har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".
Visar inlägg med etikett Mamma. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mamma. Visa alla inlägg

onsdag 6 oktober 2010

Två datum

Nu är han vaken. Vaken men med en påtaglig trötthet i kropp och sinne.

Vår stora tös har varit sjuk sedan Uffe kom hem, så de ligger tillsammans i sängen och tittar på filmer mest hela dagarna. På nätterna är de vakna mycket då hon feberyrar samt blir så där oförskämt pigg som barn kan bli när de har hög feber. Härom natten var de ute och tittade på stjärnorna tillsammans. Yngsta tösen och jag vi sover, sover, sover nätterna igenom, ovetande om de äventyr som tydligen tar plats. Ändock så vaknar jag utmattad på morgonen till skillnad mot vår morgonpigga, lilla busunge.

Idag har jag varit inne hos min syster för att skriva ihop en motivering till varför vi finner att vår mor skall få möjlighet att bo i en egen lägenhet. Varför hon skall få leva det liv hon vill men behöver stöd i för att uppnå. Vi förstår att för kommun och landsting så är det billigaste och enklaste alternativet sannolikt att hon är kvar på sitt boende. Kanske skulle det egentligen vara det även för oss?! Ett boende där merparten är betydligt sämre än hon och betydligt äldre. Ett boende där hon fråntas möjligheten till att laga sina egna måltider. Ett boende som på intet sätt lever upp till det krav vi anser vi kan ställa på ett boende för yngre dementa som inte kommit så långt i sin sjukdom. Allt det som vi innan flytt fick veta att det skulle vara men på intet sätt är. Huruvida flytten till den egna lägenheten kommer att bli bra eller inte det kan bara framtiden utvisa men torde inte mamma få möjligheten att själv avgöra vad som är bäst för henne. Utan alternativ, utan stöd och support så kommer tanken finnas där huruvida hon skulle må bättre utifall, både hos oss och hos henne.

Så två datum av vikt är i snart antågande. Fredagen berör mamma och hennes framtida boende samt välmående. Måndagen kommer med svar från den senaste datortomografin och således hur den forsatta behandlingen kommer se ut. Två datum vilka jag bävar lite inför men samtidigt har i tanken att Det kommer att bli bra, bättre än bra.

måndag 5 juli 2010

Grattis på Din dag

Idag är det en speciell dag.
Vår älskade, underbara mamma fyller 60 år. En födelsedag som bland annat firades med picnic på klipporna. En perfekt picnic annordnad av mammas fina syster. Fantastisk god mat och dryck avnjöts i det bästa sällskapet i den bästa miljön.

Idag är även dagen då vi fått veta att min underbara får ytterligare en månads vila från behandlingen. Dagarna och timmarna innan träffen med onkologen är nästintill förlamande. Minuterna innan, i väntrummet, går det nästan inte att andas. Nervositet och rädsla har tagit ett alltför stort grepp och får omvärlden att snurra samtidigt som sekunderna släpar sig fram.

Beskedet; cancern står, på det stora hela, stilla. Två månader utan behandling och cancern står stilla. Någon millimeters tillväxt där och någon millimeters tillbakagång här gör att den fortsatta behandlingen startar först i augusti. Ytterligare en månad där vi kan ta dagen precis som den kommer. Där vi kan segla, göra utflykter och bara njuta av stunden, av varandra.

Jag är tacksam för alla de underbara individer som underlättat så otroligt under de senaste dagarna. Vilka fått oss att fungera och fokusera på annat än det stundande besöket som nu avlöpte bättre än kanske förväntat. Tack fina ni för att ni finns där, för att ni ringer, kommer förbi och för att ni gör oss sällskap vid middagsbordet.

Nu skall jag krypa upp bredvid min älskling och känna tryggheten, glädjen och den enorma lyckan över att han, just han, finns här hos mig. Samtidigt så kommer mina tankar att finnas hos min underbara mor.

Grattis på Din dag älskade mamma

söndag 25 april 2010

En underbar dag med lite inslag av annat

Det har varit en underbar dag fylld med skratt och glädje men även vemod och sorg.

Vi tillbringade förmiddagen i våtmarkerna, precis som planerat. Vår intention är att åka dit en gång per vecka för att se förändringarna som sker i vår underbara natur. Töserna älskar det, vi älskar det. Idag mötte vi, överraskande, några fina, älskade släktningar och tillika vänner där. Vilket gjorde utflykten än bättre samt såklart längre. Det studerades grodor och än fler grodor. Pinnar blev till båtar i de små "vattenfallen". Bäverns bo har kanske, kanske lokaliserats. Blommor och småkryp, grodor och träd och inte minst underbara, fina har fotograferats och förevigats.

Eftermiddagen tillbringades med min älskade mor, far och syster här hemma. Det har grillats, busats, lekts och samtalats. Men det är här vemodet gör sitt intrång. Vemodet över hur illa mamma far av allt som händer. Allt som hon inte kan råda över, som vi inte kan råda över. För hur vi än vrider och vänder så kan vi inte göra allt bra. Vi kan enkom försöka göra det bästa möjliga, vad det nu är?

Dagen har givit många tillfällen för reflektion och jag känner ett behov av att därmed tydliggöra att individerna som arbetar på mammas boende är otroligt fina och omtänksamma. De söker tydligt få mamma att känna sig välkommen, uppskattad för den hon är. Det är på intet sätt deras förhållningssätt som ligger till grund för mitt tidigare inlägg. Det finns även en, inte ny men kanske större, insikt i att mamma möjligen är sämre än vad vi erfar. Att individer som inte känner henne, såsom vi, ser en individ där sjukdomen är tydligare, mer märkbar än vad den är för oss ibland. Därmed inte sagt att jag erfar att hennes behov av ytterligare stimulans minskat sedan dagens tidigare inlägg.

När mamma, pappa och lillasyster har åkt så är ångesten påtaglig. Den har varit frånvarande relativt länge men då , efter att dörren stängts och bilen lämnat uppfarten, gör den åter intrång i mitt liv. Den ligger där som en klump i magen, som ett tryck över bröstet. Den framkallar yrsel och illamående. Ångesten över vår maktlöshet, över mammas ångest, förtvivlan, sorg. Sakta byts den mot oro, en oro som dock tilltar när timmarna går utan att mamma svarar i telefon. Jag ringer min syster. Vi skrattar och gråter lite om vartannat när vi talar om dagen som varit. Vi lägger på och hos mamma tutar det nu upptaget. Sytra mi ringer tillbaka till mig och säger -Ring mamma. Jag har precis pratat med henne och hon lät glad. Så jag ringer och hon låter glad, hon är glad. Eftermiddagens ångest och oro har bytts ut mot lugn hos mamma och således även hos mig, hos oss.

Förändring

Hur fasen skall vi agera? Hur skall vi kunna göra allt bra eller till det bästa möjliga. Vad är det bästa möjliga och är det något vi kan acceptera, nöja oss med?

Älskade mamma trivs inte på sitt boende. I den lilla lägheneten som hon hyr på boendet för yngre dementa. Ett boende som mest rymmer gubbar, som hon uttrycker det. Där många eller kanske till och med alla är sämre än mamma själv. Där några går vaggande fram och tillbaka i korridoren, talar med sig själva och så vidare. Där samtalen inte rymmer den stimulans, den nivå som mamma behöver. Personalen är såklart mycket trevliga och omtänksamma men det är inte tillräckligt. Den bild mamma hade, den bild vi hade av boendet innan inflytt överänsstämmer inte med den bild vi har av boendet nu. Att genomföra en flytt såsom mamma nu har gjort är svårt, både för anhöriga men främst för individen som måste flytta. När det då inte blir såsom man, i detta fall vi, föreställt sig då visar det sig att det är än svårare, än tyngre att acceptera det faktum att livet inte kan te sig såsom det tidigare gjort.

Då mamma fick sin demenssjukdom tidigt i livet så har vi ofta hört att det är av yttersta vikt att se individen, att se mamma och inte sjukdomen, diagnosen. Att inte stigmatisera. Såklart, det är det väl alltid, oavsett ålder eller diagnos. Detta finner jag dock inte alltid kunna omsättas i praktiken av de individer vi möter runt mamma gällande henne sjukdom. Kanske att de där fortbildningarna etcetera gällande förhållningssätt och bemötande (antar jag) är för stereotypa, för ålderdomliga eller så är uppföljningen av dessa för svaga. Att se mamma, att se de anhöriga handlar här främst (såsom jag upplever det) om att se en alzheimerssjuk, ung kvinna och anhöriga till denna demenssjuka kvinna. Inte att se denna kvinna för den  hon är, att se oss för de vi är och den relation vi har till varandra. Möjligt att jag begär mycket men någonstans så torde det kunna finnas medel som främjar de mål som förefaller att ligga inom den demenssjukvård vi har mött. Att pränta ner målen på papper, att hålla föreläsningar, att ha experter som påtalar vad som kan och bör förändras bär ingenting med sig om detta inte följs upp. Om inte reflektioner och bedömningar sker.

Att våga granska sig själv, granska andra. Att kunna ta och ge konstruktiv kritik. Att skilja på sak och person. Att ha ett tillåtande klimat som främjar denna reflektion, som främjar bedömning, som främjar den konstruktiva kritiken. Det krävs mod, förståelse, insikt. Det krävs mycket av de som arbetar men i slutet så gangnar det alla. Det är min fasta övertygelse och den berör inte enkom vårdersonal utan den berör allas våra liv i vårt dagliga möte med andra individer. Jag har otroligt mycket att själv arbeta med. Att söka se varför jag reagerar och agerar på vissa sätt i vissa situationer. Att söka insikt om vad som format mig, att våga se det positiva och det negativa. Det är svårt, många gånger omöjligt. Jag måste våga se, våga lyssna både till mig själv och andra.

För mammas del, hur vi skall lösa situationen, tillfredställa hennes behov. Det är något som vi får fundera på än ett litet tag.

måndag 5 april 2010

En underbar helg och kommande frågetecken

Det har varit en underbar påskhelg. En helg som nästan helt lyckats tränga undan det stundande tunga samt det för nu betungande frågetecknet. Nästan helt lyckats tränga undan vemod och rädslor.

Det har varit en helg med nya bekantskaper, med utflykter och med underbara familjemiddagar. Påskafton med strålande sol, middag med familj och släkt samt traditionsenlig äggjakt och paketspel. Älskade töserna fick det största "påskägget" innehållande en studsmatta. En stor, stor studsmatta. En sådan som min äldsta skatt har önskat sig de senaste två åren. En sådan efterlängtad studsmatta fick töserna av sin morfar, mormor och moster. Morfar och tösernas kusin monterade ihop den efter konstens alla regler dvs utan att titta i de medföljande anvisningarna. Vilket således resulterade i att de var tvungna att börja om på nytt när de var nästan klara. Precis så som det skall gå till, som det skall vara i vår familj.

Att vakna till ett snötäckt landskap idag var kanske inte vad vi hoppats på. Denna, av oss älskade, snö var idag inget som till en början gav upphov till glädje. Men efter ett par minuter så infann den sig såklart. En snabb frukost och så på med overaller och täckbyxor för att hinna skapa, vad som för oss torde vara, säsongens sista snögubbe. Den orkade hålla sig upprätt ett par timmar men nu återstår endast några små snöbollar och en trasslig halsduk samt någonstans där under en mössa. Moroten och tillika näsan åt stora tösen upp tidigare under dagen. Nu är dock marken åter bar och imorgon hoppas vi kunna nyttja den glädjespridande och nya studsmattan igen.

När nu huset börjar bli lugnt för kvällen så tilltar känslan av oro. Klumpen i magen, trycket över bröstet och den där känslan av yrsel blir liksom alla flyktiga, hoppande tankar allt svårare att stänga ute. Det stundande tunga och vemodsfyllda är till del redan här. Det är den oundvikliga flytten för vår mamma. En flytt till ett boende för yngre dementa. En flytt hon själv önskar men samtidigt av hela sitt hjärta inte vill genomföra. Den flytten har så smått börjat och kommer fortskrida under veckan. Det för nu betungande frågetecknet och rädslorna är ovisheten inför  morgondagen. Ovisheten skapar rädslor som trots positivt tänkande inte riktigt vill lämna mitt eller min älskades sinne. Imorgon är åter dagen här då vi skall få beskedet huruvida behandlingen fortskrider som den skall, huruvida den har fortsatt positiv effekt. Så imorgon klockan halv elva så får Du gärna hålla oss i dina tankar en stund och skicka all den positiva energi du kan uppbåda till min älskade, älskade man.

lördag 6 mars 2010

Perfekta lördagar

En fin dag där vi har grillat, klättrat i vindpinade tallar, hoppat i snöhögar och gått i djup, djup snö på Femöres klippor. Vi har skapat nya fina minnen tillsammans med underbara familjemedlemmar. Vi har skådat råddjur vandra, en havsörn breda ut sina vingar, ett fartyg gå mot hamn och våra älskade njuta av detta underbara vinterlandskap i den alltmer värmande solen. En nästintill perfekt dag som avslutas med besök från en av min älsklings underbara brorsöner.

Nästintill perfekt därför att jag saknar min mamma. Vår älskade, vackra mamma som inte orkade vara hemma längre. Som åter ligger inlagd. Vår mamma som under vår uppväxt skapade dessa perfekta lördagar åt oss döttrar.

Lördagarna var de bästa av dagar. Vakna till doften av nybakt bröd, mammas pysslande, pappas snarkande. Inga måsten annat än att leva livet, njuta av livet tillsammans. Det var så vi erfor lördagarna som barn. De perfekta helgerna, den perfekta pappan, den perfekta mamman. De är än detta, perfekta, underbara, beundransvärda.

Idag, ikväll har saknaden efter mamma varit stor. Älskade mamma som blivit så sårbar, så skör men som alltid har varit och kommer att vara en trygg famn. Historien kommer aldrig gå förlorad, mamma kommer aldrig gå förlorad. Hur än omgivningen må se henne så har hon alltid varit och kommer alltid att vara den perfekta mamman. Vår fina, vackra mamma.

onsdag 10 februari 2010

Rätt beslut?

Vi står inför ett dilemma. Mamma, älskade underbara mamma som drabbas av en enorm ångest när hon är själv. En ångest så stark så att hon finner ett lugn och tivs med att ligga inne i en tillsynes grå, tråkig och ostimulerande miljö på allvårdsavdelningen. Anledningen till trivseln är såklart all underbar personal och de andra individer som finns där. Mamma som ändock glädjs, längtar och vill vara hemma, men avskyr att vara själv har fått hjälp av hemtjänsten för att kunna vara just hemma. Problematiken ligger i detta. Hon vill vara hemma, hon vill klara sig men kan hur gärna hon än vill inte vara själv. För då tar ångesten sakta men säkert över. Tyvärr så skapar Hemtjänstens besök också ångest. Den skapar det den skall förebygga.

Så vilken ångest är att föredra? Vilken ångest är lindrigast?
Ångesten skapad av att vara själv eller ångesten skapad av påminnelsen att hon inte längre klarar sig själv? Mamma väljer det förstnämnda.

Så vi får ringa och säga ifrån Hemtjänsten, hålla andan och hoppas att detta är det riktiga, det rätta beslutet.

tisdag 26 januari 2010

Borttappad irritation

har packat in mig i bilen tillsammans med yngsta tösen. Är lite halvt stressad. Stoppar mobilen i bröstfickan på kappan, så att jag kan vara säker på att höra den inte om utan när det ringer. Jag är sen och för min älskade mor som jag skulle plockat upp i stan för tio minuter sedan är tio minuters väntan en evighet. Åtminstone när någon annan är sen. Själv får hon allt eftersom sjukdomen fortskrider svårare och svårare att passa tider.

Så jag sitter i bilen lite stressad över att jag är sen och lite irriterad över det faktum att jag sitter i bilen på väg in för att hämt min mor. Nu är det visserligen länge sedan jag åkte denna sträcka just för hennes skull. Men under ett års tid så har jag färdats denna bit tre till fyra gånger i veckan. Lämna äldsta tösen på förskolan. En kvarts bilfärd för att hämta upp mamma, ytterligare en kvarts bilfärd till Villan och sen motorvägen hem. Hemma några timmar för att sedan göra samma resa, fast åt motsatt håll, innan jag måste hämta upp äldsta tösen från förskolan. Jag tror att det är lite av den stressen som bär med sig irritationen trots att det nu är så länge sedan jag gjorde denna resa.

Lite stressad, lite irriterad konstaterar jag så att mamma inte ringt när jag nu närmare mig den sträcka av vägen där jag vet att jag måste ringa. Jag har lärt mig vart under färden det passar att ringa och be mamma gå ut. Inte för tidigt för då får hon stå och vänta, vilket resulterar i att hon nästa gång jag ringer och ber henne gå ut väntar ca fem minuter. Ringer jag försent så får jag vänta precis lika länge som om jag någon gång skulle ha ringt för tidigt. Idag spelar det dock ingen roll om jag får vänta, äldsta tösen är hemma med sin far och jag behöver således inte stressa tillbaka. Likväl så plockar jag då fram telefonen vid denna punkt på vägsträckan. Jag ringer men mamma svarar inte, vilket vanligt är för det tar ju ett tag att lokalisera telefonen i väskan. Vid andra försöket svarar hon, precis som det brukar vara.

-Hej mamma
-Hej
-Du kan ta på dig och gå ut nu för jag är snart framme.
Tysnad och sedan ett litet frågande
-Vart skall vi åka då?
Hmm, många tankar far genom huvudet men kortfattat så konstaterar jag att idag nog är en extra virrig dag för mamma.
-Jag skall ju köra hem dig från Villan.
Samtidigt som jag säger orden så hör jag bakgrundsljud vilka inte överensstämmer med de som brukar finnas under dessa samtal. Så svarar mamma
-Åh, nej. Jag är redan hemma.

Mamma hade mått dåligt och åkt hem tidigare och så klart glömt att ringa mig. Så jag sitter i bilen, lite stressad, lite irriterad och börjar le. Vi lägger på, jag vänder i rondellen och kör tillbaka hem. All stress, all irritation är borta. Jag är lugn, jag är glad och kan inte annat än att konstatera att jag har den bästa, mest fantastiska och underbaraste mamman i världen.

fredag 22 januari 2010

De anhörigas sjukdom?

Tänk dig att du sitter i ett rum med åtta andra individer och talar om din framtid. Vad du vill, hur du vill ha det. Tänk dig då även att det enda du vill är att få ditt liv tillbaka. Det liv du levde för bara ett par år sedan. Där du arbetade, betalade räkningar, reste, planterade rabatter, skapade de mest fantastiska hantverk och bara lät vardagen ha sin gilla gång. Nu så sitter du och försöker följa med i de åtta andra indivdernas konversation. Ett samtal som berör dig mer än någon annan. Men hur du än försöker så kan du inte ta till dig allt som sägs. Du slåss mot en osynlig fiende. Informaion och valmöjligheter gives dig men vad är det egentligen som sägs? Ångesten, förtvivlan och vanmakten blir allt starkare. Varför lyssnar ingen, varför förstår ingen, varför gör ingen något för att hjälpa mig att få mitt liv tillbaka?

Så tror jag att vår älskade, underbara, kärleksfulla mamma erfor vårdplaneringsmötet vi hade i veckan. Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom. De anhörigas sjukdom brukar vi få höra och det må så vara. Men är inte alla sjukdomar det? Varför förringa mamma eller andra demenssjuka så? Det är deras liv, deras sjukdom, deras sorg precis i lika stor utsträckning som för individer drabbade av andra sjukdomar. De anhörigas sjukdom det blir det kanske sen, i slutet. Slutet är dock bara en bråkdel av sjukdomstiden, framför allt för den sjuke själv.

söndag 17 januari 2010

Runt hörnet

Vi har, vad som i dagsläget känns som, en avgörande vecka framför oss. Nervositeten är påtaglig och gör mig trött och disträ. Vi inväntar resultat på hur cytostatika behandlingen avlöpt för min man. Har cancern gått tillbaka, har den spridit sig ytterligare? Är en operation för att få bort modertumören och därmed stomin möjlig? Vi skall ha vårdplanering för min mor. Skall hon få åka hem och hur länge kan hon bo kvar hemma? Jag skall träffa försäkringskassan för en bedömning huruvida jag får vara fortsatt sjukskriven, det vill säga mår jag så dåligt som jag påstår? Har jag verkligen panikångest och är detta i så fall tillräckligt, enligt deras kriterier, för att berättiga en fortsatt sjukskrivning?

Jag vet inte hur jag skall klara att ta mig igenom den kommande veckan. Visst timmarna kommer att gå och således kommer dagen att övergå till natt och vid soluppgång som kommer nästa dag. Jag kommer att ta mig igenom var dag, precis som jag tidigare gjort, en timme i taget. Jag kommer att vara tacksam över att vi får vara nära, över att vi har varandra. Jag kommer att glädjas över de kanske små men ack så betydelsefulla, vardagliga händelserna i vårt liv. Men nu, just i detta nu, så är mitt inre i kaos. Jag känner mig yr, illamående, hjärtat slår hårt och lite oregelbundet och huvudet dunkar, pulserar. Hela mitt jag kämpar för att finna den styrka som krävs för att möta det eventuella hot som finns runt hörnet.

fredag 8 januari 2010

Bemötande

så är äntligen min älskade mamma hemma, visserligen endast för att se om det fungerar med ändå. Därmed så är detta äntligen något som skrivs med ett stort frågetecken. Jag hoppas verkligen att allt fungerar. Jag hoppas att hon inte faller direkt. Att ångesten låter henne få vila ett tag.

Med sjukdomen följer en ångest, såklart. Tänk att leva med visheten om att inte minnas. Vilka rädslor det skapar. Allt, även vardaglig glömska som drabbar oss alla, tolkas av den sjuke själv likväl som från de i omgivningen som en del av sjukdomen. Rädslan av att människor ser på en på ett annat sätt, bemöter en på ett annat sätt. Man blir inte tokig och springer irrande omkring. Tänk att leva med visheten att morgondagen kanske får upplevas men inte minnas. Vilka skrämmande tankar och ändock så är det så mångas vardag.

Jag beundrar min mamma, jag beundrar henne för hennes styrka, för att hon vägrar ge upp, vägrar sluta hoppas. Jag saknar min mamma, jag sörjer att en del av henne inte längre är med. Men hon kommer alltid att vara min underbara mamma. Min mamma som nu får höra irriterande suckar från omgivningen när hon söker förklara vad hon letar efter, ibland hemma från oss, ibland av anställda eller kunder i en affär eller dylikt. Min mamma som får höra dessa suckar, som får dessa oförstående blickar när hon drar betalkortet åt fel håll för femte gången eller när hon plockar lite frågande med kontanter och försöker få ihop hur mycket det är hon har i handen och hur mycket som skall betalas. Min mamma får uppleva mycket negativitet i sin vardag, mycket stress bara till del av att vi människor inte har tiden, eller vill ta oss tiden. Min mamma är den mest fantastiska människa man kan tänka sig och det smärtar mig djupt att hon så ofta blir sårad av oss och av okända individer bara för att hon har en sjukdom som gör att hon glömmer. Tyvärr så glömmer hon inte dessa blickar, dessa suckar eller ord utan de hänger kvar och tär... än ett tag

söndag 20 december 2009

De skapas av kärlek

Vissa dagar, vissa stunder är bra, jätte bra, fantastiska. Det har blivit allt fler sådana dagar och stunder. Men så plötsligt så överväldigas jag av panik, ångest och sorg. Det kan komma när som helst. När jag nattar barnen, när vi pysslar eller leker, när jag talar med någon eller bara ligger och försöker vila. Känslorna smyger sig inte på utan de kommer i en stor och ihållande våg. De sköljer över mig men försvinner inte utan stannar kvar och slår hårt, hårt. Jag vet inte hur jag tar mig igenom dessa tillfällen. Jag vet dock vad de skapas av. De skapas av ovishet. De skapas av kärlek. Av kärlek till min man, av kärlek till mina barn, av kärlek till min mor, min far, min syster, av kärlek till min älsklings vuxna barn, till hans mor. De skapas av kärleken till dem alla och den vishet vi har om ovsiheten som ligger i vår framtid.

fredag 6 november 2009

Dåligt samvete

sedan vi fick min älsklings diagnos har mamma inte fått samma uppmärksamhet som tidigare. Detta har medfört att min syster fått ta en större del än tidigare, om än hon redan tidigare fått dra det tyngsta lasset. Det ger mig dåligt samvete. Dåligt samvete för att hon har så mycket i sitt liv som nu får stå åt sidan. Det var redan innan detta en svår balansgång för henne. Dåligt samvete för att jag skriver detta då det låter som om mamma är en belastning. Det är hon självfallet inte men hennes sjukdom är ibland det. Hur kan man hålla de båda isär? Mamma är ju mamma och hennes sjukdom en del av henne. Men likväl så tenderar jag ibland att tänka på mamma som alzheimers sjuk kontra mamma som just MAMMA. Det är väl som så mycket annat här i livet en form av självbevarelsedrift?!