Förändring

Hur fasen skall vi agera? Hur skall vi kunna göra allt bra eller till det bästa möjliga. Vad är det bästa möjliga och är det något vi kan acceptera, nöja oss med?

Älskade mamma trivs inte på sitt boende. I den lilla lägheneten som hon hyr på boendet för yngre dementa. Ett boende som mest rymmer gubbar, som hon uttrycker det. Där många eller kanske till och med alla är sämre än mamma själv. Där några går vaggande fram och tillbaka i korridoren, talar med sig själva och så vidare. Där samtalen inte rymmer den stimulans, den nivå som mamma behöver. Personalen är såklart mycket trevliga och omtänksamma men det är inte tillräckligt. Den bild mamma hade, den bild vi hade av boendet innan inflytt överänsstämmer inte med den bild vi har av boendet nu. Att genomföra en flytt såsom mamma nu har gjort är svårt, både för anhöriga men främst för individen som måste flytta. När det då inte blir såsom man, i detta fall vi, föreställt sig då visar det sig att det är än svårare, än tyngre att acceptera det faktum att livet inte kan te sig såsom det tidigare gjort.

Då mamma fick sin demenssjukdom tidigt i livet så har vi ofta hört att det är av yttersta vikt att se individen, att se mamma och inte sjukdomen, diagnosen. Att inte stigmatisera. Såklart, det är det väl alltid, oavsett ålder eller diagnos. Detta finner jag dock inte alltid kunna omsättas i praktiken av de individer vi möter runt mamma gällande henne sjukdom. Kanske att de där fortbildningarna etcetera gällande förhållningssätt och bemötande (antar jag) är för stereotypa, för ålderdomliga eller så är uppföljningen av dessa för svaga. Att se mamma, att se de anhöriga handlar här främst (såsom jag upplever det) om att se en alzheimerssjuk, ung kvinna och anhöriga till denna demenssjuka kvinna. Inte att se denna kvinna för den  hon är, att se oss för de vi är och den relation vi har till varandra. Möjligt att jag begär mycket men någonstans så torde det kunna finnas medel som främjar de mål som förefaller att ligga inom den demenssjukvård vi har mött. Att pränta ner målen på papper, att hålla föreläsningar, att ha experter som påtalar vad som kan och bör förändras bär ingenting med sig om detta inte följs upp. Om inte reflektioner och bedömningar sker.

Att våga granska sig själv, granska andra. Att kunna ta och ge konstruktiv kritik. Att skilja på sak och person. Att ha ett tillåtande klimat som främjar denna reflektion, som främjar bedömning, som främjar den konstruktiva kritiken. Det krävs mod, förståelse, insikt. Det krävs mycket av de som arbetar men i slutet så gangnar det alla. Det är min fasta övertygelse och den berör inte enkom vårdersonal utan den berör allas våra liv i vårt dagliga möte med andra individer. Jag har otroligt mycket att själv arbeta med. Att söka se varför jag reagerar och agerar på vissa sätt i vissa situationer. Att söka insikt om vad som format mig, att våga se det positiva och det negativa. Det är svårt, många gånger omöjligt. Jag måste våga se, våga lyssna både till mig själv och andra.

För mammas del, hur vi skall lösa situationen, tillfredställa hennes behov. Det är något som vi får fundera på än ett litet tag.