Vardag och arbete, styrka och biverkningar kontra våra behov

Jag glömde nästan hur det var, hur vardagen har kommit att te sig och hur dålig jag de facto är på att hantera den. För en stund så trodde jag att det skulle vara skönt att arbeta, att normalisera min vardag men... nej, det fungerar inte. De få dagar jag har arbetat heltid så har jag åkt hem och gråtit. Fällt tårar över småsaker som jag tidigare, mest sannolikt, skulle lagt åt sidan. Så nej, det fungerar inte, jag tänker inte ens försöka orka arbeta heltid. En dag kommer jag såklart få det att fungera, en dag så kommer jag åter att arbeta heltid men för nu så tar det för mycket energi och fokus från det som är av största vikt i mitt liv. Just nu så gör heltidsarbetet att mitt liv känns lite smått kaosartat. 

För ett par veckor sedan så såg jag fram emot att återgå till arbetet, till att bygga upp en normal vardag med vanliga rutiner. Väckarklocka, frukost, dagstidning, lämna på förskola och skola, arbeta, ringa och väcka min älskling, fortsätta dagens arbete, hämta på förskola och skola, höra hur dagen har varit för var och en, leka, plocka i och ur diskmaskinen, laga middag, göra eventuell läxa med stora tösen, sätta på en tvätt, läsa lite böcker, hänga tvätten, måla, rita och pyssla, natta töserna, plocka lite till, sätta på en kanna thé och avnjuta en kopp med Uffe, sitta en stund framför datorn, titta lite på TV, krypa ner bredvid den underbaraste mannen och somna för att sedan vakna någongång under natten och förflytta mig in till någon av töserna som vaknat, somna om och därefter åter väckas av väckarklockan.

Nu är vardagen istället, ja just det, åh nej inte igen, varför hann jag inte det, gjorde jag inte det, jag måste göra det, komma ihåg det och det och det och ingenting för jag kommer inte ihåg, för allt är ett litet kaos.

Jag är trött och grinig, smått ilsken och hysterisk, Jag plockar frenetiskt men stökar egentligen enkom till mer än vad jag städar. Jag är osminkad och glåmig, snorig och rödnäst, med smutsiga kläder fulla av barnsnuva och matrester. Jag är ingenting mysigt, attraktivt eller snällt men min Ulf han får mig att känna som om jag är den vackraste, den goaste och bästa. Min Ulf han får mig att, trots allt jag inte är, känna att jag är allt och mycket, mycket mer. Min arbetsmoral är som sagt inte hög just nu. Jag vill bara gå här och skrota, göra ingenting och vara nära Ulf och barnen. Den bristande arbetsmoralen skapar i sig en ångest men Ulf han supportar mitt behov att vara hemma, får mig att känna att det är ok. Han får all ångest över att jag inte hinner, inte kan, inte orkar att försvinna. Detta är endast en liten del av det som gör att jag omnämner honom som den underbaraste av underbara, till den kärleksfullaste av kärleksfulla. För han gör allt detta för mig och mer därtill. Han bygger och donar med töserna, planerar och förbereder båtens upptagning, åker var dag till sjukhuset där hans mor nu vistas till del av ett brutet lårben, han möblerar om hos henne, går på vårdplaneringsmöten etcetera, etcetera och allt detta trots att han själv kanske borde vara inlagd. Smärtorna ökar, sömnen uteblir då både Oxy norm och Oxy contin intaget fördubblats, vikten rasar och yrseln tilltar likväl som alla andra dumma biverkningar såsom enorma blåsor i munnen etcetera. Men sjukhuset får vänta ett tag för han har inte tid att vara sjuk just nu.

Således blir summeringen följande: Just nu är jag inget bra stöd, utan långt därifrån. Ulf han är som han alltid är, sjukdom, behandling och biverkning till trots. Jag gör allt som jag alltid gjort, de senaste månaderna, för att underlätta. Fylla dosetterna, ringa samtalen, laga maten och så vidare men i övrigt så... Jag behöver få lite ordning och struktur på mig själv så att jag kan finnas där med ett lugn, inte med ett kaos.