Att blogga

Igår kl 18.30 slog jag mig ner framför tv:n för att se programmet Annas eviga. När jag lyssnade på vad de kloka tre hade att säga så uppstod många tankar.

Jag började blogga i en form av egenterapi, för att ventilera, få ur mig allt eller åtminstone mycket. För visst är det så att jag till del censurerar det jag sätter på pränt här. Så varför skriver jag inte på papper, varför bloggar jag? Jag skriver inte på papper för att det tar tid, betydligt längre tid och tankarna som är så flyktiga hinner försvinna innan jag skrivit ner dem. De gör de visserligen även här ibland men likväl så är sannolikheten att jag får ner dem större. Jag skriver inte på papper för att jag är slarvig. Jag tappar bort och skulle inte ha samma möjlighet att själv gå tillbaka. Jag skriver inte i ett dokument sparat enkom på minne för att bloggandet gör att mina tankar, mina funderingar, mina texter finns kvar. De finns kvar för mina töser att en dag läsa. De finns kvar för mig. Även om datorn kraschar eller det sparade minnet försvinner.

Men som sagt, visst censurerar jag lite till del av att det är just en blogg. Möjligt att jag faktiskt gör det i en större utsträckning sedan dess att jag delade min bloggadress med vänner. Vissa texter publicerar jag aldrig. De ligger där bland utkasten. Varför, jo för att vissa delar blir för privata, för svåra. Detta berör till en del de känslor som kan uppkomma men även en del av den problematik som sjukdom och sjukskrivningar bär med sig. Vissa delar är helt enkelt för svåra att dela med sig av till de som vet vem jag är, vilka vi är. De gör oss för utsatta.

Men jag bloggar även för att det ger otroligt mycket. De ger mig möjlighet att "möta" andra individer i liknande situationer. Det medför att jag inte dagligen behöver uppdatera familj, vänner och bekanta. Men jag rådfrågar alltid min man innan jag publicerar sådant som berör honom mer intimt. Jag rådfrågar alltid min syster innan jag publicerar sådant som berör vår mor. Jag rådfrågar inte mamma bland annat för mamma har så otroligt mycket ångest ändå.

När min underbara först fick sin diagnos så började jag skriva på en annan blogg. En blogg som jag sedermera stängde till del av att jag kände att jag kom in "fel". Fokus lades på sådant som jag egentligen inte ville lägga fokus på. Den bloggen tog mer energi än vad den gav. Samtidigt som jag började blogga så började jag även besöka andra bloggar vilka berörde främst cancer samt alzheimers. Vissa av dessa har jag fastnat för. Vissa av dessa individer har berikat mitt liv väldigt mycket. De har givit mig insikter, möjligthet till reflektion. De har givit mig glädje, skratt, tårar och sorg. De har givit mig mer än vad jag kan uttrycka i ord. För visst är det så i livet, att känslor ibland är så starka att ord inte kan klä dem, beskriva dem korrekt. Inför detta faktum står jag just idag, just nu.

Igår kväll när jag slog mig ner för att se Annas eviga, i den stunden så somnade en av dessa, beundransvärda bloggande, individer vilken har berört mig så enormt. Jag kommer att sakna hennes kärleksfulla, insiktsfulla, energisprudlande inlägg. Jag kommer att sakna henne, denna individ vilken jag aldrig mött men som genom sitt bloggande givit mig så otroligt mycket. Som genom sin blogg lämnat så stora avtryck i mitt och många, många andras liv. Mina tankar går nu till fina Lilla H, till hennes älskade man och hennes älskade pojkar. Till alla hennes nära och kära.

Ikväll så tänder jag ett nytt ljus, ett ljus för Lilla H.