Bara vara

Nu har mannen åkt in för att förhoppningsvis få sin cytostatika. Förra gången var värdena för låga. Nu hoppas vi att de har stabiliserat sig. Töserna är på förskolan och jag, jag är bara hemma. Visserligen med lite feber i kroppen men mest av allt så är jag bara hemma. Hemma för att jag inte får vardagen att fungera. För att mitt tålamod tryter, för att tårarna återvänt. För att jag just nu behöver vara bara hemma.

Det är svårt att acceptera den tanken, att jag behöver tid att bara få vara. Det gör väl alla eller åtminstone merparten av oss, av de jag känner. Jag behöver tid för familjen. Jag behöver tid att spendera med min älskling, med mina barn, med min mor, min syster och far. Med min underbaras stora barn, med hans mor, med alla de individer som finns runt och stärker oss. Jag behöver tid att bara få vara.

Jag önskar att jag kunde arbeta, orkade arbeta mer. Jag önskar att jag orkade fortsätta mina universitets- och högskolestudier. Att läsa alla de där kurserna som stimulerar mitt sinne, bygger på min kunskap och min tidigare examen, ger ytterligare tid för reflektion. Jag önskar att jag kunde göra allt det som jag vill göra och få det att fungera väl och i harmoni med vad som är det viktigaste av allt. Det vill säga alla underbara individer i mitt liv. Men för att en dag åter orka göra allt detta så behöver jag för nu tid att bara vara.

Så jag ringer de nödvändiga telefonsamtalen. Till läkare, kurator, arbetsgivare, arbetsplats coh inte minst försäkringskassan och hoppas att de alla förstår. Förstår att jag behöver denna tid för att en gång åter vara allt det jag vet att jag kan.