har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

fredag 19 februari 2010

Namnsdag

En älskad tös gav mig en underbar namnsdagspresent. En figur, föreställande mig, gjord av toarullar. Inslagen och tejpad så väl så att hon var tvungen att assistera vid öppnadet. För vem kan bättre öppna ett paket än en femårig underbar tös. En underbar, fantastisk tös som dock inte har någon namnsdag för sitt tilltalsnamn. Hennes namn är så gammalt så det finns inte med. Hennes namn är valt med kärlek och omsorg. Ett underbart namn på en underbar individ. Ett namn med en historia om en liten, modig, klok, driftig och kärleksfull tös precis så som vår är. Ett namn väl värt en namnsdag. Så vi firade även den idag. Vi har dock inte slutat hoppas på att namnet en dag tar sig in i den officiella Bolibompa namnsdagskalendern. Tills dess så firar vi med pompa och ståt denna dag. Grattis på namnsdagen min älskade, underbara Du.
Upplagd av kl.
Etiketter:

2 kommentarer:

  1. Tankar från Oxelösund20 februari 2010 kl. 22:47

    tänk vad dessa barn kommer att vara glada åt det du satt på pränt åt dem en gång. Jag skriver på nåt som heter hemmaföräldrar, det var där jag började våga skriva och jag vet att min store för några år sedan fick läsa det jag skrivit där, han kanske var ca 12 då. han var faktiskt lite tårögd av mina kärleksförklaringar.

    för ibland är det lättare att skriva än att säga rätt ut, det ser annorlunda ut på pränt än vad det gör när det kommer ur munnen.

    det är mer en befästelse av kärleken eller hur man ska säga. det går inte att glömma eller radera. man glömmer kanske inte ord men svart text på vit bakgrund är nåt annat.

    så jag hoppas mina kids hittar mina tankar en gång och finner styrka i det jag präntade ner många gånger under vånda.

    det finns ju på hårddisken och det är en stor tillfredsttällelse att man fått ut det offentligt, som en ytterligare befästelse på kärleken.

    för till slut får man knappt röra och då måste man hitta ett annat sätt att visa sin kärlek och få sitt eget törstande behov tillfredsställt.

    att komma nära utan att fysiskt röra det är en konst...jag smyger när de somnat ibland. betraktar...lyssnar...väcker...njuter..sniffar...

    skriv och spara, så att de kan ta del när de kan sen! du skriver så fruktansvärt berörande!

    kanske vi kan ses på bibblan nästa vecka? nån eftermiddag om du kan?

    kram

    SvaraRadera
  2. Gabriella21 februari 2010 kl. 18:31

    Tack Mia för dina alltid så insiktsfulla och tankvärda ord. För visst är det så att jag hoppas att de en dag kan läsa och möjligen finna ett stöd i det jag nu skriver likväl som möjligen en förståelse. För som du vet så känner jag en stor rädsla för hur allt detta påverkar dem. Hur jag känner att jag förändrats i mitt föräldrarskap dvs hur rädslor och frustration etc inte alltid kan döljas samt mitt mkt nedsatta tålamod. Ja, jag hoppas att allt det jag skriver här, i deras böcker och liknande en dag kan finnas till tröst, försäkran, trygghet och vishet om min villkorslösa kärlek.

    Jag börjar arbeta denna vecka, iofs endast halvtid så en em låter väldigt bra.

    Kram till dig och de dina

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)