Fantastiska ungar

Det har varit några tunga dagar som passerat. Främst för vår lilla femåriga tös.

När den mycket efterlängtade fadern och mannen kom hem på permission i lördags så var lyckan stor. Det infann sig omgående en lite bubblande glädje och även ett lugn i huset. Nu blev dock denna glädje kortvarig då han omgående uppmärksammade att stomipåsen var full av blod. Den fylldes snabbt upp av nytt blod efter att den tömts. Således så fanns inget annat att göra än att stoppa tillbaka sjukhusväskorna i bilen och bege sig in till sjukhuset igen.

Efter ett par timmar var vi åter hemma, töserna och jag. Vi gjorde det så mysigt vi kunde och töserna somnade gott. Ingen synbar reaktion på det som just inträffat. Det vill säga att den mycket efterlängtade hemkomsten abrupt avbröts. Dagen efter då infann den sig dock, reaktionen. Vi hade en underbart, härlig dag ute på Femöre tillsammans med tösernas mormor, morfar, moster och stora syster. Vi grillade, busade, gick på upptäcktsfärd. Efteråt åkte vi till fadern och åt tårta, spelade spel, ritade, lade pussel, fotograferade och gick på en ny upptäcktsfärd. Med jämna mellanrum så fick dock den stora tösen väldiga utbrott. Hon var arg precis hela dagen. Hon skrek -Ni är dumma. Låt mig vara i fred. Det är ditt fel. Du är inte min vän och så vidare. Talade någon sjukslöterska eller patient till henne så muttrade hon och gick iväg. Det var en TUNG dag.

Väl hemma så fortsatte det tills dess hon låg på min arm för att sova. Hon ser så väldigt, väldigt ledsen ut. Hon gråter lite stilla och berättar att hon tänker på i somras när pappa och hon busade. Hon frågar vad sjukdomen heter och säger så -Jag tror att pappa är sjuk för att jag sparkade honom i magen. Vi eller jag pratade därefter ganska länge om hur det på intet sätt är hennes fel. Om alla de gånger vi gör oss illa men inte blir sjuka. Hon klämde av sig tån när vi var ute och seglade förra sommaren. Detta är färskt i minnet hos henne likväl som den gången hon bet mig så hårt att jag började gråta. Mormor, moster, storebror och storasyster, alla har vi gjort oss illa eller råkat göra illa varandra men inte blev vi sjuka. Jag hoppas nu att hon är trygg i att det inte är hennes fel men då vi tidigare stött på denna rädsla så ligger den kanske kvar och behöver bearbetas än ett tag.

Nåväl det jag egentligen vill berätta är att jag är glad över att vi har varit så öppna om min mans sjukdom, att han har varit så öppen om den. Jag hoppas att detta medför att de som känner oss har stor förståelse för hur vi alla fungerar, reagerar och agerar just nu. Det vill säga inte alltid på samma sätt som vi tidigare gjort. Främst så vill jag inte att någon skall dömma min dotter. För ni vet de där ungarna som lägger sig ner och skriker i affären eller har hemska utbrott på torget, lekplatsen eller var helst du nu än kan tvingas höra dessa skrik. Dessa ungar, dessa underbara, älskvärda ungar kanske reagerar på något helt annat än att de inte fick den där glassen, att de inte får stanna i lekparken en liten stund till eller liknande. De kanske som min tös reagerar på att fadern är sjuk, att livet vänts lite upp och ner. På saknaden efter vad som varit, på rädslan av att det inte blir bra och tusen andra skrämmande eller tunga tankar och frågor som far genom det lilla huvudet. De kanske "bara" reagerar över besvikelsen eller sorgen att Sara på Bolibompa inte tog deras riddarnamn. Sara Svärdsklinga skickade inte de in som förslag. Hon sa att just De skulle skicka in men trots detta så valde hon Sara Svärdsklinga. Det finns miljoner saker som är av betydelse och där reaktionen kommer senare och möjligen för med sig ett för omgivningen mindre acceptabelt agerande. Men snälla Du ha då i åtanke det som jag nu alltid söker ha när jag möter, ser eller hör dessa okända, "ouppfostrade och jobbiga", fantastiska ungar det vill säga att jag faktiskt inte vet. Jag vet inte hur deras liv ser ut eller vad de tänker på.