En lång dag

Klockan 05.15 imorse så ringde väckarklockan.
Klockan 06.15 lämnades barnen på förskolan med en liten frukost i magen och matsäck inför dagens naturgrupp.
Klockan 06.30 hade jag återvänt, plockat upp Uffe och bilen lämnade åter vår uppfart.
Klockan 08.05 parkerade vi bilen utanför Mälarsjukhuset.
Klockan 08.20 blir Uffe inkallad för ultraljud av levern.
Klockan 08.40 slår vi oss ned med kaffe och smörgås på sjukhusets cafeteria.
Klockan 10.30 är vi tillbaka i vår grannstad och jag lämnar av Uffe på "vårt" sjukhus. Dags för cytostatika och blod.
Klockan 10.40 kliver jag in genom dörren till mammas nya lägenhet. För att tillbringa en stund med mor och syster.
Klockan 12.00 är jag hemma. Lägger mig en stund på soffan. Förbereder sedan kommande utvecklingssamtal.
Klockan 13.30 hämtar jag barnen på dagis. Ringer Uffe och får ett oväntat önskemål om Mc Donalds mat, vilket vi äter mer än sällan. Hämta mat. Parkera vid sjukhuset och vänta.
Klockan 14.30 kommer Uffe ut. Dags att åka och handla.
Klockan 15.15 är vi hemma. Jag lägger mig och vilar. Töserna leker. Uffe duschar av sig känslan av sjukhus, kontrastvätska, cytostatika etcetera.
Klockan 16.10 väcks jag ur min dvala av orden -Det är snart dags att åka. Fram med fotbollskläder, vattenflaska, hårsnoddar och borste. Byta om, fläta håret och så in i bilen. Under tiden jag flätade stor tösens hår har tydligen Uffe hunnit förbereda borttagandet av ännu ett rotsystem på tomten.
Klockan 16.50 går vi in i gympasalen för stor tösens fotbollsträning.
Klockan 18.15 parkerar vi bilen på uppfarten. Mat och Bolibompa dags. Mannen byter om och fortsätter arbeta på tomten. Kommer in och börjar så blomfrön, morötter etcetera tillsammans med underbara stora. Lilla far omkring. Uffe fortsätter plocka och dona. Jag undrar hur han orkar och han konstaterar med ett litet leende att jag alltid varit trött och sovit mycket, han har alltid sovit lite.
Klockan 19.00 går jag upp och nattar lilla underbara. Uffe plockar fortfarande och fortsätter tills klockan blev 20.00. Då kunde jag och stora tösen krypa upp i soffan bredvid honom för SVTs Draknäste och lugn. Strax därpå sover även stora underbara.

Det var tidsmässigt en vanlig dag för många men för mig så var det en ovanligt lång dag. En dag där visserligen anspänning tog mycket energi och därmed säkerligen starkt bidrog till min trötthet. Men Min Älskling han orkade, trots den bortglömda morgonmedicinen, trots cytostatika. Beundransvärda, underbara, starka Du. Jag Älskar Dig, Jag Älskar Dig.

Kaffe, utvecklingssamtal och dans

Jag är hemma för en liten stund, innan det är dags att återvända till arbetet och de utvecklingssamtal som stundar under eftermiddagen. Jag är hemma och andas och dricker kaffe. Det är tyst och tomt för töserna är på förskolan och mannen är inne och får sin cytotatika. För en stund satt jag på altanen och läste men när solen gick i moln så försvann jag in och hit, till datorn.

Efter ett par timmars arbete är jag trött. Nu arbetar jag mer än jag skall göra för att få till alla välbehövliga utvecklingssamtal. Jag känner att det inte riktigt fungerar, att jag inte riktigt mäktar med. Så jag ringer min chef, förklarar situationen och får klartecken att jag kan överlåta lite arbete i barngruppen på min vikarie. Så att alla samtal blir genomförda utan att jag känner att det blir mig övermäktigt. Jag är så tacksam över att jag inte bytte arbete då för ett par månader sedan. Jag är glad över att alla vet situationen som råder, att jag inte behöver förklara, att jag kan be om hjälp och få den. Så nu laddar jag med kaffe, lugn och glada minnen från morontimmarna innan jag åter promenerar tillbaka till arbetet för att träffa de underbara smås föräldrar.

När vår lilla tös väckte mig i morse så smög vi ner så att de andra två skulle få sova vidare. Strax därpå hör jag dock att vår stora tös vaknar. Jag går till trappan och tittar upp. Där sitter hon på översta trappsteget och väntar. Väntar på att jag skall komma upp och hämta henne, bära ner henne till soffan för att sitta och mysa, kramas en stund. Snart därpå kommer även den fantastiska fadern ner. Morgonrutinerna fortsätter men så fylls vardagsrummet av hög, glad musik och massor av skratt. Jag går in och ser de finaste tre dansa och skratta så att tårarna nästan rinner. Storasyster far runt och försöker härma faderns danssteg. Lillasyster följer efter sin storasyster, får fatt i hennes händer och så dansar de runt tillsammans. När musiken på tv:n tystnar så vi sätter genast på en skiva och fortsätter dansandet. Tillsammans, på tu man hand bredvid varandra, i varandras armar och så vidare. Vilken underbar start på dagen, vilken underbar liten familj jag har här hemma.

En underbar dag med lite inslag av annat

Det har varit en underbar dag fylld med skratt och glädje men även vemod och sorg.

Vi tillbringade förmiddagen i våtmarkerna, precis som planerat. Vår intention är att åka dit en gång per vecka för att se förändringarna som sker i vår underbara natur. Töserna älskar det, vi älskar det. Idag mötte vi, överraskande, några fina, älskade släktningar och tillika vänner där. Vilket gjorde utflykten än bättre samt såklart längre. Det studerades grodor och än fler grodor. Pinnar blev till båtar i de små "vattenfallen". Bäverns bo har kanske, kanske lokaliserats. Blommor och småkryp, grodor och träd och inte minst underbara, fina har fotograferats och förevigats.

Eftermiddagen tillbringades med min älskade mor, far och syster här hemma. Det har grillats, busats, lekts och samtalats. Men det är här vemodet gör sitt intrång. Vemodet över hur illa mamma far av allt som händer. Allt som hon inte kan råda över, som vi inte kan råda över. För hur vi än vrider och vänder så kan vi inte göra allt bra. Vi kan enkom försöka göra det bästa möjliga, vad det nu är?

Dagen har givit många tillfällen för reflektion och jag känner ett behov av att därmed tydliggöra att individerna som arbetar på mammas boende är otroligt fina och omtänksamma. De söker tydligt få mamma att känna sig välkommen, uppskattad för den hon är. Det är på intet sätt deras förhållningssätt som ligger till grund för mitt tidigare inlägg. Det finns även en, inte ny men kanske större, insikt i att mamma möjligen är sämre än vad vi erfar. Att individer som inte känner henne, såsom vi, ser en individ där sjukdomen är tydligare, mer märkbar än vad den är för oss ibland. Därmed inte sagt att jag erfar att hennes behov av ytterligare stimulans minskat sedan dagens tidigare inlägg.

När mamma, pappa och lillasyster har åkt så är ångesten påtaglig. Den har varit frånvarande relativt länge men då , efter att dörren stängts och bilen lämnat uppfarten, gör den åter intrång i mitt liv. Den ligger där som en klump i magen, som ett tryck över bröstet. Den framkallar yrsel och illamående. Ångesten över vår maktlöshet, över mammas ångest, förtvivlan, sorg. Sakta byts den mot oro, en oro som dock tilltar när timmarna går utan att mamma svarar i telefon. Jag ringer min syster. Vi skrattar och gråter lite om vartannat när vi talar om dagen som varit. Vi lägger på och hos mamma tutar det nu upptaget. Sytra mi ringer tillbaka till mig och säger -Ring mamma. Jag har precis pratat med henne och hon lät glad. Så jag ringer och hon låter glad, hon är glad. Eftermiddagens ångest och oro har bytts ut mot lugn hos mamma och således även hos mig, hos oss.

Förändring

Hur fasen skall vi agera? Hur skall vi kunna göra allt bra eller till det bästa möjliga. Vad är det bästa möjliga och är det något vi kan acceptera, nöja oss med?

Älskade mamma trivs inte på sitt boende. I den lilla lägheneten som hon hyr på boendet för yngre dementa. Ett boende som mest rymmer gubbar, som hon uttrycker det. Där många eller kanske till och med alla är sämre än mamma själv. Där några går vaggande fram och tillbaka i korridoren, talar med sig själva och så vidare. Där samtalen inte rymmer den stimulans, den nivå som mamma behöver. Personalen är såklart mycket trevliga och omtänksamma men det är inte tillräckligt. Den bild mamma hade, den bild vi hade av boendet innan inflytt överänsstämmer inte med den bild vi har av boendet nu. Att genomföra en flytt såsom mamma nu har gjort är svårt, både för anhöriga men främst för individen som måste flytta. När det då inte blir såsom man, i detta fall vi, föreställt sig då visar det sig att det är än svårare, än tyngre att acceptera det faktum att livet inte kan te sig såsom det tidigare gjort.

Då mamma fick sin demenssjukdom tidigt i livet så har vi ofta hört att det är av yttersta vikt att se individen, att se mamma och inte sjukdomen, diagnosen. Att inte stigmatisera. Såklart, det är det väl alltid, oavsett ålder eller diagnos. Detta finner jag dock inte alltid kunna omsättas i praktiken av de individer vi möter runt mamma gällande henne sjukdom. Kanske att de där fortbildningarna etcetera gällande förhållningssätt och bemötande (antar jag) är för stereotypa, för ålderdomliga eller så är uppföljningen av dessa för svaga. Att se mamma, att se de anhöriga handlar här främst (såsom jag upplever det) om att se en alzheimerssjuk, ung kvinna och anhöriga till denna demenssjuka kvinna. Inte att se denna kvinna för den  hon är, att se oss för de vi är och den relation vi har till varandra. Möjligt att jag begär mycket men någonstans så torde det kunna finnas medel som främjar de mål som förefaller att ligga inom den demenssjukvård vi har mött. Att pränta ner målen på papper, att hålla föreläsningar, att ha experter som påtalar vad som kan och bör förändras bär ingenting med sig om detta inte följs upp. Om inte reflektioner och bedömningar sker.

Att våga granska sig själv, granska andra. Att kunna ta och ge konstruktiv kritik. Att skilja på sak och person. Att ha ett tillåtande klimat som främjar denna reflektion, som främjar bedömning, som främjar den konstruktiva kritiken. Det krävs mod, förståelse, insikt. Det krävs mycket av de som arbetar men i slutet så gangnar det alla. Det är min fasta övertygelse och den berör inte enkom vårdersonal utan den berör allas våra liv i vårt dagliga möte med andra individer. Jag har otroligt mycket att själv arbeta med. Att söka se varför jag reagerar och agerar på vissa sätt i vissa situationer. Att söka insikt om vad som format mig, att våga se det positiva och det negativa. Det är svårt, många gånger omöjligt. Jag måste våga se, våga lyssna både till mig själv och andra.

För mammas del, hur vi skall lösa situationen, tillfredställa hennes behov. Det är något som vi får fundera på än ett litet tag.

Bra dagar

Mannen är ute med några vänner för ett antal öl och lite hockey tittande. Jag är så himla glad för det. Inte för att han är borta men att han är ute och umgås med vänner. Att han orkar, att smärtan inte är för hög, sinnet för tungt eller tröttheten förlamande. Solen lyser starkt över oss, vädret till trots.

Det är bra dagar.

Fotbollsträning

Idag hade vår stora tös sin första fotbollsträning. En mycket, mycket efterlängtad sådan. Sprungen från en släkt där fotbollen är ett stort glädjeämne så var det nästan givet att hon en dag skulle börja. Personligen har jag inget intresse för att titta på fotboll annat än när det korplag som Uffes släkt själva har spelar. Att se dessa matcher under de cuper de spelat i, det är ett måste. Jag förundras över hur, i övrigt ointresserade, jag sitter och Hejar, svettas av spänning och nervositet och bara älskar dessa matcher. De stunder jag tittar vill säga, för visst händer det att en hel match går mig förbi för att jag sitter och tjattrar med någon av de andra fruarna. Det är väl lika mycket det som skapar glädjen och längtan efter dessa matcher. Möjligheten att träffa alla underbara.

Så där har nu dotra suttit på läktaren under de fem och ett halvt år som hon funnits. Allt eftersom tiden gått så har fotbollen, möjligheten att springa en stund nere på plan och längtan efter att själv få spela blivit större. Så kom nu den där dagen, dagen då fotbollsskolan äntligen skulle börja. Egentligen började den för en vecka sedan men då hade hon en höftförkylning. En förkylning som satt sig i höften så att hon knappt kunde gå. Ihopkrupen med ena benet riktat in mot kroppen linkade hon sakta, sakta fram. Skönt nog så släppte detta på ett par dygn. Så idag, iklädd sina nya fotbollskläder, rusade hon ut på plan med massor av andra goa fem- och sexåringar.

Efter lite lek och "prova på att sparka på bollen" övningar så var det då dags för en "prova på" match. Bollen släpps och alla barnen rusar i en klunga efter bollen. Undrar om de vet att de är två lag, vilket mål de skall skjuta mot? Det spelar nog ingen roll för dem, huvudsaken är att de hinner ikapp den snabbt rullande bollen. Fram och tillbaka, till höger och vänster rör sig klungan i snabb takt. Plötsligt bryter en lite spelare sig ur klungan och rusar bort från bollen till andra änden av plan. Fångar upp en ny boll och springer snabbt tillbaka. Kastar ivrigt ner bollen och skjuter mot mål. Två bollar är i spel. Klungan skingrar sig så sakteliga till två klungor av små, ivriga, glada, bollsparkande ben/barn. Men så blåser tränarna av och förklarar att det endast får finnas en boll på plan.

Den bollen vår älskade tös sprang tillbaka och hämtade, den bollen togs ur spel. Om än hon kanske inte riktigt förstått den mest grundläggande regeln i sporten så måste jag säga att hon är otroligt driftig och klok vår älskade, underbara tös. Den lilla underbara, älskade tösen hon Hejade ivrigt på sin storsyster träningen igenom "eja, eja".

Att blogga

Igår kl 18.30 slog jag mig ner framför tv:n för att se programmet Annas eviga. När jag lyssnade på vad de kloka tre hade att säga så uppstod många tankar.

Jag började blogga i en form av egenterapi, för att ventilera, få ur mig allt eller åtminstone mycket. För visst är det så att jag till del censurerar det jag sätter på pränt här. Så varför skriver jag inte på papper, varför bloggar jag? Jag skriver inte på papper för att det tar tid, betydligt längre tid och tankarna som är så flyktiga hinner försvinna innan jag skrivit ner dem. De gör de visserligen även här ibland men likväl så är sannolikheten att jag får ner dem större. Jag skriver inte på papper för att jag är slarvig. Jag tappar bort och skulle inte ha samma möjlighet att själv gå tillbaka. Jag skriver inte i ett dokument sparat enkom på minne för att bloggandet gör att mina tankar, mina funderingar, mina texter finns kvar. De finns kvar för mina töser att en dag läsa. De finns kvar för mig. Även om datorn kraschar eller det sparade minnet försvinner.

Men som sagt, visst censurerar jag lite till del av att det är just en blogg. Möjligt att jag faktiskt gör det i en större utsträckning sedan dess att jag delade min bloggadress med vänner. Vissa texter publicerar jag aldrig. De ligger där bland utkasten. Varför, jo för att vissa delar blir för privata, för svåra. Detta berör till en del de känslor som kan uppkomma men även en del av den problematik som sjukdom och sjukskrivningar bär med sig. Vissa delar är helt enkelt för svåra att dela med sig av till de som vet vem jag är, vilka vi är. De gör oss för utsatta.

Men jag bloggar även för att det ger otroligt mycket. De ger mig möjlighet att "möta" andra individer i liknande situationer. Det medför att jag inte dagligen behöver uppdatera familj, vänner och bekanta. Men jag rådfrågar alltid min man innan jag publicerar sådant som berör honom mer intimt. Jag rådfrågar alltid min syster innan jag publicerar sådant som berör vår mor. Jag rådfrågar inte mamma bland annat för mamma har så otroligt mycket ångest ändå.

När min underbara först fick sin diagnos så började jag skriva på en annan blogg. En blogg som jag sedermera stängde till del av att jag kände att jag kom in "fel". Fokus lades på sådant som jag egentligen inte ville lägga fokus på. Den bloggen tog mer energi än vad den gav. Samtidigt som jag började blogga så började jag även besöka andra bloggar vilka berörde främst cancer samt alzheimers. Vissa av dessa har jag fastnat för. Vissa av dessa individer har berikat mitt liv väldigt mycket. De har givit mig insikter, möjligthet till reflektion. De har givit mig glädje, skratt, tårar och sorg. De har givit mig mer än vad jag kan uttrycka i ord. För visst är det så i livet, att känslor ibland är så starka att ord inte kan klä dem, beskriva dem korrekt. Inför detta faktum står jag just idag, just nu.

Igår kväll när jag slog mig ner för att se Annas eviga, i den stunden så somnade en av dessa, beundransvärda bloggande, individer vilken har berört mig så enormt. Jag kommer att sakna hennes kärleksfulla, insiktsfulla, energisprudlande inlägg. Jag kommer att sakna henne, denna individ vilken jag aldrig mött men som genom sitt bloggande givit mig så otroligt mycket. Som genom sin blogg lämnat så stora avtryck i mitt och många, många andras liv. Mina tankar går nu till fina Lilla H, till hennes älskade man och hennes älskade pojkar. Till alla hennes nära och kära.

Ikväll så tänder jag ett nytt ljus, ett ljus för Lilla H.

Svårhanterligt

Ibland när det blir så där BRA som det är Nu. När onkologer och kirurger kommer med positiva besked och hopp om än mer positivitet. När mamma installerats och verkar trivas i sitt nya boende. När vi andas ut och känner lugnet. Så uppstår något väldigt svårhanterligt, åtminstone för mig, för oss. Känslorna löper amok. En nedstämdhet infinner sig mitt i all lycka. De andra problemen som finns i vardagen kommer fram med en enorm styrka och fördunklar ett välbehövligt, ett välförtjänt lyckorus.

Så nu, mitt i all lycka, känner jag mig väldigt ledsen, rädd och således även arg. Arg över att jag inte kan förmå mig att omfamna lyckan till fullo.

c-vitamin, feber och suverän vilja

De senaste dagarna har jag funderat lite över de där rönen som säger att vitamin intag kanske inte är speciellt bra. I mitt novis tillstånd så far tankarna lite hipp som happ och kanske utan någon direkt logik.

Jag läser om c-vitaminens kanske negativa effekt och konstaterar ilsket och sorgset att de proppade Uffe full med c-vitamin under sommaren. Det var under den där perioden där de proppade honom full med allt möjligt utan att söka efter en direkt orsak till hans blödande tarm, viktnedgång, orkeslöshet, värk etcetera, etcetera. Detta är såklart enkom hur jag uppfattade sommaren, läkaren har säkert en annan syn på den. Hur som helst så får denna artikel om c-vitaminens kanske negativa effekt mina tankar att snurra. Tänk om c-vitaminen gav cancercellerna lite extra kraft. Kraft att sprida sig vidare, att sprida sig längre, bilda fler tumörer och så vidare. Sedan kommer tankar som försöker väga upp denna nu nertyngda vågskål av negativitet och oro. Jag läste ju även en artikel om att cancerceller inte är så förtjusta i värme. Så då tänker jag att Ha, Ha, han hade ju feber hela sommaren. Så då torde det väga upp, jämna ut. Feber/värme och hans underbart starka vilja väger såklart mer, betydligt, betydligt mer än lite c-vitaminer. Till hösten så fick de positiva aspekterna även hjälp av bland annat cytostatiska. Vilket såklart givit de förbaskade cancercellerna en riktigt rejäl jävla spark ut ur systemet.

Så nu, bara för att bevisa det, att allt det positiva alltid väger mest, tyngst. Att det positiva alltid är bäst så ringer kirurgen. Nya mer omfattande röntgenbilder liksom ultraljud med mera skall tas. Tumörerna på vänster sida av, den massivt angripna, levern syns inte längre. En operation, som ingen trodde var möjlig för ett halvår sedan, finns nu kanske inom räckhåll. Så allt är bra, allt är mycket bra. Bättre än bra. Det bästaste, för att använda ett ord som beundransvärda George införlivat i mitt ordförråd.

Glasskärvor, hejaramsor och kärlek

Ljudet av ett glas som slår i backen och går sönder i ofantligt många bitar är inget angenämt ljud. Framförallt inte när det sker i närheten av små individer och djur. Det händer dock relativt ofta när det finns små individer i närheten av glas.

Lilla tösen är vid soffbordet, i närheten av det glas som sedermera for i golvet, stora tösen far runt sin far och en av de älskade kusinerna. "Kras" = glasskärvor överallt. Under tiden jag lyfter upp lilltösen i soffan så har stortösen och det lilla, nästan hårlösa, finaste kattskrället kommit fram till soffan. Såklart för nyfikenheten pockar hos dem båda. Nåväl fram med dammsugaren. Kusinen skrattar och konstaterar att båda töserna bara sitter där i soffan och tittar lite tomt på mitt frenetiska dammsugande. Och så åker den nyupphällda kaffekoppen i golvet. En bra idé hade varit att flytta den bort från bordskanten innan jag flyttade bordet men i och med att det hade varit en bra idé så kom den aldrig till mig... förns efteråt. Nåväl, där sitter de två älskade töserna och tittar när jag dammsuger, fadern torkar kaffe och kusinen skrattar åt situationen. När ordningen är återställd, en ny kopp kaffe är upphälld så somnar båda töserna inom loppet av en minut. Lilla tösen somnar sittandes i mitt knä, stora tösen somnar sittandes i soffan. Bara så där. Mitt på dagen, mitt i kusinbesök och allt.

Det händer aldrig eller rättare sagt det har aldrig hänt att båda töserna sover samtidigt mitt på ljusa dan´. Eller har det hänt så har jag glömt bort det, vilket i och för sig inte är så ovanligt för mitt minne är det lite si och så med. Så kanske att de har sovit samtidigt men i och med att jag har glömt bort det så ritades inget kors i taket. Varför det nu skulle ha gjorts det, för jag ritade ju inget kors denna gång så om detta händer igen så kanske jag åter tror att det är första gången. Men nu uppkom en fråga varför säger man så " Rita kors i taket"? Eller egentligen säger man väl "Kors i taket" men varför? Varför säger man detta?

Nåväl, förklaringen till deras trötthet var kanske att det hade varit en ansträngande dag. Åtminstone för vår femåriga tös vars ihärdiga HEJAnde under kusinens fotbollsmatch skalla över hela nejden. Om jag lyssnar riktigt noga så kan jag nog fortfarande höra ett eko från hennes ramsor etcetera. Det var en fröjd att se och höra hennes engagemang under en match som spelades i ett otroligt kallt och ruggigt aprilväder. "Heja Tommy friskt humör det är det som livet gör Hurra Hurra Hurra". "Spring Tommy, spring". Lite svordomar som hon plockat upp från faderns lite mer lågmälda hejande basunerades också ut. Men i förhållande till hennes så är nog nästan allas hejande tämligen lågmälda. Ja, det går inte att förklara man måste vara där, man måste höra och se henne för att tillfullo förstå den enorma röstresurs hon har vid dessa tillfällen och det otroliga engagemang och den glädje som finns i hejandet.

Den fina, fina kusinen som satt och skrattade under dammsugandet han kom för att tacka sin lilla kusin för supporten. Det är kärlek, det är omtänksamhet som berör djupt.

Pokerkvällar

en Kjellbergsk pokerkväll.
Uffes brorsöner är här och natten blir nog som vanligt lång. Fylld av kortspel, prat, skratt och än mer skratt samt lite skön eller kanske mest högljudd allsång.

Dessa pokerkvällar är otroligt roliga och efterlängtade av alla i familjen. Fadern spelar, töserna söker kusinernas uppmärksamhet för en stunds bus mellan givarna och jag, jag myser av att alla mår så otroligt bra. Härliga, högljudda och efterlängtade pokerkvällar. De är styrkegivande medicin för hela familjen.

De underbara två

Jag har tidigare försökt skriva om den betydelse två underbara individer har i mitt liv. Två individer vilka jag älskar mer än ord kan uttrycka. Jag har dock funnit en svårighet att skriva om dessa två utan att det låter, i mina öron, för blahaigt. Dessa två är hur som helst min underbara Uffes två vuxna barn. Och det är väl just detta, att skriva att det är Uffes två barn som får mig att känna att den betydelse de har i mitt liv, den kärlek jag har för dem inte riktigt kommer fram.

När jag träffade Uffe så var sonen 19 år, snart 20 och dotra var nyss fyllda 17. Jag var nästan 26 år. Det skiljer 16 år mellan mig och Uffe och som synes betydligt färre mellan mig och barnen. Denna ålderskillnad mellan mig och Uffe gjorde framförallt till en början att vi mötte väldigt många höjda ögonbryn. Vi fick höra väldigt, väldigt många kommentarer av negativ karaktär. Vad som sades bakom ryggen kan ju endast spekuleras i men det är ju egentligen inget som är av intresse, åtminstone inte för oss. Uffe har alltsedan det första ögonblicket vi såg varandra trollbundit mig. Efter de där första sekundrarna så har det inte funnits någon annan. Han är mannen i mitt liv. Han har gjort och gör mig till en bättre människa. Han är mer än vad jag trodde möjligt var. Han fortsätter att förundra mig var dag och den glädje och kärlek som han ger mig är obeskrivbar.

Nu var det ju egentligen de andra två som jag ville skriva om, som jag vill berätta om. Vilken ynnest det är att de finns i mitt liv. Att jag får ta del i deras liv. Dessa två älskade barn är underbara, fantastiska ungar. Sådana ungar som jag vill att mina en dag skall bli som vuxna. De är de mest underbara storasyskon till sina två småsytrar. De är de mest fantastiska barn till sin fader och till mig. Så det där ögonblicket, det där mötet med mitt livs kärlek förde så mycket mer än "enkom" Han till mitt liv. Det förde med sig otroliga, underbara barn liksom den övriga underbara släkten.

En sprudlande, underbar suck av lättnad

Morgontimmarna var som timmarna är innan man får besked. Det är tämligen svårt att beskriva den känsla som finns, de tankar som flyktigt infinner sig. Det är en erfarenhet ingen torde behöva men som likväl är verklighet för alltför många individer var dag. Man tar sig igenom timmarna, minut för minut fram till dess man sitter där med läkaren framför sig. Vi eller min underbara har en fantastisk onkolog. En äldre, förtroendeingivande, lugn men samtidigt sprudlande man. En man som idag gav oss positiva besked. Det ser bra ut, på gränsen till mycket bra eller det är nog så att det ser mycket bra ut. Ingen spridning, en tillbakagång och minskning på alla områden. Två behandlingar till, dock utan Avastin och sedan uppehåll i två månader. Två månader av vila. Två månader att återfå lite styrka. Två månader av lugn, av möjligheter, av allt vi vill och säkerligen mer därtill. Två månader att bara vara.

Så idag andas vi ut i en glädjens, lyckans och tacksamhetens suck. En sprudlande, underbar suck av lättnad.

En underbar helg och kommande frågetecken

Det har varit en underbar påskhelg. En helg som nästan helt lyckats tränga undan det stundande tunga samt det för nu betungande frågetecknet. Nästan helt lyckats tränga undan vemod och rädslor.

Det har varit en helg med nya bekantskaper, med utflykter och med underbara familjemiddagar. Påskafton med strålande sol, middag med familj och släkt samt traditionsenlig äggjakt och paketspel. Älskade töserna fick det största "påskägget" innehållande en studsmatta. En stor, stor studsmatta. En sådan som min äldsta skatt har önskat sig de senaste två åren. En sådan efterlängtad studsmatta fick töserna av sin morfar, mormor och moster. Morfar och tösernas kusin monterade ihop den efter konstens alla regler dvs utan att titta i de medföljande anvisningarna. Vilket således resulterade i att de var tvungna att börja om på nytt när de var nästan klara. Precis så som det skall gå till, som det skall vara i vår familj.

Att vakna till ett snötäckt landskap idag var kanske inte vad vi hoppats på. Denna, av oss älskade, snö var idag inget som till en början gav upphov till glädje. Men efter ett par minuter så infann den sig såklart. En snabb frukost och så på med overaller och täckbyxor för att hinna skapa, vad som för oss torde vara, säsongens sista snögubbe. Den orkade hålla sig upprätt ett par timmar men nu återstår endast några små snöbollar och en trasslig halsduk samt någonstans där under en mössa. Moroten och tillika näsan åt stora tösen upp tidigare under dagen. Nu är dock marken åter bar och imorgon hoppas vi kunna nyttja den glädjespridande och nya studsmattan igen.

När nu huset börjar bli lugnt för kvällen så tilltar känslan av oro. Klumpen i magen, trycket över bröstet och den där känslan av yrsel blir liksom alla flyktiga, hoppande tankar allt svårare att stänga ute. Det stundande tunga och vemodsfyllda är till del redan här. Det är den oundvikliga flytten för vår mamma. En flytt till ett boende för yngre dementa. En flytt hon själv önskar men samtidigt av hela sitt hjärta inte vill genomföra. Den flytten har så smått börjat och kommer fortskrida under veckan. Det för nu betungande frågetecknet och rädslorna är ovisheten inför  morgondagen. Ovisheten skapar rädslor som trots positivt tänkande inte riktigt vill lämna mitt eller min älskades sinne. Imorgon är åter dagen här då vi skall få beskedet huruvida behandlingen fortskrider som den skall, huruvida den har fortsatt positiv effekt. Så imorgon klockan halv elva så får Du gärna hålla oss i dina tankar en stund och skicka all den positiva energi du kan uppbåda till min älskade, älskade man.

En ny vän

en lycklig tös går ut för att plocka lite av de nyuppkomna krokusarna i trädgården. En lyckligare tös öppnar ett par minuter senare dörren och säger i ett snabbt andetag

-Mamma, jag träffade ett barn här ute och hon har inga vänner så jag sa att vi kan vara vänner.

Mycket riktigt där ute står, vad som visar sig vara, en jämngammal tös som bara bor i ett par hus längre bort. Lyckliga springer de ut och leker innan de försvinner iväg för att hälsa på hemma hos henne. En stund senare ringer telefonen och Uffe svarar. På andra sidan hörs

-Hej pappa det är jag. Jag är hemma hos min vän och ska äta glass.

Lite senare ringer jag upp och talar med den nyfunna vännens mamma. När jag lägger på kan jag inte annat än att konstatera att även vi mödrar upplever en stor lycka över att dessa töser, som till hösten blir klasskamrater, redan nu har funnit varandra.

Så för att använda den fras min tös nu gärna använder vid speciella tillfällen... "LYCKA är att" finna vänner