Inte riktigt som planerat men bra ändå

Vi trodde på hemfärd och utskrivning.

Efter att ha lämnat töserna så hastade jag in till sjukhuset, för att inte missa ronden. Trött efter en lång natt, de är alltid långa när Uffe inte är hemma, så stannar jag i cafeterian för att köpa med mig en kaffe. Personalen på nian är guld värda och mer därtill, de är helt fantastiska men kan på intet sätt brygga ett drickbart kaffe. Med mugg i handen småspringer jag till hissen, som jag får dela med fyra andra vilka alla skall av på olika våningar, självfallet belägna under nian. Jag struntar i att hänga av mig utan går i rask takt in genom dörren till nian, spritar händerna, går korridoren ner och öppnar dörren till rum 37. Smärta, smärta, smärta, trötthet och uppgivenhet, sorg. Det är vad som möter mig när jag ser min älsklings ansikte. Det blir ingen utskrivning bara fler morfinsprutor, mer blod.

Överläkare Gunnar kommer in, han är bra. Han är trygg, lyhörd och lugn. Han har dessutom alltid tid och tålamod att svara på mina frågor, vilka ibland är galet konstiga. De höjer nivån på Oxy Contin ytterligare. Är det för andra eller tredje gången denna vecka? Jag vet faktiskt inte och det har kanske inte heller någon betydelse. Det som är av vikt är att hitta den nivå som får smärtan att försvinna så att Uffe kan få komma hem och vara trygg i att Oxy Norm hjälper när smärtan tilltar.

Det blev då inte riktigt som planerat men det blev bra ändå. Det blev en permission, när morfinet väl tagit udden av det värsta. Ett stund tillsammans hemma, en stund hos hans älskade mamma och sedan tillbaka. Nytt försök i morgon?