De underbara två

Jag har tidigare försökt skriva om den betydelse två underbara individer har i mitt liv. Två individer vilka jag älskar mer än ord kan uttrycka. Jag har dock funnit en svårighet att skriva om dessa två utan att det låter, i mina öron, för blahaigt. Dessa två är hur som helst min underbara Uffes två vuxna barn. Och det är väl just detta, att skriva att det är Uffes två barn som får mig att känna att den betydelse de har i mitt liv, den kärlek jag har för dem inte riktigt kommer fram.

När jag träffade Uffe så var sonen 19 år, snart 20 och dotra var nyss fyllda 17. Jag var nästan 26 år. Det skiljer 16 år mellan mig och Uffe och som synes betydligt färre mellan mig och barnen. Denna ålderskillnad mellan mig och Uffe gjorde framförallt till en början att vi mötte väldigt många höjda ögonbryn. Vi fick höra väldigt, väldigt många kommentarer av negativ karaktär. Vad som sades bakom ryggen kan ju endast spekuleras i men det är ju egentligen inget som är av intresse, åtminstone inte för oss. Uffe har alltsedan det första ögonblicket vi såg varandra trollbundit mig. Efter de där första sekundrarna så har det inte funnits någon annan. Han är mannen i mitt liv. Han har gjort och gör mig till en bättre människa. Han är mer än vad jag trodde möjligt var. Han fortsätter att förundra mig var dag och den glädje och kärlek som han ger mig är obeskrivbar.

Nu var det ju egentligen de andra två som jag ville skriva om, som jag vill berätta om. Vilken ynnest det är att de finns i mitt liv. Att jag får ta del i deras liv. Dessa två älskade barn är underbara, fantastiska ungar. Sådana ungar som jag vill att mina en dag skall bli som vuxna. De är de mest underbara storasyskon till sina två småsytrar. De är de mest fantastiska barn till sin fader och till mig. Så det där ögonblicket, det där mötet med mitt livs kärlek förde så mycket mer än "enkom" Han till mitt liv. Det förde med sig otroliga, underbara barn liksom den övriga underbara släkten.