En lång väntan

Vi väntar och vi väntar. Det torde väl vara så att en cancer som spridit sig till lymfkörtlar, lever och lungor behöver behandlas omgående. I mitt novisa tillstånd gällande sjukdomar så känns det så men uppenbarligen är det icke så. Vi invaggas ideligen i en trygghet att det inte kan vara något allvarligt, för om det vore det så skulle läkarna tagit tag i saken. Till och med nu, när vi har en diagnos men får vänta i vad som känns som en evighet för att komma till onkologen, så konstaterar jag för mig själv att det är nog inte så allvarligt. Ibland så tar dock en annan tanke över... DET KANSKE ÄR SÅ ILLA ATT DE HELT ENKELT INTE GÖR NÅGOT!! Jag vet att det inte är så för i sådana fall hade de aldrig satt en stomi eller venport. Men ärligt hur mycket skall en sjuk människa orka?? Det är viktigt att han äter mycket för att få styrka. Absolut!! Men är det inte av minst lika stor vikt att den mentala styrkan han har finns kvar när behandlingen börjar. Att vänta och vänta under dessa omständigheter när han var dag känner sig svagare, var dag får mer ont, hur skall det hjälpa oss. Hur skall det hjälpa honom att gagna styrka??