Fotbollsträning

Idag hade vår stora tös sin första fotbollsträning. En mycket, mycket efterlängtad sådan. Sprungen från en släkt där fotbollen är ett stort glädjeämne så var det nästan givet att hon en dag skulle börja. Personligen har jag inget intresse för att titta på fotboll annat än när det korplag som Uffes släkt själva har spelar. Att se dessa matcher under de cuper de spelat i, det är ett måste. Jag förundras över hur, i övrigt ointresserade, jag sitter och Hejar, svettas av spänning och nervositet och bara älskar dessa matcher. De stunder jag tittar vill säga, för visst händer det att en hel match går mig förbi för att jag sitter och tjattrar med någon av de andra fruarna. Det är väl lika mycket det som skapar glädjen och längtan efter dessa matcher. Möjligheten att träffa alla underbara.

Så där har nu dotra suttit på läktaren under de fem och ett halvt år som hon funnits. Allt eftersom tiden gått så har fotbollen, möjligheten att springa en stund nere på plan och längtan efter att själv få spela blivit större. Så kom nu den där dagen, dagen då fotbollsskolan äntligen skulle börja. Egentligen började den för en vecka sedan men då hade hon en höftförkylning. En förkylning som satt sig i höften så att hon knappt kunde gå. Ihopkrupen med ena benet riktat in mot kroppen linkade hon sakta, sakta fram. Skönt nog så släppte detta på ett par dygn. Så idag, iklädd sina nya fotbollskläder, rusade hon ut på plan med massor av andra goa fem- och sexåringar.

Efter lite lek och "prova på att sparka på bollen" övningar så var det då dags för en "prova på" match. Bollen släpps och alla barnen rusar i en klunga efter bollen. Undrar om de vet att de är två lag, vilket mål de skall skjuta mot? Det spelar nog ingen roll för dem, huvudsaken är att de hinner ikapp den snabbt rullande bollen. Fram och tillbaka, till höger och vänster rör sig klungan i snabb takt. Plötsligt bryter en lite spelare sig ur klungan och rusar bort från bollen till andra änden av plan. Fångar upp en ny boll och springer snabbt tillbaka. Kastar ivrigt ner bollen och skjuter mot mål. Två bollar är i spel. Klungan skingrar sig så sakteliga till två klungor av små, ivriga, glada, bollsparkande ben/barn. Men så blåser tränarna av och förklarar att det endast får finnas en boll på plan.

Den bollen vår älskade tös sprang tillbaka och hämtade, den bollen togs ur spel. Om än hon kanske inte riktigt förstått den mest grundläggande regeln i sporten så måste jag säga att hon är otroligt driftig och klok vår älskade, underbara tös. Den lilla underbara, älskade tösen hon Hejade ivrigt på sin storsyster träningen igenom "eja, eja".