har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

torsdag 25 mars 2010

Min Hjälte

Idag har vi, mer korrekt uttryckt, älskade Uffe en datortomografi inbokat. Idag är även en av de första gånger, sedan han fick sin diagnos, som jag erfar att detta är riktigt tungt, att sjukdomen påverkar hans sinne.

En rädsla för att inte orka, inte orka kämpa. En rädsla för att inte se sina två yngsta barn växa upp. En rädsla för att den minsta inte skall minnas. En frustration över att inte orka hela dagen, att inte känna sig delaktig. En sorg över att gå från att vara den som orkar allt, den som innehar massor av äventyrslusta till att bli en som han inte känner igen. Att leva med en nu främmande kropp, en kropp som inte gör det den skall.

Tidigare har allt enkom, eller iallefall nästintill enkom, varit färgat av en otrolig vilja och positivitet. Han har sett allt som en utmaning, som något nytt han aldrig tidigare prövat. Men att gå från att ena dagen tro att nu börjar det vända, snart kan jag gå tillbaka till arbetet, vi kan göra våra utflykter, våra långa promenader. Vi kan arbeta på båten tillsammans, vi kan bottenslipa, renovera och sjösätta. Vi kan återuppta renoveringen av huset. Vi kan återgå till våra liv såsom vi tidigare levt. Bara lite klokare, lite mer ödmjuka, lite mer uppmärksamma. Till att nästa dag vakna av tilltagande smärtor, med en kropp som inte lyder. Sakta men säkert går dagarna, de blir till veckor och drömmen förflyttar sig allt längre bort. Kroppen orkar allt mindre, tröttheten blir allt mer påtaglig och sömnen tar allt  mer av dagen. Det vore kanske konstigt om inte detta någon gång, någon stund fördunklade sinnet.

Jag älskar min man, jag älskar honom mer än ord kan uttrycka. Jag beundrar honom för allt det han är, för den han får mig att vara. Han är verkligen min Hjälte och denna nu lite slagne hjälte kommer åter resa sig, för det är så han är. För det är det Han om någon kan.

9 kommentarer:

  1. Hej
    Vill bara skicka lite styrkekramar och säga att du skriver så fint.
    Jag kan säga att jag vet vad du går igenom då jag själv varit i samma situation.
    Kram/ Lena

    SvaraRadera
  2. Hej Gabriella!
    Brukar läsa din blogg lite då och då, och jag måste säga att ni är helt fantastiska människor som kämpar så. Jag förstår att det inte är lätt och jag vill skänka er så mycket styrkekramar.
    Kramar från Anna

    SvaraRadera
  3. Tack till er båda, för era värmande, stärkande ord. Kramar till er fina
    // Gabriella

    SvaraRadera
  4. Hej Gabriella!
    Vad fint du skriver om din älskade.
    Jag tror att jag vet hur du känner dig...
    Sänder styrkekramar och positiva tankar i massor!

    SvaraRadera
  5. Hej Gabriella!
    Visst är han en hjälte, fattas bara när man kämpar för sitt liv. Men du är också en hjälte/hjältinna (om vi ska tänka genus ;) ) som står bredvid och finns för din familj.Jag tänker på er och sänder med tankens kraft styrka och glädje. FÅNGA DEN!!

    Kramar från Maya

    En sång till dig och din man

    http://www.youtube.com/watch?v=FVhrIfaPKxw

    SvaraRadera
  6. Skickar all positiv energi jag kan uppbåda och hoppas fortfarande på mirakel. Kram.

    SvaraRadera
  7. Tack rar, fina ni för era tankar, för era ord. Jag har marinerat mig (som lilla H säkert skulle uttrycka det) i era ord innan jag publicerade dem. Vi fångar den styrka, den glädje, den positiva energi ni sänder och förvaltar den väl och med tacksamhet. Många stora, varma och starka björnkramar till er och era fina underbara // Gabriella

    SvaraRadera
  8. Jag hittade dig här via bloggtoppen. Jag har läst runt lite främst om din situation med din mamma. Jag har varit mamma åt min egen mamma i många år p.g.a att hon också drabbats av demens och vet vad det kan lita på. Du har visst en syster som du kan dela din kamp med men det är känslomässigt ändå. När jag läste dina ord kom sorgsamheten tillbaka och jag blev ledsen. Jag saknar min mamma oerhört och jag ångrar att jag inte gjorde saker annorlunda medans tid fanns. Jag var tvungen att flytta in min mor på äldreboende då hon inte kunde vara hemma ensam längre. Hon glömde bort nästan allt gick ut och kunde inte hitta tillbaka. Detta var hon naturligtvis inte införstådd med utan blev jätteledsen då hon var tvungen att flytta. På nya hemmet hann hon bara bo drygt ett halvår sedan ramlade hon där och bröt sig. Sedan kom hon aldrig tillbaka. På midsommardagen for hon till änglarna. Min lilla söta mamma.
    Ta hand om dig jag tänker på dig och de dina
    Kram Agnetha
    http://agnetha52.blogspot.com/

    SvaraRadera
  9. Hej Agnetha, tack för din kommentar. Jag har faktiskt varit inne på din blogg tidigare, genom Agnetas blogg fann jag den. Du har en väldigt fin blogg.

    Vi skall flytta eller närmare bestämt mamma skall flytta till ett gruppboende för yngre dementa efter påsk. Den är en enorm sorg framför allt för mamma men även för oss. från den positiva sidan, för det är ju så vi får söka leva och se på saker och ting, så tror jag att mamma kommer må bättre av den miljön... så småning om iaf.

    Jag beklagar förlusten av din mor, det gör mig ledsen att höra om hennes demens, om din erfarenhet. För det är ju tyvärr så att vi förlorar våra älskade bit för bit fast ändock inte. De finns ju här, vi kan ju njuta av deras närhet men vi kan också erfara en sorg över det som aldrig blev. Det vi/de förlorar pga sjukdomen.

    Det är svårt att uttrycka utan att det låter konstigt, utan att det missuppfattas. Precis som oftast så måste man ha upplevt det och trots detta så är ju allas situation, allas upplevelse individuell.

    Jag sänder dig/er massor av varma Kramar //Gabriella

    SvaraRadera