Rädslorna får inte ta över vårt liv

så har jag börjat träffa en kurator. Jag tror att jag behöver det. Om än vi lever med och talar om min älsklings sjukdom så talar vi ändock inte om den. Vi lever lite som i en bubbla. En bubbla skapad av oss själva, efter vår oskrivna regler, där vissa delar av vårt liv stängs ute. Farhågor och rädslor får inte ta sig in, ibland lyckas de dock men de stängs snabbt ute igen. Så går vi då på varsin kant och räds för vad livet möjligen kan bära med sig här näst. Varför delar vi inte dessa rädslor med varandra? Jag tror att det är i ett försök att hålla vårt liv så normalt som möjligt. Vi vill njuta av varandra, av våra barn, nära och kära utan att dessa rädslor närvarar. För på något vis så verkar vi tro eller åtmintine jag tro att delar vi dem, får de en plats i vårat gemensamma liv, så kanske de slukar oss. En rädsla för att rädslorna eventuellt äter upp den positiva inställningen vi försöker ha till detta. Små, otäcka, slukande monster som livnär sig på hopp och positivitet.

Så jag talar med kuratorn, jag talar om dessa rädslor och jag inser att jag måste bära dem själv. Instängda, undangömde i en väl försluten, enskild plats. För en positiv inställning får inte gå förlorad. Rädslorna får inte ta över vårt liv.