har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

torsdag 4 februari 2010

Avastin

Jag undrar hur länge min älskling har haft cancer? Jag undrar varför symtomen inte kom tidigare, innan cancern hann sprida sig till lymfkörtlar, lever och lungor. Jag undrar varför det tog sådan tid att ställa en diagnos? Jag undrar och jag undrar. Så många frågor utan svar som bara stjäl energi.

Nu finns det såklart även nya frågor och orosmoment som uppkommer till del av sjukdomen och behandlingen. Som hur länge kommer denna cytostatika att fungera? Hur stor påverkan och betydelse har Avastinet för behandlingen? Dessa frågor kan inte heller få direkta, absoluta svar. Likväl så kan jag inte hindra dem från att komma.

Jag har skapat en egen sanning där Avastin är av stor betydelse för sjukdomens förlopp. Detta trots att jag faktiskt inte vet huruvida så är fallet eller inte. Avastin svälter tumörerna. Avastin, Avastin, Avastin, har kommit att betyda mycket för mig alltsedan dess min älskling inte kunde få det. Så jag hoppas att idag är dagen då de återupptar den delen av behandlingen. Om inte så får jag väl skapa ytterligare en ny sanning där Avastin inte har någon betydelse alls.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar