Borttappad irritation

har packat in mig i bilen tillsammans med yngsta tösen. Är lite halvt stressad. Stoppar mobilen i bröstfickan på kappan, så att jag kan vara säker på att höra den inte om utan när det ringer. Jag är sen och för min älskade mor som jag skulle plockat upp i stan för tio minuter sedan är tio minuters väntan en evighet. Åtminstone när någon annan är sen. Själv får hon allt eftersom sjukdomen fortskrider svårare och svårare att passa tider.

Så jag sitter i bilen lite stressad över att jag är sen och lite irriterad över det faktum att jag sitter i bilen på väg in för att hämt min mor. Nu är det visserligen länge sedan jag åkte denna sträcka just för hennes skull. Men under ett års tid så har jag färdats denna bit tre till fyra gånger i veckan. Lämna äldsta tösen på förskolan. En kvarts bilfärd för att hämta upp mamma, ytterligare en kvarts bilfärd till Villan och sen motorvägen hem. Hemma några timmar för att sedan göra samma resa, fast åt motsatt håll, innan jag måste hämta upp äldsta tösen från förskolan. Jag tror att det är lite av den stressen som bär med sig irritationen trots att det nu är så länge sedan jag gjorde denna resa.

Lite stressad, lite irriterad konstaterar jag så att mamma inte ringt när jag nu närmare mig den sträcka av vägen där jag vet att jag måste ringa. Jag har lärt mig vart under färden det passar att ringa och be mamma gå ut. Inte för tidigt för då får hon stå och vänta, vilket resulterar i att hon nästa gång jag ringer och ber henne gå ut väntar ca fem minuter. Ringer jag försent så får jag vänta precis lika länge som om jag någon gång skulle ha ringt för tidigt. Idag spelar det dock ingen roll om jag får vänta, äldsta tösen är hemma med sin far och jag behöver således inte stressa tillbaka. Likväl så plockar jag då fram telefonen vid denna punkt på vägsträckan. Jag ringer men mamma svarar inte, vilket vanligt är för det tar ju ett tag att lokalisera telefonen i väskan. Vid andra försöket svarar hon, precis som det brukar vara.

-Hej mamma
-Hej
-Du kan ta på dig och gå ut nu för jag är snart framme.
Tysnad och sedan ett litet frågande
-Vart skall vi åka då?
Hmm, många tankar far genom huvudet men kortfattat så konstaterar jag att idag nog är en extra virrig dag för mamma.
-Jag skall ju köra hem dig från Villan.
Samtidigt som jag säger orden så hör jag bakgrundsljud vilka inte överensstämmer med de som brukar finnas under dessa samtal. Så svarar mamma
-Åh, nej. Jag är redan hemma.

Mamma hade mått dåligt och åkt hem tidigare och så klart glömt att ringa mig. Så jag sitter i bilen, lite stressad, lite irriterad och börjar le. Vi lägger på, jag vänder i rondellen och kör tillbaka hem. All stress, all irritation är borta. Jag är lugn, jag är glad och kan inte annat än att konstatera att jag har den bästa, mest fantastiska och underbaraste mamman i världen.