Drömmar och planering

Vätskeödem eller vattenödem, vad vet jag. Jag lyssnar, upprepar, frågar och upprepar igen. Förstår ni sjukdomsförloppet frågar läkaren? Ja, svarar vi. Men vaddå Ja? Nej, jag förstår inte. Jag förstår inte att det växer hemska, elaka tumörer och metastaser. Jag förstår inte att cellerna löper amok. Jag förstår att min älskling har något som heter cancer och jag hör att de talar om att det är obotligt. Jag känner paniken, rädslan och jag har varit med på hela resan med min frågor, upprepningar etcetera. Men jag kan inte förstå att det kommer ta slut. Jag kan inte, det går inte.

Vi åker till  Fonus, vi pratar, fixar, trixar och donar. Vi pratar om döden och i nästa andetag så kommer frågan huruvida vi skall resa till Azorerna i april, om vi skall koppa upp oss på stadsnätet när det blir aktuellt någon gång i framtiden och så den där lilla gården på Gotland. Om fem år, kan det vara rimligt att vi bryter upp då? Ett litet hus med skog och hav som närmaste granne. Ett litet stall med några hästar, några får, höns och en tupp. Kanske skall vi börja föda upp Devon Rex och Sphynx, kanske dobermann. Jag kan måla, skriva och pyssla, Uffe kan snickra, bygga och så planerar vi lite äventyr. Njuter av att ha varandra, av lugnet och glädjen i allt. Man vet aldrig vad livet tar för vändingar men att inte få ha drömmarna, att inte se en möjlighet till att de kan slå in... Ja, det går inte, det går verkligen inte. Metastaser, ödem och all skit till trots så måste drömmarna finnas om och planerna smidas för en gemensam framtid, ett liv tillsammans.