har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

tisdag 10 november 2009

En lättnads suck

En lättnads suck sammanfattar dagens besök hos onkologen i Eskilstuna rätt väl. De tog lite prover och utifrån dessa så kommer val av cytostatika göras, om jag nu uppfattade allt rätt. Behandlingen kommer igång om en vecka eller två och kommer därefter fortlöpa var tredje vecka. Efter två till tre behandlingsomgångar så tas nya röntgenbilder. Utifrån dessa kommer sedermera fortsatt behandling avgöras.

Jag hade någonstans byggt upp ett scenario där vi idag skulle få olika alternativ. Kort och koncist, behandling 1 ger ca 2 månader, behandling 2 ger ca 1 år, behandling 3 ger 15 år. Galet, tokigt, absurt, jag vet men likväl så var det i de banorna mina tankar gick. På hemvägen funderade jag således om huruvida jag åter invaggats i en falsk trygghet eller om jag kunde dra en lättnads suck... Jag valde det senare!!
Upplagd av kl.
Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)