Vectibix och lite funderingar på framtiden

Igår var det dags för den första behandlingen med Vectibix. Med hem från onkologen följde en stor neccessär full med allehanda hudvårdsprodukter. En vanlig biverkning är acne liknande utslag liksom eksem och hudsprickor.

Under eftermiddagen ringde Andreas, Uffes nya onkolog. Han bad Uffe hämta ut antibiotika idag. Varför? För att proverna visade att han behövde det. Varför, av vilken anledning, vad visade proverna? Ja, det kunde inte Uffe svara på. Han är helt sonika nöjd om den höga febern som uppkommer kvällstid försvinner och det har han helt rätt i. Det av vikt är att han mår bra. På fredag skall han även få blod då hans värden var väldigt låga. Det förklarar så klart lite av den stora trött- och orkeslöshet som infunnit sig mer markant sista tiden. Om än den faktiskt är mycket bättre sedan Diklofenaken togs bort vilket måste tyda på att njurarna faktiskt återhämtar sig så successivt. Ännu något positivt.

Idag har jag varit på banken för att gå igenom lite papper, se över huruvida jag behöver försäkra upp mig, bara utifall, för säkerhetsskull. För de där tankarna som annars är lätta att tränga undan gällande "det händer inte mig" etcetera har bytts ut till "tänk om och vad händer då" således behöver jag agera. Agera för att få lite ro.

Jag avskyr detta, jag avskyr att behöva se om mitt framtida hus, att behöva veta vad som händer den dag jag eventuellt står själv. Jag avskyr det för att vi lever i denna vardag där "det händer inte mig" tankar inte längre kan tänkas. Jag inser självfallet att det är viktigt för mig att skaffa mig så mycket kunskap jag kan gällande framtiden och vad som händer rent ekonomiskt men dessa handlingar inkräktar på mina tankar om att allt kommer att gå vägen.  Det är lättare att titta på vad som händer om jag går bort än vad som händer om Ulf gör det. Hur som i mina tankar, i mitt hjärta vet jag att vi kommer att åldras tillsammans, vi kommer eller åtminstone Ulf kommer att vara precis som en av individerna i serien pensionärsjävlar. Jag längtar dit, jag längtar efter att på ålderns höst få fnissa och gapskratta åt det tokigheter som han hittar på. Jag ser tom fram emot de där tokigheterna som kommer att få mig att utbrista "Mhhhee Uffe, Sssluuuta".

Förutom att titta på ev scenarion i framtiden så inser jag även att jag behöver titta på nutiden. Jag behöver återgå till arbetet. Det tar mig emot men det är ett nödvändigt ont. Ännu en del i mitt liv som jag önskar att jag kunde förändra men ärligt vilken arbetsgivare skulle ta emot mig? Så här är situationen. Jag kan allt detta, jag kan prestera och omsätta mycket men bara om omständigheterna är de rätta dvs om inte barnen är sjuka, om inte Ulf blir sämre etcetera. Det är fan, ja nu svär jag för det är fan, synd och skam att jag inte får möjlighet att utveckla det jag verkligen vill, det jag kan, det jag vet att jag är bra på. Det är synd och skam att jag inte har modet att agera efter mitt hjärta.

Men för nu så tänker jag släppa alla dessa tankar en stund och gå upp och lägga mig nära min Ulf. Känna hans värme och närhet, den trygghet han ger och därefter så skall töserna hämtas hem. I eftermiddag vankas en julpysselstund för familjen.