har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

torsdag 27 maj 2010

En sommar

Mötet gick inte riktigt som jag hade planerat när det gäller listan och uppläsningen av denna. Jag läste den visserligen men inte alls så samlad som min intention var. Tårarna började rinna omgående och sedan så fortsatte de att rinna under en timme.

Med rödsprängda ögon och en kraftig nästäppa kliver jag så ut från läkarens mottagning efter en och en halv timma. Kraftigt försenad hämtar jag töserna på förskolan. Skyndar hem. Stänger dörren och andas Ut. Ringer min älskling och meddelar vad som beslutats.

En sommar, en hel sommar utan några måsten. En sommar där jag bara kan vara. Där jag kan återuppta min kuratorskontakt. Jag har inte orkat gå på flera månader. Jag har inte orkat ha ännu ett måste, ännu ett möte, ännu en tid att passa. Men nu, nu kan jag återuppta detta. Dessa välbehövliga samtal. Så nu har jag en hel sommar där jag enkom kan lägga fokus på det som är av yttersta vikt. Det som betyder absoult mest och mer ändå. På min älskade, älskade familj, på mig (så att jag åter kan vara allt det jag vill och behöver vara, så att jag åter finner ork och kraft), och på alla underbara. Jag har/Vi har en sommar bara för oss.

tisdag 25 maj 2010

En lista

Jag har skrivit en lista. En lista med punkter inför morgondagens möte. En lista som jag kommer att läsa upp för läkare, Försäkringskassans handläggare och arbetsgivare. Därefter kan de få berätta för mig hur jag mår. Hur mitt arbetsliv bör utformas.

Jag har gjort en lista för att jag inte orkar sitta och försöka förklara vad som rör sig i mitt inre. För att jag inte kan förklara, för att jag inte kan sätta ord på det ibland så diffusa och svårförståeliga. Jag har gjort en lista för att jag verken kan eller vill bryta ihop där och då framför dem alla. Jag har gjort en lista och den kommer jag att läsa från början till slut. Därefter kanske de kan förklara och sätta ord på vad som rör sig i mitt inre.

måndag 24 maj 2010

En Kjellbergsk brännbollsträff

De där vackra, underbara dagarna. De där speciella, extra kraftgivande dagarna. De där dagarna där allt är tydligt. Där gräsets doft, molnens formationer, havets bris är lite extra tydliga, ger den där extra lyckokänslan. Lycka över att bara få finnas just där, just här, just då, just nu.

En sådan dag hade jag i lördags. En dag där lyckan, känslan och glädjen av att få uppleva gräsets doft, molnens formationer, havets bris och solens gång över himlen upplevdes i samspel med ljudet av bollen som träffar slagträet, av springande ben, hejarrop, skratt, bus, lek, glada samtal om allt och inget och mycket, mycket mer. Att få uppleva detta tillsammans med underbara, med mina älsklingar, med min Uffe. Det är och ger Lycka, just då, just nu och under dagar som komma skall.

En lördag där Kjellbergssläkten samlades på gräset vid havet för att spela brännboll och grilla. I centrum, min underbaras mor på 90 år. Omgiven av nästan alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det var en underbar dag, en fantastisk dag, en dag som vi kommer minnas och dra kraft, glädje och lycka ifrån länge, länge.

Så tack alla fina ni som gjorde denna dag

torsdag 20 maj 2010

De bästa presenterna

Jag vaknar av en kram och orden -God Morgon Mamma. Det perfekta sättet att vakna och så blir jag väckt nästintill var morgon. 

Jag och töserna smyger ner för att inte väcka den än sovande fadern. När vår stora älskling ser ett paket väntandes på stolen i köket så minns hon -Det är din födelsedag idag mamma och jag har inte slagit in något paket. Så fadern får lov att gå upp och assistera vid paketinslagningen, för nu på morgonen så var tejpen inte vår äldsta tös favoritgrej.

Två paket öppnas. Ett stort och ett lite mindre. Det stora är inslaget i ett vackert papper med matchande band. Det lilla är inslaget i knögligt ritpapper med tejp precis överallt. Det stora innehöll ett par efterlängtade, superfina, röda gummistövlar med snörning. Det lilla innehöll en liten, begagnad, gosig och underbar leksakshund vid namn Blixten. Jag älskar båda, de är precis allt jag har önskat mig och mer, mycket, mycket mer.

tisdag 18 maj 2010

Avsluta sjukskrivningen?!

Jag har en fråga som återkommer, som mal i mitt huvud. Har jag rätt att må dåligt?

Jag har blivit kallad till möte med min läkare, handläggare på försäkringskassan samt arbetsgivare. När jag läser denna kallelse så funderar jag allvarligt på att avlsuta min sjukskrivning innan mötet nästa vecka. Börja arbeta heltid så länge jag mäktar med. På så sätt så får jag en ny sjukskrivningsperiod om eller mer sannolikt när det inte fungerar att arbeta heltid längre. En period med lite lugn där inte försäkringskassan flåsar mig i nacken och ständigt ifrågasätter varför jag är sjukskriven. Behöver svar på när jag kan gå upp i tid, när jag kan börja fungera normalt igen. För denna stress alena gör mig matt.

Jag är så trött på att behöva övertyga folk om att jag mår dåligt. Att behöva försvara mina val, mina prioriteringar. Jag är trött på att känna osäkerhet över om jag verkligen kan vara hemma, får vara hemma. Trött på mig själv över att jag undrar vad folk egentligen tycker och tänker. Trött på att söka den förståelse som många gånger ändå inte kan uppnås.

Så har jag rätt att må dåligt? Egentligen så är det en omöjlig fråga att ställa. Mina känslor är mina men jag kan på intet sätt styra över dem. De finns där vare sig jag vill eller inte. Och när de kommer till negativa känslor och sinnesstämningar så torde det vara självklart för alla och en var att dessa med fördel väljes bort om möjligheten fanns.  För faktum är att jag mår dåligt. Jag mår dåligt fast jag inte vill. Jag mår dåligt fast jag med varje uns av mitt Jag enkom söker efter glädje och lycka. Jag kanske inte gråter öppet. Jag ler och skrattar. Jag umgås och gör utflykter. Jag busar och tittar på äldsta tösens fotbollsmatcher. Jag åker till badhuset, handlar, fikar, promenerar, pysslar och donar. Jag gör allt det som hör vardagslivet till. Jag gör allt det som jag måste och framförallt allt det som ger mig glädje, som fyller mitt inre med lycka. Men det betyder inte att jag mår bra, att jag orkar allt, att jag kan göra allt. Jag väljer bort att umgås med individer som inte ger mig den där extra trygghetskänslan, även om jag tycker mycket om dem. Jag väljer bort stora folksamlingar om inte min underbara är med. Jag väljer bort mycket till del av att det inte fungerar. Jag kan inte, jag vågar inte. Jag behöver lugn, jag behöver trygghet. Detta kan jag dock på intet sätt göra tydligt för försäkringskassan. Det framkommer inte oavsett hur ofta jag talar med dem, oavsett hur ofta jag bryter ihop under samtalen.

Så nu tror jag att valet blir att avsluta min sjukskrivning så att ett stort, tungt stressmoment försvinner för en stund.

fredag 14 maj 2010

Hundens bästa vän - Min Bästa Syster

En kväll för ett par månader sedan så sprang min syster, i panik, efter en taxi som färdades längs med en gata på Östermalm. Då hon inte lyckades springa ifatt den så hoppade hon i sann film anda in i en annan taxibil med orden -Följ efter den bilen. Efter vad som för henne kändes som en evighet hann de ifatt och hon fick, i en gatukorsning, äntligen stopp på bilen och räddade därmed livet på den lilla hund som släpats efter. Taxichauffören som antagligen chockades så smått över min systers egen panik och förtvivlan försvann från platsen med orden -Vad vill du att jag skall göra?

Turligt nog för den lilla hunden så erbjöd sig den förföljande taxichauffören att köra fina Louise med den för henne okända hunden till en veterinär. Turligt nog för den lilla hunden så fick Louise snabbt tag i en veterinär och lyckades tillsammans med denne att komma i kontakt med ägaren. En äldre, förtvivlad dam som inte förstår hur olyckan kunde ske, hur hon kunde glömma bort sin hund.

Hunden skadades svårt men mår idag, efter omständigheterna, väl. Igår träffades de. Louise, den äldre damen, hennes lilla hund och "vår" Floyd. Floyd är den hund som vi köpte till mamma för snart tre år sedan. Den äldre damen är en skulptör (eller säger man möjligen skulptris?) som till del av det Lousie gjorde vill skulptera av Floyd. Som ett tack. Ett tack för att hon räddade livet på hennes vän genom att fortsätta jaga efter en taxichaufför som möjligen gasade lite extra för att bli av med den tokiga kvinna som, ilsket ropandes och vilt gestikulerandes, först sprang efter hans bil.

onsdag 12 maj 2010

Måla, VABa, sjukskrivningar, skatteskulder och underbara dagar

Jag har inte så stort behov av att skriva just nu. Jag har ett större behov av att måla men jag gör inte det. Prestationsångesten är för stor, har alltid varit och kommer säkerligen alltid att vara. När jag inte målat på ett tag så finns inte samma fantasi. Jag har massor som jag vill få ur mig men kan inte omsätta detta korrekt till duken eller pappret. Så jag målar och skissar inte annat än i mitt huvud men till och med där så blir tavlorna och skisserna tämligen ofärdiga.

Dagarna går och vi lever som de flesta. Det är mycket VABande. Töserna blir kanske lite extra nedsatta även de, till del av den stress och osäkerhet som ibland gör sig gällande. Men i det stora hela så mår vi alla väl. Jag kan känna mig lite jagad av försäkringskassan. För som min handläggare uttryckte det så har jag faktiskt varit sjukskriven ett halvår nu. Först på heltid till del av den chock som min underbaras diagnos förde med sig. Därefter på deltid till del av den panikångest och depression som uppkom till följd av allt. Att inte kunna påverka, inte räcka till, ovisheten och så vidare. Å andra sidan så kan jag kanske förstå att de vill att jag skall börja arbeta heltid när jag även hör att de tycker att Uffe skall börja göra det. Onkologen ringde i förra veckan efter att försäkringskassan hört av sig till honom. Tydligen så var inte tarmcancer med spridning till lever, lungor och lymfkörtlar där palliativ vård sker i form av cytostatika behandling tillräckligt för att få vara sjukskriven. Ej heller meningen kuration ej möjlig tyvärr påvisar sjukdomens påverkan på hans liv.

Gällande detta, det som står i min underbara mans läkarintyg, så var det till en början ganska tungt. Uffe han tittade inte alls på intygen så de första månaderna var han inte ens medveten om formuleringarna. Nu så är det just det formuleringar. För om än de skriver palliativ vård, kuration ej möjlig tyvärr så har Uffe i våra ögon bara påstått obotlig cancer. Allt är möjligt således även att vinna denna kamp.

I övrigt så är det kanske mest stressen på arbetet som påverkar mitt sinne just nu. Halvtidssjukskriven med massor av utvecklingssamtal. Till del av personalsituationen i princip alla. Inställda samtal lägger en tyngd på skuldrorna. Om än de ställts in och flyttats fram till del av vår situation här hemma så känns det inte bra. Sedermera så tynger väl i och för sig även alla de där tjocka kuverten från skatteverket lite extra. När inkomsten minskar med tre fjärdedelar så är det stundom lite tungt. När det därefter framkommer att förra arbetsgivaren inte givit korrekta uppgifter vilket således resulterar i, för oss, höga skatteskulder så... ja tillvaron blir lite mer orolig. Uffes förra arbetsgivare lockade över honom tillsammans med ytterligare ett antal andra genom att erbjuda högre löner för samma arbete. Lite skeptiskt ställdes frågan om alla dessa tillägg och dylikt var ok, dessa frågor ställdes flera gånger av flera individer. Självklart var allt i sin ordning i allefall tills det gjordes en revision på firman. Återigen så var vi lite fördummade och kollade inte själva med skatteverket vilket därmed medfört att vi för någon månad sedan betalade in cirka tjugotusen. Idag fick vi ett nytt brev och ett nytt inbetalningskort på ytterligare cirka fyrtiotusen. Det har väl inte sjunkit in än för jag känner enkom en liten stress, en liten oro. Vi ger det några dagar innan en fullkommlig paralysering skjuter in.

Förra arbetsgivaren han gjorde tydligen en lite deal med skatteverket och kom således lite lindrigare undan än vad som från början var tänkt. Den enskilda arbetaren han får allt stå sitt kast när han nu var dum nog att tro på arbetsgivaren och för obetänksam för att själv kontrollera att allt var i sin ordning.

Hur som helst så mår vi faktiskt bra, trots stress och lite oro. Vi njuter av dagarna tillsammans. Gör utflykter, pysslar på tomten, umgås med nära och kära. Vi älskar, bråkar (lite, lite), skrattar, busar och bara finns nära, nära varandra i denna (om jag får säga det själva) Fina, fina familj.