har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

söndag 1 november 2009

Overklighet

måndagen den 19/10-09 runt kl 13.50 förändrades våra liv för alltid. Den måndagen, 10 dagar innan vår yngsta tös ett års dag, fick vi diagnosen. Cancer i tarmen som spridit sig till lymfkörtlar, lever och lungor. Om än tårarna rann konstant och rädslan grep tag om hela min själ och mitt hjärta så konstaterade jag senare på kvällen att den där slow motion eller repeat upplevelsen många erfar inte infann sig hos mig. Jag mindes inget om vad som egentligen sagt om än vetskapen ändock fanns. Dagen efter då kom minnet tillbaka och jag mindes precis. Hur han lyfte upp journalen, lade ner den på bordet och lyfte blicken. -Det ser inte bra ut. Cancern har sprdit sig till....
Upplagd av kl.
Etiketter:

2 kommentarer:

  1. Anonym4 december 2009 kl. 22:29

    Hej.

    Måste bara skriva lite till dig, jag vet vad du går igenom, det är inte lätt att leva med någon med cancer jag vet.
    Mitt barn har haft och har det nu med, han har fått tillbaka det 1 gång nu e vi klara med behandlingen och allt ser rbra ut nu. Läkarna e duktiga, men ta vara på alla stunder, fråga om eventuella olika behandlingar, fråga om strålning mm. Finns många vägar att gå, tjata tjata tjata så du blir sjukskriven det är din rätt om du inte får igenomdet så be om en kurator på sjukhuset om hjälp dom kan allt om sånt!

    KAn inget annat säga en lycka till och ta hand om er!

    SvaraRadera
  2. Gabriella6 januari 2010 kl. 20:05

    Jag vet inte vad jag skall säga. Tack för att du delar med dig, jag kan inte ens föreställa mig hur du känner eller vad ni genomgått. Om än det är min man, mitt livs kärlek, som drabbats så får tanken på att en av mina töser skulle drabbas mig att få rullständig panik. Hjärtat bultar, jag blir yr och illamående. Tanken har ju funnits såtillvida att vi uttalat högt att vi är glad att det inte är en av våra små. Jag finner behandlingar etcetera tungt nu och att behöva genomgå det med ett barn, vilket kanske inte till fullo förstår vad som händer är en känsla så tung så att den omöjligen går att förstå. Jag beundrar och tackar dig för att du delar med dig. Jag skänker er, ovisa om vilka ni är, många tankar och styrkekramar och önskar er allt det bästa. Må solen lysa över era liv

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)