Jag har inte så stort behov av att skriva just nu. Jag har ett större behov av att måla men jag gör inte det. Prestationsångesten är för stor, har alltid varit och kommer säkerligen alltid att vara. När jag inte målat på ett tag så finns inte samma fantasi. Jag har massor som jag vill få ur mig men kan inte omsätta detta korrekt till duken eller pappret. Så jag målar och skissar inte annat än i mitt huvud men till och med där så blir tavlorna och skisserna tämligen ofärdiga.
Dagarna går och vi lever som de flesta. Det är mycket VABande. Töserna blir kanske lite extra nedsatta även de, till del av den stress och osäkerhet som ibland gör sig gällande. Men i det stora hela så mår vi alla väl. Jag kan känna mig lite jagad av försäkringskassan. För som min handläggare uttryckte det så har jag faktiskt varit sjukskriven ett halvår nu. Först på heltid till del av den chock som min underbaras diagnos förde med sig. Därefter på deltid till del av den panikångest och depression som uppkom till följd av allt. Att inte kunna påverka, inte räcka till, ovisheten och så vidare. Å andra sidan så kan jag kanske förstå att de vill att jag skall börja arbeta heltid när jag även hör att de tycker att Uffe skall börja göra det. Onkologen ringde i förra veckan efter att försäkringskassan hört av sig till honom. Tydligen så var inte tarmcancer med spridning till lever, lungor och lymfkörtlar där palliativ vård sker i form av cytostatika behandling tillräckligt för att få vara sjukskriven. Ej heller meningen kuration ej möjlig tyvärr påvisar sjukdomens påverkan på hans liv.
Gällande detta, det som står i min underbara mans läkarintyg, så var det till en början ganska tungt. Uffe han tittade inte alls på intygen så de första månaderna var han inte ens medveten om formuleringarna. Nu så är det just det formuleringar. För om än de skriver palliativ vård, kuration ej möjlig tyvärr så har Uffe i våra ögon bara påstått obotlig cancer. Allt är möjligt således även att vinna denna kamp.
I övrigt så är det kanske mest stressen på arbetet som påverkar mitt sinne just nu. Halvtidssjukskriven med massor av utvecklingssamtal. Till del av personalsituationen i princip alla. Inställda samtal lägger en tyngd på skuldrorna. Om än de ställts in och flyttats fram till del av vår situation här hemma så känns det inte bra. Sedermera så tynger väl i och för sig även alla de där tjocka kuverten från skatteverket lite extra. När inkomsten minskar med tre fjärdedelar så är det stundom lite tungt. När det därefter framkommer att förra arbetsgivaren inte givit korrekta uppgifter vilket således resulterar i, för oss, höga skatteskulder så... ja tillvaron blir lite mer orolig. Uffes förra arbetsgivare lockade över honom tillsammans med ytterligare ett antal andra genom att erbjuda högre löner för samma arbete. Lite skeptiskt ställdes frågan om alla dessa tillägg och dylikt var ok, dessa frågor ställdes flera gånger av flera individer. Självklart var allt i sin ordning i allefall tills det gjordes en revision på firman. Återigen så var vi lite fördummade och kollade inte själva med skatteverket vilket därmed medfört att vi för någon månad sedan betalade in cirka tjugotusen. Idag fick vi ett nytt brev och ett nytt inbetalningskort på ytterligare cirka fyrtiotusen. Det har väl inte sjunkit in än för jag känner enkom en liten stress, en liten oro. Vi ger det några dagar innan en fullkommlig paralysering skjuter in.
Förra arbetsgivaren han gjorde tydligen en lite deal med skatteverket och kom således lite lindrigare undan än vad som från början var tänkt. Den enskilda arbetaren han får allt stå sitt kast när han nu var dum nog att tro på arbetsgivaren och för obetänksam för att själv kontrollera att allt var i sin ordning.
Hur som helst så mår vi faktiskt bra, trots stress och lite oro. Vi njuter av dagarna tillsammans. Gör utflykter, pysslar på tomten, umgås med nära och kära. Vi älskar, bråkar (lite, lite), skrattar, busar och bara finns nära, nära varandra i denna (om jag får säga det själva) Fina, fina familj.
En sista hälsning
12 år sedan
Inlägg
Glad är jag att ni trots allt mår bra tillsammans. Beträffande markörer så tas de inte alltid därför att det inte anses som tillförlitligt och dessutom är det nog tyvärr en kostnadsfråga. Tar man markörer däremot med jämna mellanrum, så kan man ju se om de överensstämmer med röntgen och andra prover och undersökningar och då kan man lita på dom. De visar canceraktiviteten i kroppen. Tyvärr måste ni nog tjata er till dom proverna. De tas i samband med blodproverna i form av ett extra rör. Många kramar till er och tack för goa kommentarer.
SvaraRaderaJag sökte upp honom efter att en av C läkare sa att det är kört för min älskade C, det finns inget att göra, det går inte att bota, han ville inte ens sätta igång behandlingen, han sa att C förmodligen inte ens skulle överleva behandlingen. Jag var så arg och hysterisk på denna dumma läkare, han hade tagit allt vårt hopp. Vi hämtade oss och han fick inte knäcka oss! C överlevde behandlingen, han blev inte frisk men det jobbar han på idag, hoppet är det sista som lämnar..
SvaraRaderaMin husläkare sa att sånt här händer i livet och man måste ändå jobba. Det är ju inte du som är sjuk det är ju C. Jag blev så arg och jag satt bara och grät. Vi hade precis hamnat i helvetet och han säger som han säger. Jag var i paniktillstånd, anhörigdagarna var till stor del utnyttjade från förra gången C var sjuk.
För att sjukskriva mig ställde han ett krav på mig, gå till vår terapeut som vi har här. Jag gick med på det efter en lång stund. Jag trodde inte så mycket på det, vad skulle hon hjälpa mig med? Vi hade ju träffat en annan kurator på sjukhuset, hon var helt tappad bakom en vagn, hon satt bara och vältrade sig i vår olycka hemska människa.
I dag förstår jag att läkaren gjorde som han gjorde för att tvinga mig till psykhjälp jag höll på att gå i miljoner bitar men förstod det inte själv. Efter det hade jag aldrig några problem med sjukskrivning och min psyktant går jag gärna till ;) Idag går jag dit kanske var 5:e vecka men det är skönt att ha henne.
Har du någon husläkare att gå till som kan skriva ett väl genomarbetat intyg? Jag menar folk är sjukskrivna i evigheter för vanliga åkommor, men detta är ingen vanlig åkomma, det är helt sjukt att de ska krångla till det för er, NI om några skulle absolut slippa sånt här krångel.
Självklart har jag dagar då jag känner mig otillräcklig på jobbet och även här hemma och självklart påverkar detta mig. Jag känner att jag inte gör mitt bästa. Då brukar C säga till mig att jag gör mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har . Han är så klok och har så rätt. Hade jag inte förändrat min arbetssituation hade jag garanterat inte orkat arbeta så mycket som jag gjort detta året. Nej fy räv för vad dessa sjukdomar ställer till det.
Du skriver att du vill måla men hittar inte motivationen. Vad målar du i? Jag målar i olja, enbart abstrakta motiv med mycket färger. Just nu, olika nyanser av grönt eller blått. Jag slänger på massor av färg och målar som en dirigent som leder en orkester, kladdigt men roligt och förlösande :) Vackert?, nja….C säger att det är vackert men mitt kritiska öga säger något annat hihihi.
Gabriella, jag beundrar dig/er, fina fina familj. Ni njuter av livet trots stormen omkring er, det är enastående! Kämpa på, ni är alltid i mina tankar!
Varma hopp kramar från Maya
Ps, Gabriella, du skriver om livet och för livet, fortsätt med det!
http://www.youtube.com/watch?v=Jylh41e_mLc
Hej Gabriella!
SvaraRaderaDetta blir ett långt inlägg till dig. Jag hittar ingen mailadress så jag får skriva här. Jag måste dela in inlägget i två delar.
Jag blir så ledsen för er skull att ni ska behöva dras med så mycket krångel från alla håll plus att din älskade är sjuk.
Ni har mycket från olika håll som stör processen i kampen att din älskade, era barns pappa ska bli frisk. Jag önskar så att dessa yttre störningsmoment kan försvinna och att ni bara får fokusera på det som är viktigt, du, din man, dina barn och din övriga familj.
Kan din arbetsgivare underlätta för dig så att du inte behöver ha alla dessa samtal?
Jag vet ju själv hur mycket kraft de kräver från en och mår man inte helt bra och det är mycket hemma är det fruktansvärt jobbigt.
Jag ställde in alla mina förra terminen. Jag erbjöd föräldrarna ett vanligt samtal men förklarade att jag hade ingen möjlighet att genomföra samtalen med IUP som vanligt. Jag hade min chef bakom mig och alla föräldrar godtog min förklaring. Jag hade varit borta från klassen i två månader och kunde därför inte heller ge en rättvis bedömning.
Hur gamla är barnen på ditt jobb? Kan du få dina arbetsuppgifter specialanpassade till din situation?
Jag har valt bort vissa (för mig inte för alla)måsten på jobbet för att jag inte redde ut dem, ett annat alternativ hade varit att någon hade tagit över min klass och jag skulle ha fungerat som en ”resurspool” på skolan.
Det ville jag ett tag skulle ske men det ville ingen annan. Ok sa jag men då får det bli på mitt vis.
Jag behöll min klass med undantagen att jag fick välja bort vissa måsten eller hjälp att få med vissa måsten. I slutändan blev det väldigt bra, jag fick enbart fokusera på min klass, vilket var det allra viktigaste för mig.
Finns möjligheten att någon tar över ansvarsbarnen och att du inte behöver ha lika mycket ansvar på grund av din hemsituation, att du kanske skulle kunna fungera som en allt i allopedagog?
Jag önskar att du hade träffat på en människa på försäkringskassan med ett stort hjärta. Jag hade otrolig tur, inget krångel alls. De fixade och skickade alla papper till mig.
Det som var svårt för mig var att min husläkare inte ville sjukskriva mig för psykbryt från början.
J
Vilken härligt lång respons.
SvaraRaderaNär det gäller arbetssituationen så är den som så att jag förnärvarande arbetar inom förskolan. Jag är utbildad lärare, dvs jag har gått precis samma utbildning som alla andra men till del av att jag lade min VFU inom skolansvärd så har jag således lärarexamen och inte förskollararexmen. Varför jag nu väljer detta arbete med den lägre lönen som är, trots det faktum att alla erhållit samma utbildning, är till del av att vi har små barn. Jag kände att jag inte orkade, ville eller kunde ta med mig arbetet hem vilket lärarproffessionen kräver. När jag gjorde valet att arbeta inom förskolan så såg dock vår vardag väldigt annoruna ut. Då, innan sjukdom, så arbetade Uffe borta hela veckorna vilket således bidrog starkt till mitt val av arbetsplats.
Nåväl som det ser ut nu så är vi tre individer på min avdelning. En vikarie, en helt ny som går på 75% och så jag som har varit borta sedan september 08 men återkom nu i februari. Till del av denna situation så har fördelningen av utvecklingssamtal blivit tämligen ojämn och det finns inte så mycket mer att göra än att gilla läget och göra det bästa av det. Jag har sjävfallet efterfrågat mindre tid i barngruppen så att jag skall mäkta med, detta har sedermera även godkänts. Så nu arbetar jag under 50% i barngruppen men i slutändan så blir summan av arbetstid mer än 50%.
Vet du att jag förundras över de likheter som jag ibland erfar finns melan oss, eller hos oss. Jag målar med det mesta men främst olja och akryl. Akvarell kräver lite för mycket för mig, det går ju liksom inte att göra ogjort. Men som sagt så målar jag inte så mycket nu för tiden. Jag står mest och tittar när vår äldsta tös skapar sina konstverk i olja. Förr så älskade jag att använda kol, det var mitt absoluta favorit uttryckssätt. Nu så är det samma där, jag kommer liksom inte vidare efter de första snabba strecken.
Tyvärr så kan jag nog inte säga att jag är lika avslappnad som du i mitt skapande. Målar jag ett träd så skall det liksom bli ett träd osv. Det skall vara som om det var taget direkt ur verkligheten, som om det var ett fotografi eller hur jag nu skall förklara. Detta medför, iaf för mig, att jag behöver måla ofta, ofta vilket jag inte gör så...
Nu har jag dock i dagarna påbörjat en liten, liten oljemålning där motiven inte är naturtrogna. Där allt är lite huller om buller. Det är svårt men jag tänker inte ge upp. Jag skall finna min väg tillbaka till detta underbara uttryckssätt om än det tar mig år. Men jag kanske skall försöka inspireras av dig och min underbara dotter för hon ser också ut som en lite dirigent när hon målar och det blir fantastiska tavlor. Vilka ala pryder våra väggar oh med tanke på att hon har målat i olja i fyra år så tar de upp en del yta. När yngsta tösen introduceras och börjar skapa, om hon nu finner glädje i det, så antar jag att vi får bygga ut :-)
Tack Fina Maya för din respons. Jag tänker på Er dagligen och Du jag vet att det kommer att bli bra... för det finns inga alternativ, det måste bli det. // Kram