Avsluta sjukskrivningen?!

Jag har en fråga som återkommer, som mal i mitt huvud. Har jag rätt att må dåligt?

Jag har blivit kallad till möte med min läkare, handläggare på försäkringskassan samt arbetsgivare. När jag läser denna kallelse så funderar jag allvarligt på att avlsuta min sjukskrivning innan mötet nästa vecka. Börja arbeta heltid så länge jag mäktar med. På så sätt så får jag en ny sjukskrivningsperiod om eller mer sannolikt när det inte fungerar att arbeta heltid längre. En period med lite lugn där inte försäkringskassan flåsar mig i nacken och ständigt ifrågasätter varför jag är sjukskriven. Behöver svar på när jag kan gå upp i tid, när jag kan börja fungera normalt igen. För denna stress alena gör mig matt.

Jag är så trött på att behöva övertyga folk om att jag mår dåligt. Att behöva försvara mina val, mina prioriteringar. Jag är trött på att känna osäkerhet över om jag verkligen kan vara hemma, får vara hemma. Trött på mig själv över att jag undrar vad folk egentligen tycker och tänker. Trött på att söka den förståelse som många gånger ändå inte kan uppnås.

Så har jag rätt att må dåligt? Egentligen så är det en omöjlig fråga att ställa. Mina känslor är mina men jag kan på intet sätt styra över dem. De finns där vare sig jag vill eller inte. Och när de kommer till negativa känslor och sinnesstämningar så torde det vara självklart för alla och en var att dessa med fördel väljes bort om möjligheten fanns.  För faktum är att jag mår dåligt. Jag mår dåligt fast jag inte vill. Jag mår dåligt fast jag med varje uns av mitt Jag enkom söker efter glädje och lycka. Jag kanske inte gråter öppet. Jag ler och skrattar. Jag umgås och gör utflykter. Jag busar och tittar på äldsta tösens fotbollsmatcher. Jag åker till badhuset, handlar, fikar, promenerar, pysslar och donar. Jag gör allt det som hör vardagslivet till. Jag gör allt det som jag måste och framförallt allt det som ger mig glädje, som fyller mitt inre med lycka. Men det betyder inte att jag mår bra, att jag orkar allt, att jag kan göra allt. Jag väljer bort att umgås med individer som inte ger mig den där extra trygghetskänslan, även om jag tycker mycket om dem. Jag väljer bort stora folksamlingar om inte min underbara är med. Jag väljer bort mycket till del av att det inte fungerar. Jag kan inte, jag vågar inte. Jag behöver lugn, jag behöver trygghet. Detta kan jag dock på intet sätt göra tydligt för försäkringskassan. Det framkommer inte oavsett hur ofta jag talar med dem, oavsett hur ofta jag bryter ihop under samtalen.

Så nu tror jag att valet blir att avsluta min sjukskrivning så att ett stort, tungt stressmoment försvinner för en stund.