Ytterligare några dagar

Vi är alla olika och hanterar de där lite svåra stunderna som ibland kan uppkomma på skilda sätt. Vissa finner det konstigt att jag inte går till arbetet, andra finner detta vara ett fullt förståeligt beslut. Nåväl oavsett vad nu någon tycker eller tänker om detta så är beslutet taget av mig för att det är det som fungerar, det är det som är rätt för mig och min familj.

Så stundom skrattar jag och går med högburet huvud. Andra stunder gör jag precis tvärtom, jag gråter förtvivlat och kurar ihop mig för att söka fly världen. Jag har rätt att vara lycklig, jag har rätt att vara glad, jag har rätt att vara stolt. Jag har rätt att vara allt detta och mycket mer trots att jag är sjukskriven.

Igår trodde vi att Uffe skulle kunna åka hem om någon dag eller två. Idag hoppas vi fortfarande att han kan göra det men inser samtidigt att det mest sannolikt är en önskan som inte kommer att bli uppfylld. Smärtorna verkar tillta trots fördubblade morfin doser, blodvärdena vill inte riktigt stiga trots transfusioner.

Imorgon är det dags för datortomografi. Tre månader går snabbt. Det är många tankar som kommer att fara genom huvudet den kommande veckan innan vi får svar. Sist stod tillväxten i princip still trots tre månaders uppehåll. Nu har ytterligare tre månader passerat, denna gång med cytostatika varannan vecka dock utan Avastin. Kommer detta göra någon skillnad, vilken betydelse har Avastinet haft för de tidigare så positiva svaren? Jag tror på en obetydlig betydelse. Jag tror att Uffes jobb med att hålla de galna, hemska och hatade cellerna i schack är av större betydelse och har större effekt än Avastinet. Det är han som har kontrollen och en efter en så kommer dessa förbaskade cancerceller att försvinna ut ur systemet. Så är det, för så måste det vara.