har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

torsdag 3 december 2009

Beundran

Jag beundrar min man, min älskling. Jag beundrar honom för allt det han är, generös, omtänksam, kärleksfull, positiv, uppfinnigsrik, handlingskraftig osv osv i en oändlighet. Han gör mig till en bättre människa. Jag beundrar honom, jag älskar honom och har alltid gjort det. Jag visste när jag mötte hans blick. Tänk hur ett ögonblick kan förändra ens liv.

Han slutar aldrig att förundra mig.

Han står i duschen kvällen efter den andra cytostatika behandlingen. Töserna sover och jag sitter framför tv:n. Så hör jag hur han ropar glatt -Hjärtat, skynda dig och kom! Det är hår överallt. Han tappar sitt hår. Han tappar sitt hår och låter glad. Han tappar ditt hår och jag får panik. Men min älskling ser det positiva i de mesta av vad livet ger.... han gör mig till en bättre människa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar