Nu är han vaken. Vaken men med en påtaglig trötthet i kropp och sinne.
Vår stora tös har varit sjuk sedan Uffe kom hem, så de ligger tillsammans i sängen och tittar på filmer mest hela dagarna. På nätterna är de vakna mycket då hon feberyrar samt blir så där oförskämt pigg som barn kan bli när de har hög feber. Härom natten var de ute och tittade på stjärnorna tillsammans. Yngsta tösen och jag vi sover, sover, sover nätterna igenom, ovetande om de äventyr som tydligen tar plats. Ändock så vaknar jag utmattad på morgonen till skillnad mot vår morgonpigga, lilla busunge.
Idag har jag varit inne hos min syster för att skriva ihop en motivering till varför vi finner att vår mor skall få möjlighet att bo i en egen lägenhet. Varför hon skall få leva det liv hon vill men behöver stöd i för att uppnå. Vi förstår att för kommun och landsting så är det billigaste och enklaste alternativet sannolikt att hon är kvar på sitt boende. Kanske skulle det egentligen vara det även för oss?! Ett boende där merparten är betydligt sämre än hon och betydligt äldre. Ett boende där hon fråntas möjligheten till att laga sina egna måltider. Ett boende som på intet sätt lever upp till det krav vi anser vi kan ställa på ett boende för yngre dementa som inte kommit så långt i sin sjukdom. Allt det som vi innan flytt fick veta att det skulle vara men på intet sätt är. Huruvida flytten till den egna lägenheten kommer att bli bra eller inte det kan bara framtiden utvisa men torde inte mamma få möjligheten att själv avgöra vad som är bäst för henne. Utan alternativ, utan stöd och support så kommer tanken finnas där huruvida hon skulle må bättre utifall, både hos oss och hos henne.
Så två datum av vikt är i snart antågande. Fredagen berör mamma och hennes framtida boende samt välmående. Måndagen kommer med svar från den senaste datortomografin och således hur den forsatta behandlingen kommer se ut. Två datum vilka jag bävar lite inför men samtidigt har i tanken att Det kommer att bli bra, bättre än bra.
En sista hälsning
15 år sedan