har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

lördag 16 oktober 2010

Krsitallklara vatten och puckelspistar

Älskling, jag kunde aldrig tro, det fanns inte i min värld.

Måndagens besked var helt oväntat. Jag var knappt nervös när vi satt i bilen, när vi slog oss i ner i väntrummet med en varsin kopp i handen. För i mitt minne finns de där dagarna under jul, de där dagarna under vinter och vår då Du var så otroligt dålig men trots detta fick allt mer positiva svar efter var datortomografi. Men nu, nu när Du i mina ögon är starkare än tidigare, bortsett från den underbara sommaren av vila, då kommer detta ofattbara. Jag har blundat, jag vet. Jag har blundat för smärtorna, för tröttheten eller rättare sagt jag har tillskrivit dessa symptom som biverkningar. I min värld så har jag än lite svårt att greppa att Du är sjuk. Än finns det dagar då jag kommer på mig själv med att svara töserna att du är på jobbet eller tänka "Skönt snart är det torsdag då kommer Du hem". I mina ögon är Du inte sjuk oavsett hur sjuk du faktiskt är. I mina ögon är Du kort och gott min Uffe, min älskling, mitt livs kärlek. Du är mannen som får mig att bli mer, vara tryggare, gladare, bättre.

Jag vet att Du kommer att klara detta. Något annat alternativ finns inte. Så många sommardagar vi har kvar på sjön. Så många äventyr, vi skall ju faktiskt lägga ut och se världen en dag. Vi skall ju segla i vatten där mitt hjärta kommer skena av rädsla och jag säkerligen kommer yppa orden "Det går aldrig" bara för att sekunden senare möta din blick och inse att det går. Vi skall segla där vattnet är klart som kristall. Vi skall ta bilen och flyget till underbara pister där vi mest sannolikt kommer att tvista om vem som läser pistkartan korrekt och därefter ta skilda vägar ner. Jag i en behaglig svart eller röd backe och du i en ultra svart puckelpist. Vi skall sitta på den mysigaste serveringen med varsin kaffedrink och summera dagens alla roligheter och lyckträffar. Vi skall leva och uppleva barn och barnbarn. Vi skall åldras och bli grå, i ditt fall gråare, med glädje och lycka. Vi skall göra så mycket i vårt liv och vi skall göra det tillsammans för det har vi sedan länge bestämt och vissa planer kan inte omkullkastas... så är det.

9 kommentarer:

  1. Kramar om det allra varmaste jag bara kan!

    SvaraRadera
  2. Å Gabbi klart att allt kommer att ges er, det är jag säker på!!!!!! Jag kan föreställa mig er träta i en pist, bada i kristallklart vatten och dricka ert kaffe!

    Ger dig en hand igen! Du får förnimma den och kramen!

    Mia

    SvaraRadera
  3. Tack Cece, Tack Mia för era fina ord, för kramarna. Jag sänder Er stor tacksamhet och de varmaste Kramarna tillbaka

    SvaraRadera
  4. De goaste styrkekramar till er!

    SvaraRadera
  5. Känns som du läst mina tankar och skrivit ner dem åt mig när jag läser dina senaste inlägg.. Vi lever i samma prövande verklighet, som kommer att stärka oss när våra finaste livskamrater och själsfränder besegrat cancern, den J-A cancern..

    Det var länge sedan jag kikade in, men det betyder inte att jag inte tänkt på er.. Stor varm styrkekram

    SvaraRadera
  6. Tänker på er mycket - hur har ni det? Kramar om!!!

    SvaraRadera
  7. Gabriella! Vilka härliga bilder med vatten och pister du målar upp i mitt huvud. Dessa bilder ska givetvis bli till verklighet för er, självklart klarar han detta, självklart blir ni gamla tillsammans! Jag tror på tankekraften och Jag tänker på er ofta, ofta och åter ofta. med er kärlek blir det som ni har bestämt! All styrka till er, kramar

    SvaraRadera
  8. Hur mår du? Hoppas ni har det gott. Så gott det går.
    Varma kramar Mia

    SvaraRadera
  9. Kram och tack till er alla för era tankar och ord. Vi har haft det lite tungt med mycket sjukdom sista tiden. Jag har helt enkelt inte orkat skriva utan har fokuserat på andra kreativa ådror för att bearbeta. Krafterna börjar dock återkomma och kanske då även orden.

    SvaraRadera