har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

lördag 13 mars 2010

Permission och stora avtryck

En omtumlande dag lämnar vi bakom oss. En dag som började med klarblå himmel och vetskap om att min älskade skulle få permission och därmed tillbringa resten av helgen hemma. Vi skyndade in för att hämta honom men blev, efter enkom en timme hemma, tvungna att skynda tillbaka till sjukhuset. Nu avvaktar vi och hoppas på måndagen samt längtar till morgondagen. Då skyndar vi åter in för att tillbringa dagen tillsammans i vindlande korridorer, stora allrum och faderns snart hemtrevliga rum. Dekorerat med tösernas teckningar och egengjorda ljusstakar där ljusen dock ej får tändas, leksaker samt om äldsta tösen får bestämma massor av blommor.


Ikväll tänder jag ett ljus för en beundransvärd kvinna. Om än jag aldrig har mött henne så har hennes ord, hennes öppenhjärtliga berättelse, gjort stora avtryck i mitt liv. Mina tankar går till Anna, hennes man, hennes dotter, föräldrar, alla hennes nära och kära.

1 kommentar:

  1. Ja, Anna gjorde ett outplånligt intryck, sprudlande fnittrande och klok!

    Hjältar är viktiga, men även hjältar kan inte ALLTID vinna!

    SvaraRadera