En underbar dag med lite inslag av annat

Det har varit en underbar dag fylld med skratt och glädje men även vemod och sorg.

Vi tillbringade förmiddagen i våtmarkerna, precis som planerat. Vår intention är att åka dit en gång per vecka för att se förändringarna som sker i vår underbara natur. Töserna älskar det, vi älskar det. Idag mötte vi, överraskande, några fina, älskade släktningar och tillika vänner där. Vilket gjorde utflykten än bättre samt såklart längre. Det studerades grodor och än fler grodor. Pinnar blev till båtar i de små "vattenfallen". Bäverns bo har kanske, kanske lokaliserats. Blommor och småkryp, grodor och träd och inte minst underbara, fina har fotograferats och förevigats.

Eftermiddagen tillbringades med min älskade mor, far och syster här hemma. Det har grillats, busats, lekts och samtalats. Men det är här vemodet gör sitt intrång. Vemodet över hur illa mamma far av allt som händer. Allt som hon inte kan råda över, som vi inte kan råda över. För hur vi än vrider och vänder så kan vi inte göra allt bra. Vi kan enkom försöka göra det bästa möjliga, vad det nu är?

Dagen har givit många tillfällen för reflektion och jag känner ett behov av att därmed tydliggöra att individerna som arbetar på mammas boende är otroligt fina och omtänksamma. De söker tydligt få mamma att känna sig välkommen, uppskattad för den hon är. Det är på intet sätt deras förhållningssätt som ligger till grund för mitt tidigare inlägg. Det finns även en, inte ny men kanske större, insikt i att mamma möjligen är sämre än vad vi erfar. Att individer som inte känner henne, såsom vi, ser en individ där sjukdomen är tydligare, mer märkbar än vad den är för oss ibland. Därmed inte sagt att jag erfar att hennes behov av ytterligare stimulans minskat sedan dagens tidigare inlägg.

När mamma, pappa och lillasyster har åkt så är ångesten påtaglig. Den har varit frånvarande relativt länge men då , efter att dörren stängts och bilen lämnat uppfarten, gör den åter intrång i mitt liv. Den ligger där som en klump i magen, som ett tryck över bröstet. Den framkallar yrsel och illamående. Ångesten över vår maktlöshet, över mammas ångest, förtvivlan, sorg. Sakta byts den mot oro, en oro som dock tilltar när timmarna går utan att mamma svarar i telefon. Jag ringer min syster. Vi skrattar och gråter lite om vartannat när vi talar om dagen som varit. Vi lägger på och hos mamma tutar det nu upptaget. Sytra mi ringer tillbaka till mig och säger -Ring mamma. Jag har precis pratat med henne och hon lät glad. Så jag ringer och hon låter glad, hon är glad. Eftermiddagens ångest och oro har bytts ut mot lugn hos mamma och således även hos mig, hos oss.