslag liksom eksem och hudsprickor.

Under eftermiddagen ringde Andreas, Uffes nya onkolog. Han bad Uffe hämta ut antibiotika idag. Varför? För att proverna visade att han behövde det. Varför, av vilken anledning, vad visade proverna? Ja, det kunde inte Uffe svara på. Han är helt sonika nöjd om den höga febern som uppkommer kvällstid försvinner och det har han helt rätt i. Det av vikt är att han mår bra. På fredag skall han även få blod då hans värden var väldigt låga. Det förklarar så klart lite av den stora trött- och orkeslöshet som infunnit sig mer markant sista tiden. Om än den faktiskt är mycket bättre sedan Diklofenaken togs bort vilket måste tyda på att njurarna faktiskt återhämtar sig så successivt. Ännu något positivt.

Idag har jag varit på banken för att gå igenom lite papper, se över huruvida jag behöver försäkra upp mig, bara utifall, för säkerhetsskull. För de där tankarna som annars är lätta att tränga undan gällande "det händer inte mig" etcetera har bytts ut till "tänk om och vad händer då" således behöver jag agera. Agera för att få lite ro.

Jag avskyr detta, jag avskyr att behöva se om mitt framtida hus, att behöva veta vad som händer den dag jag eventuellt står själv. Jag avskyr det för att vi lever i denna vardag där "det händer inte mig" tankar inte längre kan tänkas. Jag inser självfallet att det är viktigt för mig att skaffa mig så mycket kunskap jag kan gällande framtiden och vad som händer rent ekonomiskt men dessa handlingar inkräktar på mina tankar om att allt kommer att gå vägen.  Det är lättare att titta på vad som händer om jag går bort än vad som händer om Ulf gör det. Hur som i mina tankar, i mitt hjärta vet jag att vi kommer att åldras tillsammans, vi kommer eller åtminstone Ulf kommer att vara precis som en av individerna i serien pensionärsjävlar. Jag längtar dit, jag längtar efter att på ålderns höst få fnissa och gapskratta åt det tokigheter som han hittar på. Jag ser tom fram emot de där tokigheterna som kommer att få mig att utbrista "Mhhhee Uffe, Sssluuuta".

Förutom att titta på ev scenarion i framtiden så inser jag även att jag behöver titta på nutiden. Jag behöver återgå till arbetet. Det tar mig emot men det är ett nödvändigt ont. Ännu en del i mitt liv som jag önskar att jag kunde förändra men ärligt vilken arbetsgivare skulle ta emot mig? Så här är situationen. Jag kan allt detta, jag kan prestera och omsätta mycket men bara om omständigheterna är de rätta dvs om inte barnen är sjuka, om inte Ulf blir sämre etcetera. Det är fan, ja nu svär jag för det är fan, synd och skam att jag inte får möjlighet att utveckla det jag verkligen vill, det jag kan, det jag vet att jag är bra på. Det är synd och skam att jag inte har modet att agera efter mitt hjärta.

Men för nu så tänker jag släppa alla dessa tankar en stund och gå upp och lägga mig nära min Ulf. Känna hans värme och närhet, den trygghet han ger och därefter så skall töserna hämtas hem. I eftermiddag vankas en julpysselstund för familjen.

torsdag 9 december 2010

Uppdatering

Denna dag har vi bävat inför samtidigt som vi har längtat och sett fram emot den.

Idag träffade vi Uffes onkolog för att få svar på senaste datortomografin samt hur den nya behandlingen kommer att se ut. Vi visste redan innan besöket att vi mest sannolikt skulle få negativa besked. Detta till del av att han har varit utan behandling i två och en halv månad samt att behandlingen som skedde efter sommarens uppehåll inte haft någon effekt. Frågan var så hur stor tillväxt kommer ha skett under denna tid och vad har de för plan?

Tillväxten är markant i levern. Leverns högerlob är nu endast en massa av metastaser. Det positiva är att vänster del är ganska fri från dessa elakingar. Det hade även skett en tillväxt i lungorna men i lymfkörtlarna står det än still. Han har även fått en infarkt i ena njuren samt nedsatt njurfunktion vilket medför att Diklofenaken omgående tas bort. Vi får se huruvida detta kommer betyda en ökad smärta vilket i så fall till en början skall hävas med Oxy Norm och ev. en ökad dos av Oxy Contin. Den nedsatta njurfunktionen är antagligen en stor bov gällande den ökade orkeslösheten likväl som tröttheten.

Summan av detta och allt det övriga vi gick igenom är att Uffe inte kommer att börja med en ny cytostatika behandling i detta skede. Först skall ett antal behandlingar med Vectibix ske (var fjortonde dag). Vectibix är en antikropp som kort uttryckt skall hindra tillväxt och spridning av cancercellerna. Efter en bedömning hur denna behandling fungerar tas beslut huruvida de även sätter in en annan cytostatika.

Blandade känslor, kan inte riktigt sätta ord på dem än. Dock så kan jag säga att jag är väldigt lättad över att detta behandlingsuppehåll är över. Att se Uffe bli sämre utan att veta vad som händer, vad det beror på är otroligt påfrestande. Är det dåliga blodvärden, är det en ökad aktivitet, sviter från lunginflammationen eller magsjukan, en kombination av allt och lite till? Detta behandlingsuppehåll har inte varit lika stärkande som sommarens utan det har varit fyllt av sjukdom. Magsjuka, öroninflammation, halsfluss och lunginflammationer. Det är många små sjukdomar som kan klämmas in under åtta veckor. Vi har alla varit sjuka under denna period men det är framförallt vår äldsta tös som varit det. Hon har haft en ihållande lunginflammation som äntligen (efter åtta veckor) verkar givit med sig. Nu återstår dock behandling med astmamediciner under ett par månaderna till del av de sviter som uppkommit.

Varför vi har längtat efter denna dag? Idag fyller vår stora tös sex år. Det är sex år sedan denna underbara, goa, driftiga och modiga tös kom in i våra liv. Så efter en lång dag på sjukhus, förskola, skola och fritids så avslutade vi hemma med Spiderman tårta, paket och massor av lek. En dag kan vara hur upp och ner som helst men när jag sätter mig ner med min familj, när jag hör töserna skratta, möter Uffes blick, när jag är nära alla de som står mig närmast då, då blir det ändå bra, det blir bäst.

fredag 12 november 2010

I mina tankar

Det är många som har det svårt just nu. I mina tankar finns fantastiska individer på hemmaplan likväl som fantastiska individer vars bloggar jag följer.

Det är svårt att finna orden när livet tar svåra och ibland till synes orättvisa vändningar. Det är svårt att finna orden när livet är tungt. För mig betyder detta dels att jag inte kan förmå mig att skriva i min blogg, jag målar och virkar istället. Målar Gudrun Sjödén inspirerade fåglar och blommor på vår vardagsrumsvägg, virkar konstiga små djur till töserna. En och annan tavla försöker även finna sin väg ut och upp på väggarna. Men det är även svårt att finna orden som skall visa att jag finns där för andra när livet för även dem till denna icke önskvärda plats. Orden som skall ge tröst i en situation där tröst är svårt, ja ibland omöjlig att finna. Samtidigt så vet jag att jag själv inte förväntar mig några magiska ord, för de orden finns nog inte. Trösten, som kanske inte helt tar bort tårarna från kinderna eller smärtan i hjärta och själ, har för mig varit närvaron. Tryggheten att veta att det finns individer runt omkring. De bara finns där. Så jag försöker att vara så gentemot andra individer. Försöker att bara vara där, villkorslöst.

Jag håller många i mina tankar dessa dagar. Kent & Lena och deras familj håller jag lite extra nära.

tisdag 9 november 2010

SNÖ

Vilken härlig dag. En dag som började med regn och fleecefodrade regnställ men därefter gav oss snö, vinterkläder, snögubbar och pulkaåkande. När töserna nu somnat skall jag värma lite glögg, krypa upp nära min Ulf och njuta av sällskapet, den lugna timmen samt vyn vinterns första snöklädda kväll giver oss.

lördag 16 oktober 2010

Krsitallklara vatten och puckelspistar

Älskling, jag kunde aldrig tro, det fanns inte i min värld.

Måndagens besked var helt oväntat. Jag var knappt nervös när vi satt i bilen, när vi slog oss i ner i väntrummet med en varsin kopp i handen. För i mitt minne finns de där dagarna under jul, de där dagarna under vinter och vår då Du var så otroligt dålig men trots detta fick allt mer positiva svar efter var datortomografi. Men nu, nu när Du i mina ögon är starkare än tidigare, bortsett från den underbara sommaren av vila, då kommer detta ofattbara. Jag har blundat, jag vet. Jag har blundat för smärtorna, för tröttheten eller rättare sagt jag har tillskrivit dessa symptom som biverkningar. I min värld så har jag än lite svårt att greppa att Du är sjuk. Än finns det dagar då jag kommer på mig själv med att svara töserna att du är på jobbet eller tänka "Skönt snart är det torsdag då kommer Du hem". I mina ögon är Du inte sjuk oavsett hur sjuk du faktiskt är. I mina ögon är Du kort och gott min Uffe, min älskling, mitt livs kärlek. Du är mannen som får mig att bli mer, vara tryggare, gladare, bättre.

Jag vet att Du kommer att klara detta. Något annat alternativ finns inte. Så många sommardagar vi har kvar på sjön. Så många äventyr, vi skall ju faktiskt lägga ut och se världen en dag. Vi skall ju segla i vatten där mitt hjärta kommer skena av rädsla och jag säkerligen kommer yppa orden "Det går aldrig" bara för att sekunden senare möta din blick och inse att det går. Vi skall segla där vattnet är klart som kristall. Vi skall ta bilen och flyget till underbara pister där vi mest sannolikt kommer att tvista om vem som läser pistkartan korrekt och därefter ta skilda vägar ner. Jag i en behaglig svart eller röd backe och du i en ultra svart puckelpist. Vi skall sitta på den mysigaste serveringen med varsin kaffedrink och summera dagens alla roligheter och lyckträffar. Vi skall leva och uppleva barn och barnbarn. Vi skall åldras och bli grå, i ditt fall gråare, med glädje och lycka. Vi skall göra så mycket i vårt liv och vi skall göra det tillsammans för det har vi sedan länge bestämt och vissa planer kan inte omkullkastas... så är det.

onsdag 29 september 2010

Ytterligare några dagar

Vi är alla olika och hanterar de där lite svåra stunderna som ibland kan uppkomma på skilda sätt. Vissa finner det konstigt att jag inte går till arbetet, andra finner detta vara ett fullt förståeligt beslut. Nåväl oavsett vad nu någon tycker eller tänker om detta så är beslutet taget av mig för att det är det som fungerar, det är det som är rätt för mig och min familj.

Så stundom skrattar jag och går med högburet huvud. Andra stunder gör jag precis tvärtom, jag gråter förtvivlat och kurar ihop mig för att söka fly världen. Jag har rätt att vara lycklig, jag har rätt att vara glad, jag har rätt att vara stolt. Jag har rätt att vara allt detta och mycket mer trots att jag är sjukskriven.

Igår trodde vi att Uffe skulle kunna åka hem om någon dag eller två. Idag hoppas vi fortfarande att han kan göra det men inser samtidigt att det mest sannolikt är en önskan som inte kommer att bli uppfylld. Smärtorna verkar tillta trots fördubblade morfin doser, blodvärdena vill inte riktigt stiga trots transfusioner.

Imorgon är det dags för datortomografi. Tre månader går snabbt. Det är många tankar som kommer att fara genom huvudet den kommande veckan innan vi får svar. Sist stod tillväxten i princip still trots tre månaders uppehåll. Nu har ytterligare tre månader passerat, denna gång med cytostatika varannan vecka dock utan Avastin. Kommer detta göra någon skillnad, vilken betydelse har Avastinet haft för de tidigare så positiva svaren? Jag tror på en obetydlig betydelse. Jag tror att Uffes jobb med att hålla de galna, hemska och hatade cellerna i schack är av större betydelse och har större effekt än Avastinet. Det är han som har kontrollen och en efter en så kommer dessa förbaskade cancerceller att försvinna ut ur systemet. Så är det, för så måste det vara.

söndag 26 september 2010

Vardag och arbete, styrka och biverkningar kontra våra behov

Jag glömde nästan hur det var, hur vardagen har kommit att te sig och hur dålig jag de facto är på att hantera den. För en stund så trodde jag att det skulle vara skönt att arbeta, att normalisera min vardag men... nej, det fungerar inte. De få dagar jag har arbetat heltid så har jag åkt hem och gråtit. Fällt tårar över småsaker som jag tidigare, mest sannolikt, skulle lagt åt sidan. Så nej, det fungerar inte, jag tänker inte ens försöka orka arbeta heltid. En dag kommer jag såklart få det att fungera, en dag så kommer jag åter att arbeta heltid men för nu så tar det för mycket energi och fokus från det som är av största vikt i mitt liv. Just nu så gör heltidsarbetet att mitt liv känns lite smått kaosartat. 

För ett par veckor sedan så såg jag fram emot att återgå till arbetet, till att bygga upp en normal vardag med vanliga rutiner. Väckarklocka, frukost, dagstidning, lämna på förskola och skola, arbeta, ringa och väcka min älskling, fortsätta dagens arbete, hämta på förskola och skola, höra hur dagen har varit för var och en, leka, plocka i och ur diskmaskinen, laga middag, göra eventuell läxa med stora tösen, sätta på en tvätt, läsa lite böcker, hänga tvätten, måla, rita och pyssla, natta töserna, plocka lite till, sätta på en kanna thé och avnjuta en kopp med Uffe, sitta en stund framför datorn, titta lite på TV, krypa ner bredvid den underbaraste mannen och somna för att sedan vakna någongång under natten och förflytta mig in till någon av töserna som vaknat, somna om och därefter åter väckas av väckarklockan.

Nu är vardagen istället, ja just det, åh nej inte igen, varför hann jag inte det, gjorde jag inte det, jag måste göra det, komma ihåg det och det och det och ingenting för jag kommer inte ihåg, för allt är ett litet kaos.

Jag är trött och grinig, smått ilsken och hysterisk, Jag plockar frenetiskt men stökar egentligen enkom till mer än vad jag städar. Jag är osminkad och glåmig, snorig och rödnäst, med smutsiga kläder fulla av barnsnuva och matrester. Jag är ingenting mysigt, attraktivt eller snällt men min Ulf han får mig att känna som om jag är den vackraste, den goaste och bästa. Min Ulf han får mig att, trots allt jag inte är, känna att jag är allt och mycket, mycket mer. Min arbetsmoral är som sagt inte hög just nu. Jag vill bara gå här och skrota, göra ingenting och vara nära Ulf och barnen. Den bristande arbetsmoralen skapar i sig en ångest men Ulf han supportar mitt behov att vara hemma, får mig att känna att det är ok. Han får all ångest över att jag inte hinner, inte kan, inte orkar att försvinna. Detta är endast en liten del av det som gör att jag omnämner honom som den underbaraste av underbara, till den kärleksfullaste av kärleksfulla. För han gör allt detta för mig och mer därtill. Han bygger och donar med töserna, planerar och förbereder båtens upptagning, åker var dag till sjukhuset där hans mor nu vistas till del av ett brutet lårben, han möblerar om hos henne, går på vårdplaneringsmöten etcetera, etcetera och allt detta trots att han själv kanske borde vara inlagd. Smärtorna ökar, sömnen uteblir då både Oxy norm och Oxy contin intaget fördubblats, vikten rasar och yrseln tilltar likväl som alla andra dumma biverkningar såsom enorma blåsor i munnen etcetera. Men sjukhuset får vänta ett tag för han har inte tid att vara sjuk just nu.

Således blir summeringen följande: Just nu är jag inget bra stöd, utan långt därifrån. Ulf han är som han alltid är, sjukdom, behandling och biverkning till trots. Jag gör allt som jag alltid gjort, de senaste månaderna, för att underlätta. Fylla dosetterna, ringa samtalen, laga maten och så vidare men i övrigt så... Jag behöver få lite ordning och struktur på mig själv så att jag kan finnas där med ett lugn, inte med ett kaos.

tisdag 7 september 2010

Minnen av en ohörbar men underbar kvällsmusik

Sommarens sista dagar tillbringar vi på sjön. Seglande i både hällregn och strålande sol för att finna nya äventyr. Kvällsturer med motorbåten tillsammans med underbara vänner för att bada och fiska. Töserna njuter, vi njuter och myser.

En kväll stod äldsta tösen på en bergsklack och skådade ut över havet. Vinden fick henne att sträcka armarna rakt ut. Där stod hon och betraktade lite av det vackra, det magiska och underbara som finns i världen. Det var en bild vacker som få. Jag reser mig och lämnar gläntan där min älskade man och yngsta tös sitter tillsammans med underbara släktingar. Jag reser mig och går upp mot min stora tös. Hon vänder sig om med ett stort leende och säger -Jag hör musik i mitt huvud mamma. Så återgår hon till att titta ut över havet mot solnedgången och vågornas kraftfulla brytningar med armarna utsträckta för att känna hur vinden viner runt henne. Sekunderna senare så far hon iväg, alla måste se, alla måste uppleva hur vackert det är. Hon far från ena sidan av ön till den andra. Överallt är världen vacker och underbar fast lite olik. Hon tar med sin lillasyster och visar, fotograferar och sprudlar. De yr som virrvelvindar över ön och skrattar så de kiknar. Älskade töser som ni berikar våra liv, vilken glädje och lycka ni tillför. Vilka under ni är i er själva, i den styrka ni har och giver oss andra. Ni är livet.

Det var detta som fanns i mina tankar under gårdagens pauser. Igår återgick jag till arbetet. Jag gick direkt upp på heltid och den första dagen inleddes med planering, föreläsning och föräldrarmöte. Jag åkte hemifrån halvnio på morgonen och kom hem tolv och en halv timme senare. Trött men glad. Det var en givande men tröttande dag, på fler sätt än ett. Den resulterade i många nya insikter och kommande förändringar både för mig som enskild person och för verksamheten i stort. Det tröttande med dagen har jag ingen önskan att yppa här men när detta tog överhand, när jag kände Nej då kom tankarna, minnena från den där skymningen i skärgården. Då kom känslorna och styrkan som töserna ger, som Ulf ger mig. Då fick dessa mig att få ny kraft och se nya möjligheter, nya lösningar. Att ta ett steg till.

fredag 20 augusti 2010

Skrock och Chock

Vi är på intet sätt skrockfulla men ibland så...

För ett par kvällar sedan grillade vi äpplen framför öppnaspisen, på ett bågnande golv. Ett golv som någon någongång lade utan att lämna rum för expansion, så vi fick nästintill hålla i oss för att inte trilla av den kulle som bildats i mitten av rummet.

Vi grillade äpplen och njöt av ljudet från den sprakande brasan och det nästintill obefintliga ljud som kom från den nyinköpta tvättmaskinens centrifugering. För samma kväll som kullen bildades så lade vår gamla tvättmaskin av.

Samma kväll som jag så funderade över och räknade på hur tusan vi ska ha råd att lägga om 44 - 48 (eller hur stort rummet nu är) kvm golv så fick jag lägga den ekvationen åt sidan och börja på en ny. De som känner oss väl vet att ekvationer som dessa de facto är väldigt svåra för oss att lösa i dagsläget.

Dagen efter var en segeltur inplanerad med några av Ulfs underbara brorsöner och deras familjer. Vi yppade några funderingar över huruvida vi skulle våga med tanke på att olyckor brukar komma i tre. Men då vi inte är skrockfulla annat än i just lite skämtsamma funderingar så packade vi och lade ut från bryggan som planerat. Vi hade en underbar dag. Masten trillade inte av, seglena blåste inte sönder, motorn fungerade, vi gick inte på grund. Vi kastades fram och tillbaka av kraftiga dyningar men alla kunde lugnt gå av båten när vi i skymningen åter lade till vid bryggan.

Jag lever med den underbaraste av underbara. Den kärleksfullaste av kärleksfulla. Den positivaste av positiva där en lösning alltid finns. Det ordnar sig alltid och så gjorde det även med tvättmaskinen. Mitt juridiska ombud, mitt första uppslagsverk, min barndoms hjälte löste den ekvationen. Min underbara, fantastiska pappa köpte en ny tvättmaskin åt oss. Det är denna ljudlösa tvättmaskin vi nu njuter av och som med sin nya underbarhet gör det till en fröjd att tvätta.

Det ordnar sig alltid mentaliteten som Ulf har kan dock ta lite oanade vändningar ibland. Detta visade sig då vi, som inte alls är skockfulla, mötte den tredje lilla olyckan. Vi skulle tanka men luckan till tanklocket gick inte att öppna. Den som bara är att fälla upp när bilen är upplåst gick nu inte att rubba. Det ordnar sig alltid mentaliteten i kombination med det, av cytostatikan framkallade, mindre tålamodet fick min kära man att luta sig in i bilen efter bilnycklarna som han tänkte använda i ett försök att bända upp luckan. Bända upp en superlåst lucka med en bilnyckel. I min värld så är det en icke tänkbar lösning. Således så fick han lugnt sätta sig till rätta bakom ratten och köra till vår bilverkstad. En liten motor har slutat fungera, föralltid? Vi måste nu ta vägen in i skuffen för att få upp tankluckan. Det torde chocka min hjärna några gånger. Vilket kan vara positivt.

För en tid sedan berättade min kära syster att hon hört ett radioprogram där någon kunnig individ talat om demenssjukdomar etcetera. Denna individ sade då, om jag uppfattade hennes återberättelse korrekt, att det är bra att chocka hjärnan genom att göra något oväntat, bryta rutiner. Med tanke på hur många i vår släkt som fått alzheimers så är det antagligen bra för mig att chocka min hjärna lite mer än vad jag i dagsläget gör. Chocka hjärnan genom att åka en annan väg, beställa någon annan rätt än favoriträtten på favorit restaurangen etcetera. Så för att se det positiva såsom min Ulf gör så kanske jag som sagt chockar hjärnan de första gångerna jag skall tanka och först måste ta vägen in i skuffen istället för, som vanan är, bara trycka upp luckan och det torde ju vara positivt för min hjärna.

Den största chocken får måhända min hjärna om ett par veckor då jag skall återgå till arbetet och dessutom göra det på heltid. Enkom beslutet i själv skapade nog en liten chock trots att det togs av mig allena.

Golvet, det fixade Uffe såklart!!

torsdag 5 augusti 2010

Den nya vardagens återkomst

Jag saknar mitt liv, jag saknar vår vardag.

Återigen så avskärmar jag mig från andra. Jag orkar inte riktigt hålla skenet uppe. Orkar inte höra om det vardagliga som trots allt är så underbart. Jag orkar inte för saknaden och därmed sorgen blir för stor, för stark.

Jag kan inte stå och le, småprata om barnens utveckling, om semesterplaner eller återgång till arbetet därefter. För vi är åter i vår vardag, vår nya vardag med sjukhus och sjukdom.

Jag önskar att jag kunde krypa upp bredvid min älskling och stänga världen ute. Jag önskar att allt bara kunde bli som förr. Då problemen i livet handlade om ekonomi och ja, antagligen möten med olika individer vilka på något sätt, för en stund, rörde till det i ens liv.

Jag saknar mitt liv, jag saknar vår vardag.

Jag saknar att vakna tidigt var måndag och göra frukost till min underbara. Jag saknar till och med känslan av saknad som fanns i kroppen från måndag till torsdag då han återigen kom hem.
Jag saknar så mycket av vår vardag, av vårt liv.

Tänk vad lätt det har varit att stoppa huvudet i sanden, att glömma, förtränga under sommaren. Att bara vara. Sjukdomen har funnits där men ändock inte. Den har inte lagt schemat för våra dagar. Den har inte stört eller synts. Den har självfallet funnits i samtal, i smärta och trötthet. Men det har ändock varit enkelt att stänga den ute. Nu är dock tiden åter här då sjukdom och behandling styr vårt liv, vår planering. Då och då är det sjukhus. Den dagen brukar tröttheten, illamåendet etcetera komma. Dessa dagar är de som Ulf brukar må sämst och eventuellt bli inlagd men de här dagarna då, då kan vi planera in något.

Ja, så är livet och ibland blir jag, vi trötta på situationen som råder och kanske mest så just nu. Nu när den underbara friheten åter berövats oss. När sjukdomen och dess konsekvenser återigen påminns oss. Men vi är lyckliga. Vi är lyckliga för vi har varandra, vi har underbara familjemedlemmar och vänner runt oss. Vi är lyckliga för att vi trots allt har möjligheten att njuta av närheten, av möjligheterna, av varandra.

Men ett tag framöver så kanske, kanske inte samtalen och skratten kommer så där otvunget. För återigen så måste vi vänja oss vid vår nya vardag.

måndag 19 juli 2010

Ljuva dagar som jag vill dela på hälften

Ljuva dagar fyllda med avkoppling, kärlek, äventyr. Vi seglar och tillbringar dagar på underbara, spännande öar. Dyker från klipporna, leker och simmar i det härligt svalkande men ändock varma vattnet. Vi åker till stranden, bygger sandslott, leker och badar. Jag njuter av att ha mina nära och kära omkring mig, bredvid mig, utan annat som pockar på eller kräver uppmärksamhet.

Skrattet finns närmare nu, är hjärtligare och fyllt med mer glädje. Tårarna och oron är längre bort, långt, långt bort.

Jag önskar att jag kunde dela med mig av den frihet vi nu upplever. Jag önskar att jag kunde ge bort hälften av våra dagar, av våra upplevelser till två underbara, starka, fantastiska, modiga och kärleksfulla individer. Jag önskar att jag kunde ge dem hälften så att de fick komma hem, så att de fick möjligheten att leva denna sommar så som de egentligen tänkt. Hälften till er och hälften till oss räcker mer än väl för jag vet att ni liksom vi förvaltar den tid vi gives med stor omsorg, fyller den med det bästa och mer därtill.

Jag håller er så nära i mina tankar, i mitt hjärta.

lördag 26 juni 2010

Sommardagar med mina underbara

Vi har haft ett par underbara sommardagar. Hissat segel och spenderat en stund på havets vågor där ljumma vindar fyllde våra segel precis lagom mycket. En midsommarafton som traditionsenligt firades i den gamla delen av staden. Fina gamla byggnader på höjden ovan klippor och bryggor. Gamla, lite gistna bryggor, där ekor och små båtar ligger förtöjda. En idyllisk miljö. En underbar upplevelse att sjungandes dansa runt den vackra, färgranna midsommarstången med ena tösen på armen och den andra i handen. Ljudet av båtar, havets bris, solens värme, bad från bryggor och strand, skratt och bara ljuvligheter. Tillsammans med underbara, älskade familjmedlemmar och vänner.

Ett knytis hemma i trädgården. Barn som skrattar och springer runt. Badar i den lilla poolen, gungar, hoppar studsmatta och busar, busar, busar. Underbara individer i köket, på altanen. Sill, färskpotatis och nubbe. Grill os och tallriksskrammel. Skålande och små visor. Jordgubbstårta, skratt och samtal om allt och inget. Fler individer, mer kaffe, mer skratt och paketspel. Timmarna går. Så är klockan 02.30 och huset blir tomt på gäster. Töserna sover sedan länge. Vi plockar och njuter av den gångna dagen i ljuset från den nya.

måndag 21 juni 2010

Dagar att hålla i minnet

Dagarna passerar så sakteliga samtidigt som de, i ljuset från backspegeln, försvinner alltför fort in i minnenas skrymslen och vrår.

Jag har svårt att uppdatera min blogg. Jag vet inte vad jag skall skriva och ändock så skriver jag mycket. Jag skriver om mina älskade töser, min älskade man, om de finaste familjerna två, underbara vänner och om glädjen, rädslan, ilskan, lyckan. Jag skriver om allt och inget men det förblir opublicerat.

torsdag 10 juni 2010

Rädslan

Vi har lite tunga dagar om än de är fyllda med glädje och kärlek.
Rädslor som tar överhand, tankar som löper amok. Om än det är vardag så är det ändock svårt, ibland.

Jag har återupptagit min kontakt med kuratorn. Jag har klarat av nästan alla måsten. Jag har gjort det jag skall, nästan. För ibland så kan jag inte värja mig från alla känslor som sköljer över mig. Ibland kan jag inte värja mig för alla rädslor. För den panik, ångest och gränslösa förtvivlan de skapar.

Mitt i alla lycka. Mitt i skrattet och glädjen så finns den där, rädslan.