har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

lördag 6 mars 2010

Perfekta lördagar

En fin dag där vi har grillat, klättrat i vindpinade tallar, hoppat i snöhögar och gått i djup, djup snö på Femöres klippor. Vi har skapat nya fina minnen tillsammans med underbara familjemedlemmar. Vi har skådat råddjur vandra, en havsörn breda ut sina vingar, ett fartyg gå mot hamn och våra älskade njuta av detta underbara vinterlandskap i den alltmer värmande solen. En nästintill perfekt dag som avslutas med besök från en av min älsklings underbara brorsöner.

Nästintill perfekt därför att jag saknar min mamma. Vår älskade, vackra mamma som inte orkade vara hemma längre. Som åter ligger inlagd. Vår mamma som under vår uppväxt skapade dessa perfekta lördagar åt oss döttrar.

Lördagarna var de bästa av dagar. Vakna till doften av nybakt bröd, mammas pysslande, pappas snarkande. Inga måsten annat än att leva livet, njuta av livet tillsammans. Det var så vi erfor lördagarna som barn. De perfekta helgerna, den perfekta pappan, den perfekta mamman. De är än detta, perfekta, underbara, beundransvärda.

Idag, ikväll har saknaden efter mamma varit stor. Älskade mamma som blivit så sårbar, så skör men som alltid har varit och kommer att vara en trygg famn. Historien kommer aldrig gå förlorad, mamma kommer aldrig gå förlorad. Hur än omgivningen må se henne så har hon alltid varit och kommer alltid att vara den perfekta mamman. Vår fina, vackra mamma.

1 kommentar:

  1. Och glöm inte att du också är en perfekt mamma som dina barn kommer att minnas med ett leende en gång.

    Alla gör så gott de kan och i perioder är man kanske lite mindre närvarande både mentalt och fysiskt( pratar om mig själv här) men man kan ta igen det och reparera.Lära sig av misstagen.

    Minns också min mamma som den som skapade trygghet och vi hade så många fina stunder, hon kämpade hårt, kanske för hårt många gånger - vilket jag också gjort ibland.

    Att hitta en balans i livet, kämpa lagom hårt och leva livet nu är så viktigt... så länge man känner kärlek för någon är den aldrig förlorad, eller borta.

    Kram på dig och härligt med dina tankar du delar med dig av. Minnen är viktigt, de är sköra men ändå starka, som man kan hålla sig fast vid.

    Kram för idag!

    SvaraRadera