c-vitamin, feber och suverän vilja

De senaste dagarna har jag funderat lite över de där rönen som säger att vitamin intag kanske inte är speciellt bra. I mitt novis tillstånd så far tankarna lite hipp som happ och kanske utan någon direkt logik.

Jag läser om c-vitaminens kanske negativa effekt och konstaterar ilsket och sorgset att de proppade Uffe full med c-vitamin under sommaren. Det var under den där perioden där de proppade honom full med allt möjligt utan att söka efter en direkt orsak till hans blödande tarm, viktnedgång, orkeslöshet, värk etcetera, etcetera. Detta är såklart enkom hur jag uppfattade sommaren, läkaren har säkert en annan syn på den. Hur som helst så får denna artikel om c-vitaminens kanske negativa effekt mina tankar att snurra. Tänk om c-vitaminen gav cancercellerna lite extra kraft. Kraft att sprida sig vidare, att sprida sig längre, bilda fler tumörer och så vidare. Sedan kommer tankar som försöker väga upp denna nu nertyngda vågskål av negativitet och oro. Jag läste ju även en artikel om att cancerceller inte är så förtjusta i värme. Så då tänker jag att Ha, Ha, han hade ju feber hela sommaren. Så då torde det väga upp, jämna ut. Feber/värme och hans underbart starka vilja väger såklart mer, betydligt, betydligt mer än lite c-vitaminer. Till hösten så fick de positiva aspekterna även hjälp av bland annat cytostatiska. Vilket såklart givit de förbaskade cancercellerna en riktigt rejäl jävla spark ut ur systemet.

Så nu, bara för att bevisa det, att allt det positiva alltid väger mest, tyngst. Att det positiva alltid är bäst så ringer kirurgen. Nya mer omfattande röntgenbilder liksom ultraljud med mera skall tas. Tumörerna på vänster sida av, den massivt angripna, levern syns inte längre. En operation, som ingen trodde var möjlig för ett halvår sedan, finns nu kanske inom räckhåll. Så allt är bra, allt är mycket bra. Bättre än bra. Det bästaste, för att använda ett ord som beundransvärda George införlivat i mitt ordförråd.