En lärorik upp och ner vecka

Det har varit en liten upp och ner vänd period... igen. Då allt torde vara lugnt, kännas lättare så tenderar det att bli lite tvärt om.

Jag har haft mycket att göra på arbetet, utvecklingssamtal, sommarens schemaläggning, kvalitetsredovisning etcetera vilket medförde att jag inte kunde hantera arbetet som sådant. Det vill säga det vardagliga arbetet, var dag verksamheten. Således så har jag varit hemma och enkom fokuserat på dessa andra delar, som är ett måste innan den där uppvilande perioden till fullo kan få tillträde till mitt liv.

Det har varit en lärorik vecka där jag har givits möjlighet att reflektera över mina reaktioner likväl som mitt förhållningssätt och de förutfattade meningar som ibland gör sig gällande.

Min underbara Uffe och jag har haft en del genusdisskussioner som till största del tagit avstamp utifrån arbetslivet. Organisatoriska genusfrågor. Hur jämlikheten kan främjas än mer. Hur det traditionella förhållningssätten till del förhindrar detta. Hur kvinnodominerade proffessioner, yrken skiljer sig gällande förhållningssätt, agerande gentemot varandra i förhållande till de mansdominerade. Lite generaliserande har vi säkerligen varit men det är ibland svårt att undvika. Nåväl vi står tämligen enade i vår uppfattning om hur omvärlden ter sig när vi sätter ett genusperspektiv på den.

Jag fascineras av en individ som på kort tid har fått mig allt helt omvärdera min uppfattning om denne. Vilket har lärt mig otroligt mycket om mig själv.

Som sagt det har varit en reflekterande och lärorik vecka kanske till del av mitt lite konstiga sinnestillstånd. Det mesta för ju något gott med sig.

Uffe har ett behandlingsuppehåll just nu. En tid att vila upp sig. En tid helt utan kontroller, på gott och ont. För nu när han börjar känna sig lite sämre. När orken försvinner mer och mer. När smärtan tilltar så kommer en förnimmelse av förra sommaren smygande. Rädslor uppstår. Men mest sannolikt så behöver han bara lite blod igen. Vi fick dock en kallelse till nästa datortomografi samt därefter träff med onkologen och dessa brev skapar en annan oro. Eller kanske en påminnelse av det vi nu lever utan för en stund. Påminnelse om kommande behandlingar. Oro inför datortomografi, väntan på svaret och inte minst själva svaret i sig självt. Vad har denna behandlingsfria period om då två månader inneburit? Tids nog blir vi varse om det men fram till dess så skall vi allt försöka få båten i sjön och hissa segel.