Bemötande

så är äntligen min älskade mamma hemma, visserligen endast för att se om det fungerar med ändå. Därmed så är detta äntligen något som skrivs med ett stort frågetecken. Jag hoppas verkligen att allt fungerar. Jag hoppas att hon inte faller direkt. Att ångesten låter henne få vila ett tag.

Med sjukdomen följer en ångest, såklart. Tänk att leva med visheten om att inte minnas. Vilka rädslor det skapar. Allt, även vardaglig glömska som drabbar oss alla, tolkas av den sjuke själv likväl som från de i omgivningen som en del av sjukdomen. Rädslan av att människor ser på en på ett annat sätt, bemöter en på ett annat sätt. Man blir inte tokig och springer irrande omkring. Tänk att leva med visheten att morgondagen kanske får upplevas men inte minnas. Vilka skrämmande tankar och ändock så är det så mångas vardag.

Jag beundrar min mamma, jag beundrar henne för hennes styrka, för att hon vägrar ge upp, vägrar sluta hoppas. Jag saknar min mamma, jag sörjer att en del av henne inte längre är med. Men hon kommer alltid att vara min underbara mamma. Min mamma som nu får höra irriterande suckar från omgivningen när hon söker förklara vad hon letar efter, ibland hemma från oss, ibland av anställda eller kunder i en affär eller dylikt. Min mamma som får höra dessa suckar, som får dessa oförstående blickar när hon drar betalkortet åt fel håll för femte gången eller när hon plockar lite frågande med kontanter och försöker få ihop hur mycket det är hon har i handen och hur mycket som skall betalas. Min mamma får uppleva mycket negativitet i sin vardag, mycket stress bara till del av att vi människor inte har tiden, eller vill ta oss tiden. Min mamma är den mest fantastiska människa man kan tänka sig och det smärtar mig djupt att hon så ofta blir sårad av oss och av okända individer bara för att hon har en sjukdom som gör att hon glömmer. Tyvärr så glömmer hon inte dessa blickar, dessa suckar eller ord utan de hänger kvar och tär... än ett tag