Leve vardagen!

Känner mig otillräcklig. Barnen, min älskling, mamma, övriga familj och släkt, husets renovering och till och med dagliga göromål såsom städning, matlagning, tvätt etcetera, allt detta känns ibland oöverkomligt Hur jag än försöker så får jag det inte att gå runt.

Sätter jag mig ibland vid Facebook och kan endast konstatera att jag faktiskt inte kan skriva något. För vad skall jag skriva? Detta, om min känsla av vanmakt över att inte räcka till, det gör sig kanske inte så bra på FB?! Varför jag nu känner att jag behöver skriva något överhuvud taget? Det handlar nog egentligen om en saknad över hur livet tedde sig bara för några veckor sedan och den saknaden gör sig påmind när jag läser hur alla andras liv travar vidare i samma, tillsynes, lugna tempo. Där tvätt, fester, lotto spel, arbete och huvudvärk redovisas tillsammans med barnens utveckling och upptåg. Visst kan jag fortsätta skriva i samma spår som tidigare, där det vardagliga, härliga berättas men det känns så trivialt. En dag är jag nog åter där dock, för de vardagliga, härliga stunderna har alltsedan diagnosen blivit fler. Rättare uttryckt är nog att de uppmärksammas och uppskattas i större utsträckning än tidigare. Leve vardagen!!