Kontraktet

Jag stänger dörren om oss. Hjälper töserna av med kläderna. Tänder ljusen i granen. Ställer fram diverse nya leksaker till mina små. Tar itu med vardagliga göromål såsom att hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, städa undan lite här och lite där. Försöker andas, försöker hålla mig sansad. Försöker att inte överväldigas av ångest. Försöker hålla gråten tillbaka. Men jag har panik, jag har ångest och jag är så fruktansvärt rädd.

Jag har lämnat min älskling på sjukhuset, igen. Det är juldagen och min älskling har så svåra smärtor att han knappt kan tala. Det är juldagen och han har för allas vår skull bitit ihop under hela julaftonen. Nu gick det inte längre. Nu tog krafterna slut. Jag har använt hans kontrakt för första gången. Ett kontrakt som gör att vi bara behöver ringa och säga -Nu kommer vi in. Han har ett kontrakt. Vi har använt oss av det för första gången. Han har ett kontrakt som är ämnat att förenkla. Han har ett kontrakt och jag avskyr det. Inte kontraktet men behovet av det. Jag skyr och räds tankarna det väcker.

Jag saknar honom. Jag vill ha honom här. Jag vill ha vårt liv tillbaka men mest av allt vill jag att han får sitt liv tillbaka. Att han får vakna utan smärtor. Att han får vakna och känna sig stark. Att han får vakna och bara må bra. Att han får vakna och allt är precis som det brukade vara. Jag vill att han skall få sitt liv tillbaka.