har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

söndag 11 april 2010

Glasskärvor, hejaramsor och kärlek

Ljudet av ett glas som slår i backen och går sönder i ofantligt många bitar är inget angenämt ljud. Framförallt inte när det sker i närheten av små individer och djur. Det händer dock relativt ofta när det finns små individer i närheten av glas.

Lilla tösen är vid soffbordet, i närheten av det glas som sedermera for i golvet, stora tösen far runt sin far och en av de älskade kusinerna. "Kras" = glasskärvor överallt. Under tiden jag lyfter upp lilltösen i soffan så har stortösen och det lilla, nästan hårlösa, finaste kattskrället kommit fram till soffan. Såklart för nyfikenheten pockar hos dem båda. Nåväl fram med dammsugaren. Kusinen skrattar och konstaterar att båda töserna bara sitter där i soffan och tittar lite tomt på mitt frenetiska dammsugande. Och så åker den nyupphällda kaffekoppen i golvet. En bra idé hade varit att flytta den bort från bordskanten innan jag flyttade bordet men i och med att det hade varit en bra idé så kom den aldrig till mig... förns efteråt. Nåväl, där sitter de två älskade töserna och tittar när jag dammsuger, fadern torkar kaffe och kusinen skrattar åt situationen. När ordningen är återställd, en ny kopp kaffe är upphälld så somnar båda töserna inom loppet av en minut. Lilla tösen somnar sittandes i mitt knä, stora tösen somnar sittandes i soffan. Bara så där. Mitt på dagen, mitt i kusinbesök och allt.

Det händer aldrig eller rättare sagt det har aldrig hänt att båda töserna sover samtidigt mitt på ljusa dan´. Eller har det hänt så har jag glömt bort det, vilket i och för sig inte är så ovanligt för mitt minne är det lite si och så med. Så kanske att de har sovit samtidigt men i och med att jag har glömt bort det så ritades inget kors i taket. Varför det nu skulle ha gjorts det, för jag ritade ju inget kors denna gång så om detta händer igen så kanske jag åter tror att det är första gången. Men nu uppkom en fråga varför säger man så " Rita kors i taket"? Eller egentligen säger man väl "Kors i taket" men varför? Varför säger man detta?

Nåväl, förklaringen till deras trötthet var kanske att det hade varit en ansträngande dag. Åtminstone för vår femåriga tös vars ihärdiga HEJAnde under kusinens fotbollsmatch skalla över hela nejden. Om jag lyssnar riktigt noga så kan jag nog fortfarande höra ett eko från hennes ramsor etcetera. Det var en fröjd att se och höra hennes engagemang under en match som spelades i ett otroligt kallt och ruggigt aprilväder. "Heja Tommy friskt humör det är det som livet gör Hurra Hurra Hurra". "Spring Tommy, spring". Lite svordomar som hon plockat upp från faderns lite mer lågmälda hejande basunerades också ut. Men i förhållande till hennes så är nog nästan allas hejande tämligen lågmälda. Ja, det går inte att förklara man måste vara där, man måste höra och se henne för att tillfullo förstå den enorma röstresurs hon har vid dessa tillfällen och det otroliga engagemang och den glädje som finns i hejandet.

Den fina, fina kusinen som satt och skrattade under dammsugandet han kom för att tacka sin lilla kusin för supporten. Det är kärlek, det är omtänksamhet som berör djupt.

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Vad roligt och levande beskrivet. Jag ser det hela framför mig. Haha! Och hör lilla femåringen. Hm, det där med kors i taket skulle vara intressant att veta vad det kommer sig av. Och blir väldigt nyfiken på den nästan hårlösa katten? Ska den vara så eller har det hänt något? Önskar er en härlig vecka. Sköt om er

    SvaraRadera
  2. Tack för de orden om mitt röriga inlägg. Det är ju så tankarna går mest hela tiden, dvs hoppandes från det ena till det andra, men på "pappret" brukar de annars bli lite mer strukturerade, tror jag iaf.

    Det lilla, nästan hårlösa, underbara kattskrället är vår Heimdall. Han är liten och underbart söt. Han har hår i ansiktet, på tassarna och svansen och skall se ut så. Lite fulsnygg fast mest bara underbart söt.

    Jag önskar er detsamma och hoppas att vardagen, såsom den nu kommit att te sig för er, har stabiliserats något. Kram till Dig och dina fina

    SvaraRadera