Det bästa av dagen

så går dagarna sin gilla gång och vardagen, så som den nu har kommit att te sig för oss, har gjort sitt intåg. Har vi möjligen landat i allt detta, andats ut och accepterat det för vad det är? Frågan är dock fortfarande, vad är det? Vi gillar läget, allt stabiliseras och så även döttrarnas reaktion till viss del. Äldsta dotra får inte samma utbrott, om än de fortfarande kommer och hennes tålamod har minskat drastiskt. Det har det dock gjort även för mig och min älskling så det kanske är väl förståeligt. Yngsta dotra har blivit mindre gnällig, för det var hennes reaktion på att ständigt vara i nya rum med nya människor och en mor som konstant, eller iaf nästa konstant grät. Stabiliteten baseras säkerligen på att de väntade biverkningarna på cytostatikan uteblev, således är den förgänglig för vem vet vad nästa behandling ger. Vem vet vad nästa datortomografi säger. En dag i taget med det bästa av vad just den dagen ger.... det är vårt liv.