En sommar

Mötet gick inte riktigt som jag hade planerat när det gäller listan och uppläsningen av denna. Jag läste den visserligen men inte alls så samlad som min intention var. Tårarna började rinna omgående och sedan så fortsatte de att rinna under en timme.

Med rödsprängda ögon och en kraftig nästäppa kliver jag så ut från läkarens mottagning efter en och en halv timma. Kraftigt försenad hämtar jag töserna på förskolan. Skyndar hem. Stänger dörren och andas Ut. Ringer min älskling och meddelar vad som beslutats.

En sommar, en hel sommar utan några måsten. En sommar där jag bara kan vara. Där jag kan återuppta min kuratorskontakt. Jag har inte orkat gå på flera månader. Jag har inte orkat ha ännu ett måste, ännu ett möte, ännu en tid att passa. Men nu, nu kan jag återuppta detta. Dessa välbehövliga samtal. Så nu har jag en hel sommar där jag enkom kan lägga fokus på det som är av yttersta vikt. Det som betyder absoult mest och mer ändå. På min älskade, älskade familj, på mig (så att jag åter kan vara allt det jag vill och behöver vara, så att jag åter finner ork och kraft), och på alla underbara. Jag har/Vi har en sommar bara för oss.