När jag är trött, riktigt, riktigt trött så kan jag inte somna. Till sist gör jag det, såklart, men in i det längsta söker jag hålla mig vaken. För när jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, när sömnen borde infunnit sig sedan länge. När jag är så trött så att huvudet snurrar och blicken knappt går att fokusera då tror jag att hjärtat skall sluta slå. Precis i den stund jag sluter mina ögon känns det som om hjärtat stannar av och jag sätter mig upp, kastar mig åt sidan och drar efter ett djupt andetag. Jag vet att det endast är inbillning men trots detta inträffar samma sak nästintill var kväll och natt. Jag vågar inte somna, är rädd för att inte vakna igen. Är rädd för att våra älskade töser skall bli själva. Är rädd att jag inte får se dem igen. Det är galet och helt ologiskt, supertokigt jag vet. Hjärtat kommer inte stanna för att jag somnar, jag vet.
Samma oförnuftiga och knäppa sak inträffar dock även dagtid om jag befinner mig i ett riktigt trött tillstånd. Fast då tror jag att jag skall få en massiv hjärnblödning. Tror att det bara skall smälla till i huvudet och så finns jag inte längre här. Jag finner mig nästan paralyserad av rädsla, det är nästintill omöjligt att fokusera på något annat än känslan i huvudet. Dessa idéer som jag har och som påverkar mig starkt just i den stunden varar kanske inte så länge, framför allt inte dagtid. Likväl är de otroligt frustrerande och energikrävande så jag hoppas att de försvinner snart och än hellre tidigare ändå.
När min älskling först blev sjuk vaknade jag om nätterna med smärtor i alla de delar av kroppen där han hade/har tumörer. Lika galet, lika energikrävande och lika...dumt. Detta försvann efter någon månad eller två men har då och då (som nu) ersatts av nya tokigheter.
Nu i dagarna väntar vi på svaren från senaste datortomografin och som vanligt så gör denna väntan att humöret skiftar stort. En viss sömnbrist får nog även svara för humörets svängningar. Det låter som om allt är ganska mörkt och tråkigt men livet präglas främst av skratt och glada miner, utflykter och upptäcktsfärder. Äntligen har biverkningarna lugnat sig. Så vi packar våra väskor och tillbringar tid vid havet, utforskar "nya" lekparker. Vi pressar av vår segelbåt Nagelfar och pysslar på tomten. Ulf och töserna bygger på en trädkoja... en efterlängtad sådan. Jag klipper ner buskar, planterar tomatplantor, flyttar grus och sten och hejjar ivrigt på byggandet såklart.
 |
| Övar klättring under ännu en upptäcktsfärd |
 |
| Studerar myrornas vårflit |
 |
... och ett vattenhål |
|
| Skådar ut över havet från toppen av en kanon. |
 |
| Dags för rast, vila och energipåfyllning |
 |
| På väg mot nya äventyr |
 |
| Lite lek vid strandkanten |
 |
| Fiskar med bästa spöt... ett vasstrå |
 |
| Längtan att få hissa segel? |
 |
| Kärlek, skratt och kill i magen |
Inlägg
Har inte skrivit till dig förut men läser dina inlägg nu och då. Hittade din sida tack vare Majacarolina och hennes Henrik. Jag befinner mig i liknande situation som dig med det väsentliga undantaget att vi inte har några små barn. Min man är också drabbad, och med det jag också! Vad härligt att höra att ni kunnat var på utflykt! Vi gläds så åt när vi får vara "normala" göra saker som andra inte reflekterar över, man ändrar sina gränser och värderingar
SvaraRaderaVill bara säga att jag blev så glad av att läsa ditt inlägg! God natt, försök att sova........ Erna
Tack snälla Erna för din kommentar. Du har så rätt när du skriver att gränser och värderingar ändras. Det kan säkerligen kännas som självklart men jag tror nog inte riktigt man kan förstå om man inte lever i en liknande situation. Den förändring som sker är sannerligen stor och det lilla, lilla betyder mer än... Ja, jag hade då aldrig kunnat ana att vissa saker, vissa skeenden skulle få en sådan stor betydelse.
SvaraRaderaJag önskar dig och din man många fina dagar fyllda av vad som kan verka normalt och vardagligt. För som sagt Leve vardagen.
All styrka till er och åter ett stort Tack för din kommentar.