har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

fredag 7 maj 2010

Kärleken är absolut

Min älskling är hemma. Vår älskling är hemma.
Lugnet lägger sig samtidigt som känsloyttringarna löper lite amok. Motsägelsefullt?! Anspänningen släpper. Glädje, rädsla, frustration och den eviga ovisheten skapar ett litet kaos i lugnet, i tryggheten att Han är hemma.

Denna hemska Ovishet. Ovishet skapad av vishet, av kunskap. Bristande kunskap som skapar frågor. Frågor utan svar. Obesvarade frågor som skapar vilda spekulationer, galna tankar och rädslor. Många, många rädslor.

Inget är självklart frånsett Vår Kärlek. Min kärlek till mina underbara. Den Kärleken är absolut.

7 kommentarer:

  1. Åh vad härligt att ni har honom hemma! Hoppas så att ni ska få en skön helg trots berg och dalbanan som känslorna leker med er.
    Tänker på er!
    Kramar om!!

    SvaraRadera
  2. Tack, det är jag övertygad om att vi kommer att få, känslostormar till trots. Jag önskar Dig självfallet detsamma, en underbar helg fylld med ljus. Kram till Dig Fina

    SvaraRadera
  3. i denna galna värld gör vi rätt som ställer frågor, läser på och söker kunskap, utbildar oss och lagrar information, inget är förspillt allt är nödvändigt.

    du har nytta av allt du vet, det är inte bristande kunskap, din kunskap du har väcker frågor som kräver mer information, det är så det funkar. och obesvarade frågor skapar spekulationer, eftersom man inte vet!

    Jag läste i någon bok att det finns två känslotillstånd, rädsla och kärlek och när man är i det ena tillståndet kan man inte vara i det andra samtidigt. jag vet inte hur du känner, om du fylls av kärlek totalt då känner du inte rädslan och när du släpper in den totala rädslan så får kärleken inte plats.

    man kan prova det i alla tillstånd, jag i mitt, framtidsoron till exempel, med jobb och försörjning. ska jag bli tvingad att behöva flytta från familjen, ska jag behöva pendla de förhatliga tolv timmarna och vara borta tolv timmar per dygn eller ska vi få leva på en lön?

    när jag är i de tankarna sköljer svetten över mig, jag är arg och tyngd av livets allvar och ser inget fint omkring mig alls.

    när jag sen låter mig fyllas av kärleken till barnen och mannen och ser allt fint vi har och känner att vi är nöjda i nuet då släpper den där rädslan.

    icje desto mindre finns den och den ska finnas bara man vet hur man ska mota bort den, så den inte tar överhand!

    det är så härligt att se er spankulera omkring på stan tillsammans! gör mig glad!

    nästa gång ska jag ha mössan på mig!

    kram o ha en bra kväll!

    Mia

    SvaraRadera
  4. Du har som vanligt så rätt Mia, du träffar så rätt.

    Jag och min kära Uffe är ju båda kunskapstörstande men på väldigt skillda sätt, ibland. Han är mitt uppslagsverk, ett uppslagsverk som jag nyttjade flitigt under mina högskole- och universitetsstudier och som jag än använder mig av dagligen. Men när det kommer till hans sjukdom då... Jag vet inte, han lever för stunden. Han har inte så många frågor. Jag vill veta mer, jag har och ställer frågor. Gör i ordning listor inför läkarbesök etc. Men det är de där frågorna som inte har något svar, där det inte går att finna svar på hos någon eller någonstans. Det är de frågorna som är tunga. Det är de frågorna som ger upphov till känslan av bristande kunskap.

    Jag ser fram emot att se dig i mössan och som vanligt kommer du att sprida en glädje inom mig. För det är det du gör vet du. Stor Kram till Fina Du //Gabriella

    SvaraRadera
  5. Tack snälla snälla du för de värmande orden du skrev hos mig! Jag känner liksom du att vem man är räknas i vad man har presterat i det här landet. Så är det ju inte egentligen, men man fastnar lätt i det tänket ändå.
    Tack än en gång!!! Dina ord följer mig hela den här dagen!

    Kram Rebecca

    SvaraRadera
  6. Hej Gabriella!
    Jag tänker så på er och jag känner så väl igen mig i det du skriver. Med kärlekens kraft kommer våra älskade att vinna mot det onda!
    Varma och stora kramar från Maya

    SvaraRadera
  7. blir så glad att lilla jag vettu.... vi lär oss nog av varandra, jag försöker alltid in i dina tankar och förstå hur du tänker, så lär jag mig av livet också.

    för ingen har ju facit, eller kan veta allt. men jag tycker det ni har sunda förhållningssätt båda två, antagligen kompletterar ni varandra jättebra!

    just nu känns det så osäkert med jobb i framtiden och det tar upp mycket av min hjärna. vill ha tillit och förtröstan att allt kommer att gå bra, men det funkar inte alltid.

    men så tänker jag på allt det fina vi har, att det är värt allt.

    och då mår jag bra en stund igen. även om barnen är stora och börjar bli självgående. funderar på hur mycket jag ska våga skriva om det, de vill inte lämnas ut för mycket.

    ha det gött!

    kram

    SvaraRadera