har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

torsdag 9 juni 2011

Ljuva dagar med utflykter och avslutningar

Cyklandes tar vi oss ut på nya äventyr. Dagar att njuta av tösernas lek och bad i vattenbrynet. Töserna räds  inte det, åtminstone enligt mig, än galet kalla vattnet. Den stora vilda hoppar ivrigt från bryggor och bergsklackar. Lilltösen nöjer sig med att kasta sig ner invid strandkanten. Uffe sover en stund på picnic filten. Jag sitter nära och betraktar den fantastiska värld vi lever i. Förundras över hur vacker himlen är, hur molnen formas och omformas. Fåglar flyger, träd vajar och vågor som rullar mot land. Överväldigas av det lilla som egentligen är förunderligt stort och vackert. En ny dag, en ny picnic på samma ställe men nu i sällskap av tösernas storasyster, hennes man och den lilla som växer och väntar i magen. Töserna badar än mer, Uffe är piggare och följer med vår äldsta tös på lite bergsbestigning allt medans lilla tösen gungar och utforskar badbryggor med sin frusne svåger och stora, storasyster.





Vi grillar, äter och dricker gott med nära och kära. Vi leker och busar och pysslar så klart. Hänger ut den blöta tvätten och låter solen och vinden ge den en underbar sommardoft nästan lika god som solvarm hud.

Uffe packar fiskeväskan och försvinner iväg med den äldsta för en fisketur. Lillatösen och jag stannar hemma. Vi myser, leker och målar innan penicillin och hostmedicin gör att tröttheten tar överhand. För de upptäckande två så blev det inga fiskar men huggorm, getingbo och mink skådades. En ö upptäcktes och städades. Vägen hem gick genom kanalen där bästa farbrodern förärande flickan i fören med en ambasadeurrulle, något defekt men mycket uppskattad. Hemma väntade vi, lilla underbara och jag på att få höra om det jag nyss berättat. Ser dem på ön, ser hur hon flyger runt och vänder sig om med ett leende och gör tummen upp, hur hon sitter i fören och älskar stunden med vinden i ansiktet och vetskapen om att de två skall ut på fisketur. Stolthet och förundran när pappa ber henne köra själv genom kanalen. Utan tvekan svarar hon JA. Jag älskar att höra om deras stund tillsammans och se hur det lyser i ögonen, se och höra lyckan. 

Sommarlovet är nu endast en dag bort, om än det fortfarande är några veckor kvar med arbete för min del. Gårdagen bjöd på traditionsenlig avslutning med bästa förskolan. I fin, fint väder färdades vi med tuff tuff tåget till Stjärnholm där det grillades, lektes och letades skatter. Imorgon är det den Första skolavslutningen för stora tösen. En skolavslutning som kommer firas med tårta, blommor och självfallet ett gosedjur runt halsen. För är det något som vår flicka vet så är det att gosedjur runt halsen får man när skolan är slut.... så vem är jag att säga annat eller göra annat än att inhandla den gröna orm med studentmössa som skådats och önskats på ICA.

Nu smattrar regnet underbart vackert mot altantaket och jag skall plocka undan lite innan morgondagens tårta förberedes

4 kommentarer:

  1. Åhh vilket härligt inlägg! Det trillar några tårar nerför min kinder. Ni är så värda att ha underbara dagar med mys, kärlek och äventyr. Att höra dig beskriva er lycka mitt i allt hjälper en trött trebarnsmamma att orka lite mer. Du är en inspirationskälla! Jag lovar att verkligen SE min familj nästa gång jag träffar dem, inte bara att vara med dem. Kramar!

    SvaraRadera
  2. Du skriver helt underbar, Gabbe. Jag kan se framför mig glädjen när man själv satt i fören och första gången man fick köra båten.
    Det gädjer mig att att ni får lite mera ljus över er tillvaro och att tillökning väntas.
    Många kramar från familjen Kjellberg i Stockholm

    SvaraRadera
  3. Nu är det länge sedan du hördes av. Hur ser ditt liv ut just nu? Jag började följa din blogg för ganska precis ett år sedan, och väntar med intresse - och viss oro - på nästa inlägg.

    Hälsningar

    Monica

    SvaraRadera
  4. Har tittat in och tänker komma tillbaka.
    Sorgligt med cancer men fint med töser.
    Känner igen mig, och gillar att läsa ur ditt perspektiv.
    Fint inlägg!

    SvaraRadera