Jag har snus i mitt hjärta

-Mamma, jag kommer inte kunna sova.
-Varför kommer du inte kunna göra det?
-För jag saknar pappa så det gör ont i mitt hjärta. Jag vill att han skall fråga doktorn om han får komma hem imorgon.
Så vi ringer fadern. Han lovar att fråga doktorn och tröstar så gott det går.

Vi kryper ner under täcket. Yngsta tösen har somnat. Stora tösen ligger på min arm och jag säger -Det var en gång en underbar och fantastisk tös vid namn ......-..

Förr så fortsatte alltid berättelserna med att denna modiga, vackra och underbara tös klättrade upp för en stege. En lång, lång stege och när hon nådde ända upp och kikade över kanten, till vad det nu än var hon klättrade upp till, så såg hon en kanin. Denna kanin hade var kväll en ny färg och tog var kväll med den fina, fina tösen på alla möjliga och omöjliga äventyr och upplevelser.

Det händer än att stegen och kaninen finns med men berättelserna kommer nästan alltid att handla om det som vi gjort tillsammans eller planerar att göra i framtiden. De handlar om individer som kanske inte är med på resan, för att de inte fick plats eller glömdes bort i början av berättelsen, men som ändock är med för att de finns i våra hjärtan. Det är mycket tal om detta, om att de vi saknar finns i våra hjärtan och på så sätt ändå alltid är närvarande.

För ett par dagar sedan så var vår stora tös hemma hos sin storasyster och hennes sambo. Där säger hon plötsligt till sambon -Jag har snus i mitt hjärta. Han återberättar detta när de kommer hem och får då även klarhet i vad det var hon egentligen sa. Hon har Snus i sitt hjärta. Snus som var mormors katt men som för snart tre år sedan försvann.

De här berättelserna som vi skapar på kvällarna ger min tös en möjlighet att ytterligare bearbeta allt som händer. Det är hennes berättelser där allt är möjligt.