Jag har inte så stort behov av att skriva just nu. Jag har ett större behov av att måla men jag gör inte det. Prestationsångesten är för stor, har alltid varit och kommer säkerligen alltid att vara. När jag inte målat på ett tag så finns inte samma fantasi. Jag har massor som jag vill få ur mig men kan inte omsätta detta korrekt till duken eller pappret. Så jag målar och skissar inte annat än i mitt huvud men till och med där så blir tavlorna och skisserna tämligen ofärdiga.
Dagarna går och vi lever som de flesta. Det är mycket VABande. Töserna blir kanske lite extra nedsatta även de, till del av den stress och osäkerhet som ibland gör sig gällande. Men i det stora hela så mår vi alla väl. Jag kan känna mig lite jagad av försäkringskassan. För som min handläggare uttryckte det så har jag faktiskt varit sjukskriven ett halvår nu. Först på heltid till del av den chock som min underbaras diagnos förde med sig. Därefter på deltid till del av den panikångest och depression som uppkom till följd av allt. Att inte kunna påverka, inte räcka till, ovisheten och så vidare. Å andra sidan så kan jag kanske förstå att de vill att jag skall börja arbeta heltid när jag även hör att de tycker att Uffe skall börja göra det. Onkologen ringde i förra veckan efter att försäkringskassan hört av sig till honom. Tydligen så var inte tarmcancer med spridning till lever, lungor och lymfkörtlar där palliativ vård sker i form av cytostatika behandling tillräckligt för att få vara sjukskriven. Ej heller meningen kuration ej möjlig tyvärr påvisar sjukdomens påverkan på hans liv.
Gällande detta, det som står i min underbara mans läkarintyg, så var det till en början ganska tungt. Uffe han tittade inte alls på intygen så de första månaderna var han inte ens medveten om formuleringarna. Nu så är det just det formuleringar. För om än de skriver palliativ vård, kuration ej möjlig tyvärr så har Uffe i våra ögon bara påstått obotlig cancer. Allt är möjligt således även att vinna denna kamp.
I övrigt så är det kanske mest stressen på arbetet som påverkar mitt sinne just nu. Halvtidssjukskriven med massor av utvecklingssamtal. Till del av personalsituationen i princip alla. Inställda samtal lägger en tyngd på skuldrorna. Om än de ställts in och flyttats fram till del av vår situation här hemma så känns det inte bra. Sedermera så tynger väl i och för sig även alla de där tjocka kuverten från skatteverket lite extra. När inkomsten minskar med tre fjärdedelar så är det stundom lite tungt. När det därefter framkommer att förra arbetsgivaren inte givit korrekta uppgifter vilket således resulterar i, för oss, höga skatteskulder så... ja tillvaron blir lite mer orolig. Uffes förra arbetsgivare lockade över honom tillsammans med ytterligare ett antal andra genom att erbjuda högre löner för samma arbete. Lite skeptiskt ställdes frågan om alla dessa tillägg och dylikt var ok, dessa frågor ställdes flera gånger av flera individer. Självklart var allt i sin ordning i allefall tills det gjordes en revision på firman. Återigen så var vi lite fördummade och kollade inte själva med skatteverket vilket därmed medfört att vi för någon månad sedan betalade in cirka tjugotusen. Idag fick vi ett nytt brev och ett nytt inbetalningskort på ytterligare cirka fyrtiotusen. Det har väl inte sjunkit in än för jag känner enkom en liten stress, en liten oro. Vi ger det några dagar innan en fullkommlig paralysering skjuter in.
Förra arbetsgivaren han gjorde tydligen en lite deal med skatteverket och kom således lite lindrigare undan än vad som från början var tänkt. Den enskilda arbetaren han får allt stå sitt kast när han nu var dum nog att tro på arbetsgivaren och för obetänksam för att själv kontrollera att allt var i sin ordning.
Hur som helst så mår vi faktiskt bra, trots stress och lite oro. Vi njuter av dagarna tillsammans. Gör utflykter, pysslar på tomten, umgås med nära och kära. Vi älskar, bråkar (lite, lite), skrattar, busar och bara finns nära, nära varandra i denna (om jag får säga det själva) Fina, fina familj.