har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".
Visar inlägg med etikett Min älskling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Min älskling. Visa alla inlägg

tisdag 11 oktober 2011

Provsvar och sälsafari

Datortomografin är gjord, om två dagar kommer svaren. Har den nya cytostatikan fungerat? Den måste ha gjort det för vad finns det för alternativ? Inga? Fungerar den inte vart skall vi då vända oss, vad skall vi då göra?

Uffe mår bättre än någonsin, dvs om vi enkom räknar in tiden då sjukdomen funnits och påverkat. Han säger att det är tur att behandlingarna kom i denna ordning. Att den sista behandlingen är den som ger minst biverkningar. Att han får tid att pyssla med töserna, tid att bara vara och orka med vardagen.

Jag håller med. Denna tid vi har nu är fantastisk. Ta den lycka jag kände när vi hand i hand gick ner till skolan på föräldrarmöte, den lyckan är ta mig tusan obeskrivbar. Något så enkelt, något så vardagligt och ändock så fantastiskt stort och bubblande. Att gå där tillsammans med Uffe som är pigg, som mår bra. Att laga mat tillsammans, höra honom pyssla ute i garaget, plocka ur diskmaskinen. Se Uffe hänga ut tvätten, småsjunga och bara finnas... alla små vardagliga ljud som ger fullkomlig trygghet och lycka, ro och glädje.

Nu väntar oss några härliga eftermiddagar och kvällar på sjön och vi hoppas alla på att få se en säl eller två.

söndag 21 augusti 2011

En sommar att minnas

Vilka eller vem hejjar du på pappa? frågar äldsta tösen och oavsett svar så hejjar hon på samma lag eller individ. Sen sitter de där uppbullade bland massor av kuddar i sängen och tittar på sport. Yngsta tösen brukar också krypa upp och hänga med i hejjarramsor och utrop. Tre sportentusiaster och så jag som mest blir stående i dörröppningen, med ett leende som gör kinderna ömma. Glädje i hjärta och själ trots att sport är så där lagom roligt i min värld.

Vi har givits mängder av underbara stunder under sommaren. Segelbåten blev kvar på land men lillbåten har vi använt för äventyr och minnesvärda stunder tillsammans med familj, vänner och så stundom enkom vi fyra, tillsammans som sig bör, i vår fina skärgård.

Vi spenderade en stund hos goda vänner på deras sommargård nere i Småland och gjorde ett gemensamt och efterlängtat besök på Astrid Lindgrens värld.

Vi åkte med min far och syster till High Chaparral för två minnesvärda dagar som sedermera gav oss något att se fram emot inför nästa sommar. Då är minst fyra dagar beställda men allra helst sex eller sju. Fram tills dess så har vi dock två, enligt stora tösen, äkta sheriffer som väntar, längtar och under tiden ser efter allt här hemma.












Vi seglade en eftermiddag med det hundratreåriga fartyget Constantia. De regntunga molnen skingrades och solen tittade stundom fram. Vågorna gick till den stora tösens glädje ganska höga och vinden lade, till stor glädje, fartyget ner så där lagom mycket i min smak men på tok för lite för resterande familjemedlemmars tycke. Lilla yrvädret for omkring och kastade sig med jämna mellanrum ner i ett ilskeutbrott för att sekunderna senare vilja sjunga imse vimse spindel. Till slut så somnade hon dock, vilket nästintill alltid sker efter en stund till havs. Vågorna och vinden giver den effekten.










Uffe, Uffe är snyggare än någonsin. De urholkade kinderna har återfått lite rundhet, håret börjar växa ut i en snygg gråsprängd, ruffsig frisyr. Om än smärtor är som vanligt eller kanske tyvärr större och krafterna långt ifrån vad de än gång var så är han i allt detta underbart stark, vacker och bara så där fantastisk som han alltid har varit och alltid kommer att vara i mina ögon. Nu kan jag se det sjuka som nog de flesta kunde urskilja för ett par månader sedan. Då gjorde jag inte riktigt det men i den nya friska fläkt som denna behandling ger hans anlete så ser jag det jag förr blundade för.

Han är sannerligen en vacker och beundransvärd man med all sin styrka och vishet


















Nu återkommer vardagen. Vår stora tös börjar första klass imorgon och vår lilla tös återgår till förskolan, likaså jag. Men än finns många vackra sensommardagar att se fram emot och därefter smyger sig det underbara höst- och vintermörkret på. Då ger den där extra tröjan myskänslor, då plockas fingervantar och härliga höstiga mössor fram, då värmer brasorna gott när vinden viner runt knuten och då är dagarna på sjön guld värda.

torsdag 28 juli 2011

Lugn

Kaos, panik och tårar i några minuter, därefter tomhet och sedan lugn. Ett lugn som först är svårt att förstå, acceptera. Ingen oro, ingen rädsla, ingenting annat än lugn. Ett lugn som råder i tre dagar och två nätter. Jag planerar och drömmer om framtiden. Den lilla gården på landet. Resorna. Äventyren. Tredje natten vaknar jag av att Ulf säger att han har ont i magen. De orden får lugnet, allt det förvånande lugnet att försvinna. Paniken kommer krypande, ångesten gör det svårt att andas och tårarna bränner och fortsätter att göra så även under dagen. Nu har dock en del av lugnet åter infunnit sig. Det måste vara så, det måste finnas ett lugn för jag måste få leva i vishet om att det blir bra. Det blir bra för det måste bli det.

Behandlingen har åter slutat verka och tillväxten i levern är stor. Hur stor verkar vara svårt att svara på men tillräckligt för att Uffe skall äta Betapred för att söka få ner svullnaden. En svullnad som ger mycket smärta och som orsakar allehanda konstiga symtom.

Nu väntar behandling med med en annan form av cytostatika. I dagsläget är det den sista behandlingsform som finns. Det finns ingen mer reserv. Men Ulf har arbetat sig igenom omöjliga saker förr så han kommer att arbeta och kämpa sig igenom detta också. För hur ska annars världen te sig för mig, för töserna, för Loke och Alexandra och för Ulfs lilla barnbarn? Jag är lugn för jag måste vara det, för det finns inga alternativ.

fredag 27 maj 2011

Stabilt

Jag sätter mig vid datorn för att skriva, för att uppdatera de som uppdateras vill. Jag har försökt göra det ett tag nu men orden vill inte komma. Vet inte vad jag skall skriva, hur jag skall beskriva.

Två veckor, kanske tre har gått sedan vi träffade onkologen. Läget är stabilt, en liten tillväxt men så liten så den är obetydlig. Dosen med Vectibix sänks för att söka minska biverkningarna. 75% var fjortonde dag, det räcker förhoppningsvis för att  hålla tumörerna samt biverkningarna i schack.

När vi lämnde onkologen så var vi båda ganska likgiltiga inför det besked vi givits, åtminstone om jag ser till hur vi annars brukar vara, hur vi annars brukar känna efter besöket. Stabilt är bra sade Andreas men för mig så kändes det som om det inte räckte, för Ulf så kändes det frustrerande... är det rätt ord? Svårt att söka sätta ord på och till fullo förstå det en annan individ erfar. Det han uttalade efter besöket, efter domen var, som jag tolkade det, frustration. Frustration över att inget händer, att läget är stabilt. Stabilt är bra men bär med sig mycket ovishet och kanske än mer frustration över att gå ytterligare åtta till tolv veckor i någon sorts limbovärld.

Nu har vi, efter den ganska ostabila stund som följdes av stabilitetsbeskedet, landat... igen.

Stabilt ÄR BRA. Stabilt giver oss MER TID, giver forskning och framgång MER TID.

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Ge-en-gava/

onsdag 2 februari 2011

Återfunna krafter & ASIH

Vi har haft en par underbara dagar. Uffes biverkningar har minskat markant efter att han började äta antibiotika. Orken har återkommit och igår tillbringade vi alla fyra ett par timmar på badhuset. Att han återfår sina krafter och dessutom mår bättre än vad han har gjort på månader ger ett lugn och ett hopp.

Uffe har blivit remitterad till ASIH. Läkare och sjuksköterska gjorde ett första besök i förra veckan och denna vecka kommer kurator och dietist. Det blir lite tilt i huvudet av att ASIH är här när Uffe mår så bra men... ja, månne är det fullt förståeligt. Vi lever mycket i nuet och söker således taga tillvara på dessa dagar av välmående. Stoppar kanske huvudet i sanden, blundar så hårt vi förmår men kastas tillbaka till verkligheten när ASIH gör entré. Således så är det väldigt skönt att stänga dörren om dem när de går. Hur trevliga de än är så inkräktar de lite på den frist som nu råder.

Kommande vecka vankas datortomografi och svar därifrån. Ingen tillväxt, ingen spridning... så får och måste det bli

lördag 22 januari 2011

Trött på att vara trött

Det är mitt i natten. Åtminstone för mig som brukar sova sedan ett par timmar tillbaka och som om cirka fem timmar har två töser som vaknar pigga och alerta. Sömnen vill dock inte infinna sig. För många tankespöken. För mycket oro inför framtiden, ja för den delen även nutiden. Det tar krafter detta. Sjukdomen tär på oss på alla sätt och vis. Den bär inte enkom med sig oro gällande sjukdomen. Den bär inte enkom med sig problematik som berör själva grundsjukdomen. Vårt liv påverkas på många plan och delar i livet som förr inte var problematiska är det nu. Oro, rädslor, ångest, ovishet, frustration och sorg. Förnärvarande så känns det nästan som om vi lever i väntan. I ständig väntan på något, på nästa röntgen och besked därifrån, på nästa månads räkningar. I ständig väntan på hopp om ett mirakel.

Uffe har fått ganska svåra eller kanske mer korrekt plågsamma biverkningar. Han har inte behövt vara inlagd men har det dock påtagligt tungt och smärtsamt. Han har svåra acneliknande utslag främst i ansiktet och på halsen. Utslag som gör att han behöver ta extra Oxy Norm för att klara av att tvätta sig. Att ge honom en puss eller kram kräver enorm försiktighet så att ingen kontakt sker med kinder och hals. Vidare så spricker fingrarna och naglarna börjar nu uppvisa symptom som kanske medför att de lossnar. Att knyta skor, dra upp dragkedjor, knäppa knappar, skala en mandarin etcetera är knappt att tänka på och stundvis helt omöjligt. Känslan av svetsblänk i ögonen medför svårigheter att läsa, titta på tv, köra bil och ja egentligen allt som kräver en fokuserad blick. Feber på kvällar och nätter skapar frossa och svättningar om vartannat vilket gör att sömnen blir lidande. Ja,en sammanfattning kan kanske vara att Uffe egentligen mår ganska bra fast samtidigt kanske aldrig har mått så här dåligt. Han är trött och uttrycker detta. Trött, trött, trött. Trött på sjukdomen, trött på biverkningar, trött på alla följder sjukdomen bär med sig och trött på att vara trött.

Han fick ett bredspektrumantibiotikum (Tetralysal) utskrivet i veckan med förhoppning om att det skall lindra biverkningarna. Lindrar de utslagen och motar bort febern så kanske även tröttheten till del försvinner.

Han är stark och beundransvärd min man. Han är vår hjälte, han är min hjälte. Jag önskar innerligt att jag kunde göra mer, vara mer.

fredag 17 december 2010

Antikroppar, transfusioner och sömn

Vi tillbringade lite över två timmar på onkologen idag utan att blodet fylldes på. Uppenbarligen så har Ulf antikroppar eller för mycket antikroppar (?) i sitt blod för att kunna få en transfusion. Blodet måste tydligen göra en liten resa till Linköping först för att anpassas. Hm, novis jag är om allt detta. För ett par månader sedan så trodde jag att de enkom matchade blodgrupp och sedan var det klart. Därefter så kom svårigheter med att få in blodet i Ulf, det koagulerade, det var tvungen att värmas upp till ett visst gradantal, det kröp iväg etcetera, etcetera vilket gav oss lite kunskap om att det inte endast är blodgrupp som behöver överensstämma. Blodet behöver tydligen bearbetas. För de insatta eller lite mer vetande så är detta säkert en självklarhet men för mig, för oss så var det något helt nytt och tämligen oförståeligt än idag.

Samma novisa tillstånd gällde (och gäller självfallet än angående många aspekter) spridningen av Uffes cancer. Jag undrade under ett behandlingsuppehåll om de inte kunde behandla levern under tiden med ngn form av antikropp, eller vad jag nu hade läst var brukligt vid levercancer. Nehä, inte det inte för Ulf har inte levercancer. Nehä han har coloncancer i levern, i lungorna och lymfkörtlarna? Det säger sig självt men samtidigt inte, fast ändock såklart. Cancer var och är tydligen inte så "enkelt" som cancer "placerat" på olika ställen. Blodtranfusioner var och är tydligen inte så enkelt som endast en matchning av blodgrupp.

Det märks att Uffes Hb är lågt, det ligger på 86, för han sover mest hela dagarna. Säkerligen spelar även den nya behandlingen in likväl som de nedsatta njurarna, den höga morfindosen etcetera. Han sover nästintill natten igenom, vaknar vid 11, 12 och förflyttar sig till nedervåningen för att intaga frukost. Sätter han sig i soffan innan frukosten så somnar han dock om. Efter frukost påbörjas vandringen uppför trappen för att tvätta och klä sig och där någongång somnar han brukligen om igen. Efter några timmar så är han dock på benen och brukar hålla sig så fram till klockan 16-17 då den dagliga tröttheten sätter in och sömnen åter infinner sig en stund. Vanligen så vaknar han till vid 20 snåret men de sista dagarna så har han rest sig, för en kort stund, först runt 21-22 för att då intaga något ätbart samt en energidryck innan nattsömnen infinner sig. Jag hoppas innerligt att denna överväldigande trötthet avtar efter blodtransfusionen. Det tär på honom att inte kunna vara med, inte orka vara med. Det tär att irritationen ökar, tålamodet sjunker trots att det är helt förståeligt.

I helgen väntar lite utomhusaktiviteter, vilket säger sig självt då snön ideligen kallar på oss att komma ut och nyttja det underbara landskap den skapar. Förhoppningsvis så tillbringar vi tiden utomhus tillsammans alla fyra eller mest sannolikt så gör vi det för Uffe har en vilja och en kämparglöd som tar honom långt. Dessutom är snön nog så bekväm att vila i (om man är varmt, varmt klädd) så lite sömn kan nog fås även utomhus.

torsdag 16 december 2010

Vectibix och lite funderingar på framtiden

Igår var det dags för den första behandlingen med Vectibix. Med hem från onkologen följde en stor neccessär full med allehanda hudvårdsprodukter. En vanlig biverkning är acne liknande utslag liksom eksem och hudsprickor.

Under eftermiddagen ringde Andreas, Uffes nya onkolog. Han bad Uffe hämta ut antibiotika idag. Varför? För att proverna visade att han behövde det. Varför, av vilken anledning, vad visade proverna? Ja, det kunde inte Uffe svara på. Han är helt sonika nöjd om den höga febern som uppkommer kvällstid försvinner och det har han helt rätt i. Det av vikt är att han mår bra. På fredag skall han även få blod då hans värden var väldigt låga. Det förklarar så klart lite av den stora trött- och orkeslöshet som infunnit sig mer markant sista tiden. Om än den faktiskt är mycket bättre sedan Diklofenaken togs bort vilket måste tyda på att njurarna faktiskt återhämtar sig så successivt. Ännu något positivt.

Idag har jag varit på banken för att gå igenom lite papper, se över huruvida jag behöver försäkra upp mig, bara utifall, för säkerhetsskull. För de där tankarna som annars är lätta att tränga undan gällande "det händer inte mig" etcetera har bytts ut till "tänk om och vad händer då" således behöver jag agera. Agera för att få lite ro.

Jag avskyr detta, jag avskyr att behöva se om mitt framtida hus, att behöva veta vad som händer den dag jag eventuellt står själv. Jag avskyr det för att vi lever i denna vardag där "det händer inte mig" tankar inte längre kan tänkas. Jag inser självfallet att det är viktigt för mig att skaffa mig så mycket kunskap jag kan gällande framtiden och vad som händer rent ekonomiskt men dessa handlingar inkräktar på mina tankar om att allt kommer att gå vägen.  Det är lättare att titta på vad som händer om jag går bort än vad som händer om Ulf gör det. Hur som i mina tankar, i mitt hjärta vet jag att vi kommer att åldras tillsammans, vi kommer eller åtminstone Ulf kommer att vara precis som en av individerna i serien pensionärsjävlar. Jag längtar dit, jag längtar efter att på ålderns höst få fnissa och gapskratta åt det tokigheter som han hittar på. Jag ser tom fram emot de där tokigheterna som kommer att få mig att utbrista "Mhhhee Uffe, Sssluuuta".

Förutom att titta på ev scenarion i framtiden så inser jag även att jag behöver titta på nutiden. Jag behöver återgå till arbetet. Det tar mig emot men det är ett nödvändigt ont. Ännu en del i mitt liv som jag önskar att jag kunde förändra men ärligt vilken arbetsgivare skulle ta emot mig? Så här är situationen. Jag kan allt detta, jag kan prestera och omsätta mycket men bara om omständigheterna är de rätta dvs om inte barnen är sjuka, om inte Ulf blir sämre etcetera. Det är fan, ja nu svär jag för det är fan, synd och skam att jag inte får möjlighet att utveckla det jag verkligen vill, det jag kan, det jag vet att jag är bra på. Det är synd och skam att jag inte har modet att agera efter mitt hjärta.

Men för nu så tänker jag släppa alla dessa tankar en stund och gå upp och lägga mig nära min Ulf. Känna hans värme och närhet, den trygghet han ger och därefter så skall töserna hämtas hem. I eftermiddag vankas en julpysselstund för familjen.

torsdag 9 december 2010

Uppdatering

Denna dag har vi bävat inför samtidigt som vi har längtat och sett fram emot den.

Idag träffade vi Uffes onkolog för att få svar på senaste datortomografin samt hur den nya behandlingen kommer att se ut. Vi visste redan innan besöket att vi mest sannolikt skulle få negativa besked. Detta till del av att han har varit utan behandling i två och en halv månad samt att behandlingen som skedde efter sommarens uppehåll inte haft någon effekt. Frågan var så hur stor tillväxt kommer ha skett under denna tid och vad har de för plan?

Tillväxten är markant i levern. Leverns högerlob är nu endast en massa av metastaser. Det positiva är att vänster del är ganska fri från dessa elakingar. Det hade även skett en tillväxt i lungorna men i lymfkörtlarna står det än still. Han har även fått en infarkt i ena njuren samt nedsatt njurfunktion vilket medför att Diklofenaken omgående tas bort. Vi får se huruvida detta kommer betyda en ökad smärta vilket i så fall till en början skall hävas med Oxy Norm och ev. en ökad dos av Oxy Contin. Den nedsatta njurfunktionen är antagligen en stor bov gällande den ökade orkeslösheten likväl som tröttheten.

Summan av detta och allt det övriga vi gick igenom är att Uffe inte kommer att börja med en ny cytostatika behandling i detta skede. Först skall ett antal behandlingar med Vectibix ske (var fjortonde dag). Vectibix är en antikropp som kort uttryckt skall hindra tillväxt och spridning av cancercellerna. Efter en bedömning hur denna behandling fungerar tas beslut huruvida de även sätter in en annan cytostatika.

Blandade känslor, kan inte riktigt sätta ord på dem än. Dock så kan jag säga att jag är väldigt lättad över att detta behandlingsuppehåll är över. Att se Uffe bli sämre utan att veta vad som händer, vad det beror på är otroligt påfrestande. Är det dåliga blodvärden, är det en ökad aktivitet, sviter från lunginflammationen eller magsjukan, en kombination av allt och lite till? Detta behandlingsuppehåll har inte varit lika stärkande som sommarens utan det har varit fyllt av sjukdom. Magsjuka, öroninflammation, halsfluss och lunginflammationer. Det är många små sjukdomar som kan klämmas in under åtta veckor. Vi har alla varit sjuka under denna period men det är framförallt vår äldsta tös som varit det. Hon har haft en ihållande lunginflammation som äntligen (efter åtta veckor) verkar givit med sig. Nu återstår dock behandling med astmamediciner under ett par månaderna till del av de sviter som uppkommit.

Varför vi har längtat efter denna dag? Idag fyller vår stora tös sex år. Det är sex år sedan denna underbara, goa, driftiga och modiga tös kom in i våra liv. Så efter en lång dag på sjukhus, förskola, skola och fritids så avslutade vi hemma med Spiderman tårta, paket och massor av lek. En dag kan vara hur upp och ner som helst men när jag sätter mig ner med min familj, när jag hör töserna skratta, möter Uffes blick, när jag är nära alla de som står mig närmast då, då blir det ändå bra, det blir bäst.

måndag 11 oktober 2010

En resa till sol och värme istället för behandling?!

Måndagen den 19 oktober, för snart ett år sedan, runt klockan 13.50 fick vi höra det ingen vill höra. Alltefter det har möten med kirurger, onkologer och diverse andra läkare alltid givit ett hopp om framtiden. Allt har alltid varit lite mer positivt, lite ljusare och lite bättre. Jag har i tanken slagit fast att min Ulf är oövervinnerlig. De enda komplikationer och hinder som kommer i hans bana är de komplikationer biverkningarna ger, vilka på intet sätt är att rycka på axeln över. Vi har dock båda sett biverkningarna som en del av det som gör honom bra, som gör honom frisk.

Måndagen den 11 oktober runt klockan 10.50 får vi höra det jag intalat mig aldrig skulle ske. De sista tre månadernas behandling har inte haft någon effekt. Cancercellerna har återtagit kontrollen....för en stund.

Två månader skall nu gå utan behandling. Varför, varför, varför? Svaret är givet men jag har blundat. Uffe är alltför dålig, hans värden är låga, höga (?) och kroppen kommer mest troligt inte att orka denna nya behandling i dagsläget. Två månader vilka kan fyllas med oro, oro, ångest och en mer oro pågrund av ovishet likväl som vishet. Vi kommer dock aktivt att välja två månader av fristad, av välmående och tid för att samla kraft. Kanske, kanske kan jag skrapa ihop till någon liten resa till ett soligt och varmt ställe. En stund med sol, bad och nya äventyr för det vet jag att han önskar, det vet jag att han behöver. Inte minst för att han så gärna vill ge och se vår stora tös under hennes första flygresa. Som hon har väntat och längtat, som han har väntat och längtat. Långt ner i lådorna kanske jag kan finna något annat än damm. Om inte så vet jag att äventyren ändå kommer att bli många. Dessa två månader skall fyllas med det bästa och för det krävs egentligen enkom vi tillsammans med nära och kära.

Två månader att samla ny styrka, att återtaga kontrollen och därefter sparka de förbaskade skitcellerna ur systemet. Något annat alternativ kan inte få finnas.

onsdag 6 oktober 2010

Två datum

Nu är han vaken. Vaken men med en påtaglig trötthet i kropp och sinne.

Vår stora tös har varit sjuk sedan Uffe kom hem, så de ligger tillsammans i sängen och tittar på filmer mest hela dagarna. På nätterna är de vakna mycket då hon feberyrar samt blir så där oförskämt pigg som barn kan bli när de har hög feber. Härom natten var de ute och tittade på stjärnorna tillsammans. Yngsta tösen och jag vi sover, sover, sover nätterna igenom, ovetande om de äventyr som tydligen tar plats. Ändock så vaknar jag utmattad på morgonen till skillnad mot vår morgonpigga, lilla busunge.

Idag har jag varit inne hos min syster för att skriva ihop en motivering till varför vi finner att vår mor skall få möjlighet att bo i en egen lägenhet. Varför hon skall få leva det liv hon vill men behöver stöd i för att uppnå. Vi förstår att för kommun och landsting så är det billigaste och enklaste alternativet sannolikt att hon är kvar på sitt boende. Kanske skulle det egentligen vara det även för oss?! Ett boende där merparten är betydligt sämre än hon och betydligt äldre. Ett boende där hon fråntas möjligheten till att laga sina egna måltider. Ett boende som på intet sätt lever upp till det krav vi anser vi kan ställa på ett boende för yngre dementa som inte kommit så långt i sin sjukdom. Allt det som vi innan flytt fick veta att det skulle vara men på intet sätt är. Huruvida flytten till den egna lägenheten kommer att bli bra eller inte det kan bara framtiden utvisa men torde inte mamma få möjligheten att själv avgöra vad som är bäst för henne. Utan alternativ, utan stöd och support så kommer tanken finnas där huruvida hon skulle må bättre utifall, både hos oss och hos henne.

Så två datum av vikt är i snart antågande. Fredagen berör mamma och hennes framtida boende samt välmående. Måndagen kommer med svar från den senaste datortomografin och således hur den forsatta behandlingen kommer se ut. Två datum vilka jag bävar lite inför men samtidigt har i tanken att Det kommer att bli bra, bättre än bra.

söndag 3 oktober 2010

Trötthet, nya bekantskaper och en bankande hjärna

Nu är han hemma. Gunnar skrev ut honom, lite motvilligt men med många lyckönskningar och stor respekt för Uffes vilja att försöka vara hemma. De har höjt morfindosen ytterligare vilket medför att han bor i en egen liten värld, vi tror åtminstone att detta vakna drömtillstånd beror på morfinet. När han blundar så hamnar han i en annan värld, andra individer, nya bekantskaper runt honom med vilka han för för oss hörbara konversationer eller så läser han en tidning eller någon god bok. Skulle situationen inte vara givande så öppnar han ögonen för en stund innan han åter blundar för att se vem som skall hälsa på härnäst. Mellan dessa vistelser, som sker i vaket tillstånd (men med slutna ögon) för han hör oss och är med på vad som sker runt omkring, så sover han. Han sover otroligt mycket.

Idag gick äldsta tösen upp för att be sin fader göra iordning lite dricka. Min dricka smakade tydligen som medicin. Nåväl, hon går uppför trappan. Så ropar hon med en röst som är lite "vad är det som händer" aktig -Mamma, Mamma.
-Vad är det hjärtat?
-Jag vet inte.
Då jag har en liten tös som på intet sätt kan beskrivas som glad på nedervåningen så frågar jag igen vad hon vill.
-Mamma det är något som är fel.
Jag sätter lilltösen i soffan, struntar i iltjutet som kommer till del av denna handling och rusar upp för trappan. Tankarna som far genom huvudet, det går inte att beskriva.Väl uppe i vårt sovrum så ser jag bara Uffe som andas tungt. Han andas, han sover. I sitt sovrum sitter vår älskade stora tös med en hjärna som bankar. Det är den bankande hjärnan som är fel, så klart. Den gick dock att bota med några böcker, vatten och lite mer vatten. Drickat som fadern skulle blanda till får nog vänta till imorgon för han sover än.

fredag 1 oktober 2010

Inte riktigt som planerat men bra ändå

Vi trodde på hemfärd och utskrivning.

Efter att ha lämnat töserna så hastade jag in till sjukhuset, för att inte missa ronden. Trött efter en lång natt, de är alltid långa när Uffe inte är hemma, så stannar jag i cafeterian för att köpa med mig en kaffe. Personalen på nian är guld värda och mer därtill, de är helt fantastiska men kan på intet sätt brygga ett drickbart kaffe. Med mugg i handen småspringer jag till hissen, som jag får dela med fyra andra vilka alla skall av på olika våningar, självfallet belägna under nian. Jag struntar i att hänga av mig utan går i rask takt in genom dörren till nian, spritar händerna, går korridoren ner och öppnar dörren till rum 37. Smärta, smärta, smärta, trötthet och uppgivenhet, sorg. Det är vad som möter mig när jag ser min älsklings ansikte. Det blir ingen utskrivning bara fler morfinsprutor, mer blod.

Överläkare Gunnar kommer in, han är bra. Han är trygg, lyhörd och lugn. Han har dessutom alltid tid och tålamod att svara på mina frågor, vilka ibland är galet konstiga. De höjer nivån på Oxy Contin ytterligare. Är det för andra eller tredje gången denna vecka? Jag vet faktiskt inte och det har kanske inte heller någon betydelse. Det som är av vikt är att hitta den nivå som får smärtan att försvinna så att Uffe kan få komma hem och vara trygg i att Oxy Norm hjälper när smärtan tilltar.

Det blev då inte riktigt som planerat men det blev bra ändå. Det blev en permission, när morfinet väl tagit udden av det värsta. Ett stund tillsammans hemma, en stund hos hans älskade mamma och sedan tillbaka. Nytt försök i morgon?

onsdag 29 september 2010

Ytterligare några dagar

Vi är alla olika och hanterar de där lite svåra stunderna som ibland kan uppkomma på skilda sätt. Vissa finner det konstigt att jag inte går till arbetet, andra finner detta vara ett fullt förståeligt beslut. Nåväl oavsett vad nu någon tycker eller tänker om detta så är beslutet taget av mig för att det är det som fungerar, det är det som är rätt för mig och min familj.

Så stundom skrattar jag och går med högburet huvud. Andra stunder gör jag precis tvärtom, jag gråter förtvivlat och kurar ihop mig för att söka fly världen. Jag har rätt att vara lycklig, jag har rätt att vara glad, jag har rätt att vara stolt. Jag har rätt att vara allt detta och mycket mer trots att jag är sjukskriven.

Igår trodde vi att Uffe skulle kunna åka hem om någon dag eller två. Idag hoppas vi fortfarande att han kan göra det men inser samtidigt att det mest sannolikt är en önskan som inte kommer att bli uppfylld. Smärtorna verkar tillta trots fördubblade morfin doser, blodvärdena vill inte riktigt stiga trots transfusioner.

Imorgon är det dags för datortomografi. Tre månader går snabbt. Det är många tankar som kommer att fara genom huvudet den kommande veckan innan vi får svar. Sist stod tillväxten i princip still trots tre månaders uppehåll. Nu har ytterligare tre månader passerat, denna gång med cytostatika varannan vecka dock utan Avastin. Kommer detta göra någon skillnad, vilken betydelse har Avastinet haft för de tidigare så positiva svaren? Jag tror på en obetydlig betydelse. Jag tror att Uffes jobb med att hålla de galna, hemska och hatade cellerna i schack är av större betydelse och har större effekt än Avastinet. Det är han som har kontrollen och en efter en så kommer dessa förbaskade cancerceller att försvinna ut ur systemet. Så är det, för så måste det vara.

måndag 27 september 2010

Tillbaka på nian

FB status, vilket jag sällan skriver numera, är följande: efter en lång natt dammade vi av kontraktet och gjorde oss åter hemmastadda på avd. 9, rum 37.

Så var det med det. Måste medge att FB och bloggen underlättar i situationer som denna. Då vet många av de som behöver veta och jag behöver inte ringa runt till alla.

Ulf har kämpat så otroligt mycket de senaste veckorna för att övervinna smärta, trötthet och alla andra elakheter som dyker upp. Han har fokuserat på saker som ligger någon dag fram i tiden för att orka vara kvar hemma. Men efter flera sömnlösa nätter och dagar med konstant ihållande smärta och morfin doser som ökats på mer än någonsin tidigare, med blödande stomi och kaskadkräkningar så beslutade han att nu var det nog dags. Nu fungerar det inte att vara hemma längre.

Jag lämnade barnen i skolan och på förskolan. Ringde till vår hemavdelning och fick beskedet att de genast skulle iordningställa ett rum åt Ulf. Ett enkelrum som alltid. Dels till del av det nedsatta imunförsvaret men även för att vi skall kunna komma och gå som vi vill, töserna och jag. Töserna känner sig, på gott och ont, hemma i sjukhusmiljön. Det har varit lite jobbigt att ta med dem till deras farmor som delar sal. Fram och tillbaka springer de i rummet och korridorerna, åker rullstol och kör rullator, spritar händer och spritar händerna lite till. Busar och bråkar och är inte still en endaste minut, förutom då farmor plockat fram lite godis, vilket visserligen resulterat i än mer spring någon minut senare. På nian är de vana vid töserna nu och vi förbereder kanske även lite mer med ritpapper, spel, böcker och filmer. Vilket så klart underlättar och medför att de kan sysselsätta sig med annat än rullstolsåkning och springtävlingar.

Nåväl nu sitter jag här hemma vid datorn, fast jag egentligen borde försöka sova en stund innan jag skall hämta töserna. För även jag har varit uppe merparten av natten. Men det finns ingen ro i min kropp. Jag är otroligt lättad över att Uffe är på nian men samtidigt så är han ju inte här eller jag är inte där och det skapar oro i min kropp. Ett tryck över min bröstkorg.

söndag 26 september 2010

Vardag och arbete, styrka och biverkningar kontra våra behov

Jag glömde nästan hur det var, hur vardagen har kommit att te sig och hur dålig jag de facto är på att hantera den. För en stund så trodde jag att det skulle vara skönt att arbeta, att normalisera min vardag men... nej, det fungerar inte. De få dagar jag har arbetat heltid så har jag åkt hem och gråtit. Fällt tårar över småsaker som jag tidigare, mest sannolikt, skulle lagt åt sidan. Så nej, det fungerar inte, jag tänker inte ens försöka orka arbeta heltid. En dag kommer jag såklart få det att fungera, en dag så kommer jag åter att arbeta heltid men för nu så tar det för mycket energi och fokus från det som är av största vikt i mitt liv. Just nu så gör heltidsarbetet att mitt liv känns lite smått kaosartat. 

För ett par veckor sedan så såg jag fram emot att återgå till arbetet, till att bygga upp en normal vardag med vanliga rutiner. Väckarklocka, frukost, dagstidning, lämna på förskola och skola, arbeta, ringa och väcka min älskling, fortsätta dagens arbete, hämta på förskola och skola, höra hur dagen har varit för var och en, leka, plocka i och ur diskmaskinen, laga middag, göra eventuell läxa med stora tösen, sätta på en tvätt, läsa lite böcker, hänga tvätten, måla, rita och pyssla, natta töserna, plocka lite till, sätta på en kanna thé och avnjuta en kopp med Uffe, sitta en stund framför datorn, titta lite på TV, krypa ner bredvid den underbaraste mannen och somna för att sedan vakna någongång under natten och förflytta mig in till någon av töserna som vaknat, somna om och därefter åter väckas av väckarklockan.

Nu är vardagen istället, ja just det, åh nej inte igen, varför hann jag inte det, gjorde jag inte det, jag måste göra det, komma ihåg det och det och det och ingenting för jag kommer inte ihåg, för allt är ett litet kaos.

Jag är trött och grinig, smått ilsken och hysterisk, Jag plockar frenetiskt men stökar egentligen enkom till mer än vad jag städar. Jag är osminkad och glåmig, snorig och rödnäst, med smutsiga kläder fulla av barnsnuva och matrester. Jag är ingenting mysigt, attraktivt eller snällt men min Ulf han får mig att känna som om jag är den vackraste, den goaste och bästa. Min Ulf han får mig att, trots allt jag inte är, känna att jag är allt och mycket, mycket mer. Min arbetsmoral är som sagt inte hög just nu. Jag vill bara gå här och skrota, göra ingenting och vara nära Ulf och barnen. Den bristande arbetsmoralen skapar i sig en ångest men Ulf han supportar mitt behov att vara hemma, får mig att känna att det är ok. Han får all ångest över att jag inte hinner, inte kan, inte orkar att försvinna. Detta är endast en liten del av det som gör att jag omnämner honom som den underbaraste av underbara, till den kärleksfullaste av kärleksfulla. För han gör allt detta för mig och mer därtill. Han bygger och donar med töserna, planerar och förbereder båtens upptagning, åker var dag till sjukhuset där hans mor nu vistas till del av ett brutet lårben, han möblerar om hos henne, går på vårdplaneringsmöten etcetera, etcetera och allt detta trots att han själv kanske borde vara inlagd. Smärtorna ökar, sömnen uteblir då både Oxy norm och Oxy contin intaget fördubblats, vikten rasar och yrseln tilltar likväl som alla andra dumma biverkningar såsom enorma blåsor i munnen etcetera. Men sjukhuset får vänta ett tag för han har inte tid att vara sjuk just nu.

Således blir summeringen följande: Just nu är jag inget bra stöd, utan långt därifrån. Ulf han är som han alltid är, sjukdom, behandling och biverkning till trots. Jag gör allt som jag alltid gjort, de senaste månaderna, för att underlätta. Fylla dosetterna, ringa samtalen, laga maten och så vidare men i övrigt så... Jag behöver få lite ordning och struktur på mig själv så att jag kan finnas där med ett lugn, inte med ett kaos.

tisdag 7 september 2010

Minnen av en ohörbar men underbar kvällsmusik

Sommarens sista dagar tillbringar vi på sjön. Seglande i både hällregn och strålande sol för att finna nya äventyr. Kvällsturer med motorbåten tillsammans med underbara vänner för att bada och fiska. Töserna njuter, vi njuter och myser.

En kväll stod äldsta tösen på en bergsklack och skådade ut över havet. Vinden fick henne att sträcka armarna rakt ut. Där stod hon och betraktade lite av det vackra, det magiska och underbara som finns i världen. Det var en bild vacker som få. Jag reser mig och lämnar gläntan där min älskade man och yngsta tös sitter tillsammans med underbara släktingar. Jag reser mig och går upp mot min stora tös. Hon vänder sig om med ett stort leende och säger -Jag hör musik i mitt huvud mamma. Så återgår hon till att titta ut över havet mot solnedgången och vågornas kraftfulla brytningar med armarna utsträckta för att känna hur vinden viner runt henne. Sekunderna senare så far hon iväg, alla måste se, alla måste uppleva hur vackert det är. Hon far från ena sidan av ön till den andra. Överallt är världen vacker och underbar fast lite olik. Hon tar med sin lillasyster och visar, fotograferar och sprudlar. De yr som virrvelvindar över ön och skrattar så de kiknar. Älskade töser som ni berikar våra liv, vilken glädje och lycka ni tillför. Vilka under ni är i er själva, i den styrka ni har och giver oss andra. Ni är livet.

Det var detta som fanns i mina tankar under gårdagens pauser. Igår återgick jag till arbetet. Jag gick direkt upp på heltid och den första dagen inleddes med planering, föreläsning och föräldrarmöte. Jag åkte hemifrån halvnio på morgonen och kom hem tolv och en halv timme senare. Trött men glad. Det var en givande men tröttande dag, på fler sätt än ett. Den resulterade i många nya insikter och kommande förändringar både för mig som enskild person och för verksamheten i stort. Det tröttande med dagen har jag ingen önskan att yppa här men när detta tog överhand, när jag kände Nej då kom tankarna, minnena från den där skymningen i skärgården. Då kom känslorna och styrkan som töserna ger, som Ulf ger mig. Då fick dessa mig att få ny kraft och se nya möjligheter, nya lösningar. Att ta ett steg till.

måndag 5 juli 2010

Grattis på Din dag

Idag är det en speciell dag.
Vår älskade, underbara mamma fyller 60 år. En födelsedag som bland annat firades med picnic på klipporna. En perfekt picnic annordnad av mammas fina syster. Fantastisk god mat och dryck avnjöts i det bästa sällskapet i den bästa miljön.

Idag är även dagen då vi fått veta att min underbara får ytterligare en månads vila från behandlingen. Dagarna och timmarna innan träffen med onkologen är nästintill förlamande. Minuterna innan, i väntrummet, går det nästan inte att andas. Nervositet och rädsla har tagit ett alltför stort grepp och får omvärlden att snurra samtidigt som sekunderna släpar sig fram.

Beskedet; cancern står, på det stora hela, stilla. Två månader utan behandling och cancern står stilla. Någon millimeters tillväxt där och någon millimeters tillbakagång här gör att den fortsatta behandlingen startar först i augusti. Ytterligare en månad där vi kan ta dagen precis som den kommer. Där vi kan segla, göra utflykter och bara njuta av stunden, av varandra.

Jag är tacksam för alla de underbara individer som underlättat så otroligt under de senaste dagarna. Vilka fått oss att fungera och fokusera på annat än det stundande besöket som nu avlöpte bättre än kanske förväntat. Tack fina ni för att ni finns där, för att ni ringer, kommer förbi och för att ni gör oss sällskap vid middagsbordet.

Nu skall jag krypa upp bredvid min älskling och känna tryggheten, glädjen och den enorma lyckan över att han, just han, finns här hos mig. Samtidigt så kommer mina tankar att finnas hos min underbara mor.

Grattis på Din dag älskade mamma

fredag 4 juni 2010

En lärorik upp och ner vecka

Det har varit en liten upp och ner vänd period... igen. Då allt torde vara lugnt, kännas lättare så tenderar det att bli lite tvärt om.

Jag har haft mycket att göra på arbetet, utvecklingssamtal, sommarens schemaläggning, kvalitetsredovisning etcetera vilket medförde att jag inte kunde hantera arbetet som sådant. Det vill säga det vardagliga arbetet, var dag verksamheten. Således så har jag varit hemma och enkom fokuserat på dessa andra delar, som är ett måste innan den där uppvilande perioden till fullo kan få tillträde till mitt liv.

Det har varit en lärorik vecka där jag har givits möjlighet att reflektera över mina reaktioner likväl som mitt förhållningssätt och de förutfattade meningar som ibland gör sig gällande.

Min underbara Uffe och jag har haft en del genusdisskussioner som till största del tagit avstamp utifrån arbetslivet. Organisatoriska genusfrågor. Hur jämlikheten kan främjas än mer. Hur det traditionella förhållningssätten till del förhindrar detta. Hur kvinnodominerade proffessioner, yrken skiljer sig gällande förhållningssätt, agerande gentemot varandra i förhållande till de mansdominerade. Lite generaliserande har vi säkerligen varit men det är ibland svårt att undvika. Nåväl vi står tämligen enade i vår uppfattning om hur omvärlden ter sig när vi sätter ett genusperspektiv på den.

Jag fascineras av en individ som på kort tid har fått mig allt helt omvärdera min uppfattning om denne. Vilket har lärt mig otroligt mycket om mig själv.

Som sagt det har varit en reflekterande och lärorik vecka kanske till del av mitt lite konstiga sinnestillstånd. Det mesta för ju något gott med sig.

Uffe har ett behandlingsuppehåll just nu. En tid att vila upp sig. En tid helt utan kontroller, på gott och ont. För nu när han börjar känna sig lite sämre. När orken försvinner mer och mer. När smärtan tilltar så kommer en förnimmelse av förra sommaren smygande. Rädslor uppstår. Men mest sannolikt så behöver han bara lite blod igen. Vi fick dock en kallelse till nästa datortomografi samt därefter träff med onkologen och dessa brev skapar en annan oro. Eller kanske en påminnelse av det vi nu lever utan för en stund. Påminnelse om kommande behandlingar. Oro inför datortomografi, väntan på svaret och inte minst själva svaret i sig självt. Vad har denna behandlingsfria period om då två månader inneburit? Tids nog blir vi varse om det men fram till dess så skall vi allt försöka få båten i sjön och hissa segel.

måndag 24 maj 2010

En Kjellbergsk brännbollsträff

De där vackra, underbara dagarna. De där speciella, extra kraftgivande dagarna. De där dagarna där allt är tydligt. Där gräsets doft, molnens formationer, havets bris är lite extra tydliga, ger den där extra lyckokänslan. Lycka över att bara få finnas just där, just här, just då, just nu.

En sådan dag hade jag i lördags. En dag där lyckan, känslan och glädjen av att få uppleva gräsets doft, molnens formationer, havets bris och solens gång över himlen upplevdes i samspel med ljudet av bollen som träffar slagträet, av springande ben, hejarrop, skratt, bus, lek, glada samtal om allt och inget och mycket, mycket mer. Att få uppleva detta tillsammans med underbara, med mina älsklingar, med min Uffe. Det är och ger Lycka, just då, just nu och under dagar som komma skall.

En lördag där Kjellbergssläkten samlades på gräset vid havet för att spela brännboll och grilla. I centrum, min underbaras mor på 90 år. Omgiven av nästan alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det var en underbar dag, en fantastisk dag, en dag som vi kommer minnas och dra kraft, glädje och lycka ifrån länge, länge.

Så tack alla fina ni som gjorde denna dag