Dåligt samvete

sedan vi fick min älsklings diagnos har mamma inte fått samma uppmärksamhet som tidigare. Detta har medfört att min syster fått ta en större del än tidigare, om än hon redan tidigare fått dra det tyngsta lasset. Det ger mig dåligt samvete. Dåligt samvete för att hon har så mycket i sitt liv som nu får stå åt sidan. Det var redan innan detta en svår balansgång för henne. Dåligt samvete för att jag skriver detta då det låter som om mamma är en belastning. Det är hon självfallet inte men hennes sjukdom är ibland det. Hur kan man hålla de båda isär? Mamma är ju mamma och hennes sjukdom en del av henne. Men likväl så tenderar jag ibland att tänka på mamma som alzheimers sjuk kontra mamma som just MAMMA. Det är väl som så mycket annat här i livet en form av självbevarelsedrift?!