Runt hörnet

Vi har, vad som i dagsläget känns som, en avgörande vecka framför oss. Nervositeten är påtaglig och gör mig trött och disträ. Vi inväntar resultat på hur cytostatika behandlingen avlöpt för min man. Har cancern gått tillbaka, har den spridit sig ytterligare? Är en operation för att få bort modertumören och därmed stomin möjlig? Vi skall ha vårdplanering för min mor. Skall hon få åka hem och hur länge kan hon bo kvar hemma? Jag skall träffa försäkringskassan för en bedömning huruvida jag får vara fortsatt sjukskriven, det vill säga mår jag så dåligt som jag påstår? Har jag verkligen panikångest och är detta i så fall tillräckligt, enligt deras kriterier, för att berättiga en fortsatt sjukskrivning?

Jag vet inte hur jag skall klara att ta mig igenom den kommande veckan. Visst timmarna kommer att gå och således kommer dagen att övergå till natt och vid soluppgång som kommer nästa dag. Jag kommer att ta mig igenom var dag, precis som jag tidigare gjort, en timme i taget. Jag kommer att vara tacksam över att vi får vara nära, över att vi har varandra. Jag kommer att glädjas över de kanske små men ack så betydelsefulla, vardagliga händelserna i vårt liv. Men nu, just i detta nu, så är mitt inre i kaos. Jag känner mig yr, illamående, hjärtat slår hårt och lite oregelbundet och huvudet dunkar, pulserar. Hela mitt jag kämpar för att finna den styrka som krävs för att möta det eventuella hot som finns runt hörnet.