Lycka, frustration och såpbubblor

Idag har varit en av de där braiga dagarna där humöret dock lever ett eget liv, har en egen vilja och därmed inte alltid förstår att det faktiskt är en bra, bra dag. Förmiddagen tillbringade töserna och jag hos några vänner. Våra äldsta små liv är jämngamla, det skiljer endast fem dagar på dem. Förutom att de femåriga tempramenten för en stund medförde vevande armar och arga/ledsna miner så var det en fröjd att träffa dem. Vi njöt för fullt av deras sällskap och fick kalasa på nybakade bullar och kakor. Om än bullarna inte såg ut som de skulle, enligt bagarinnan själv, så var de väldigt goda.

Äldsta tösen och jag bakade också bullar i veckan. Det märktes tydligt att hon brås på sin underbara far. Hon ber om en bit deg och går bort till bordet för att baka. Men innan hon börjar så kommer hon tillbaka ut i köket och hämtar ett underlägg att lägga deg, mjöl etc på. Alla de som känner mig kan förstå min förvåning att hon gjorde detta och dessutom på eget initsiativ. Det är denna, ibland, ordningsamma sida som tyder på att hon, även här, brås på sin far.  

Hur som helst, vi står där och bakar. Hon med underlägg vid bordet och jag vid diskbänken. Inspirerad av ett barnprogram så säger hon plötligt
-Lycka är att baka bullar med MIN mamma
Det var en kraftfull och värmande betoning på min.
I barnprogrammet så hade kommentaren varit Lycka är att leka kurragömma med mamma. Jag kan inte annat än respondera med att
Lycka är att vara mamma till de finaste, underbaraste och mest fantastiska töserna.

Förutom att de femåriga tempramentet för ett tag glömde att det var en bra dag och började påverka arm och benrörelser så glömde även mitt humör bort denna braiga dag för en stund. Jag önskar att jag kunde säga att följande händelse uppstod till del av den spontanitet som töserna tillför mitt liv men det var snarare för att jag för ett ögonblick inte visste hur jag skulle få utlopp för min frustration. Således så kastade jag en burk med såpbubblor i väggen. Så här efteråt så önskar jag som sagt att det skedde till del av att nyfikenheten i mig tog överhand och jag ville se om bubblorna bildades även utan bubbelblåsare men det var endast ett galet, obetänksamt, jagvetintevadjagskallgöraförattfåurmigallfrustration ögonblick.
Spontanitet och nyfikenhet - frustration och ...
Oavsett, fast vi nu vet vad det berodde på, så blev nog slut resultatet detsamma. Det vill säga att jag fick torka.

Så nu när dagen börjar lida mot sitt slut så sätter jag mig och går igenom lite fotografier. Minnena får denna braiga dag att bli ytterligare lite bättre.

En underbar varm höstdag så fann vi oss åter i en lekpark. "Plötsligt" dök den upp där bakom affären. Precis som alltid, likväl är reaktionen nästan alltid densamma. Det vill säga som om den magiskt var sprungen från marken. Som om den aldrig tidigare lekts i. Glädje och nyfikenhet. Vem kan motstå eller neka en stunds utforskande av denna "nya" lekpark eller det där kittlandet i magen som gungor stundom kan frambringa?!

Denna dag, denna stund var speciell av många anledningar. Med endast mobilkameran tillhands gav den mig några av mina absoluta favoritfoton från förra året. De där som gör att minnena lätt fångar in en, att värmen sprider sig i hjärtat, att leendet drar i mungiporna och att solens strålar värmer, oavsett hur dagen de facto är eller har varit.

En liten en som spanar efter de alltid så intressanta och glädjegivande fåglarna. En lite större som alltid eller nästan alltid har ett leende och lite spex i kroppen när kameran kommer fram. Våra älskade, underbara töser.