Avslut

Tiden går, timmar blev till dagar, till månader och snart har ett år passerat.

I fredags var det tre år sedan Uffe fick sin diagnos. För tre år sedan låg han på sjukhus, livet hade tagit en ny och skrämmande vändning. För ett år sedan levde vi med vetskapen att all behandling slutat fungera, vårt hopp var dock starkt. Vi planerade för fullt inför jul, inför kommande resa och renovering. Rädslan att tiden rann i från oss hade inte infunnit sig, riktigt än. Den rädslan var dock väldigt påtaglig, i det som kom att bli, våra sista dagar. Jag var så otroligt rädd att vi inte skulle hinna fira vår äldsta tös födelsedag eller julafton. Rädslan och ångesten visar sig tydligt i ett mail till en av mina närmsta vänner. Men om än den fanns där så fanns också hoppet. Alltid hoppet. Hopp, glädje och kärlek.

Hoppet. I dag ligger Hoppet i framtiden.
Glädjen. Glädjen är här och nu, i stunden.
Kärleken. Kärleken är alltid.
Och så sorgen. Den bedövande, hjärtskärande, ångestfyllda sorgen.

Sorgen kommer alltid vara, saknaden kommer alltid vara. I livet och i våra hjärtan finns du dock alltid. Vi håller dig levande, du är alltid hos oss. I våra dagliga samtal, i våra tankar, våra minnen och drömmar. Sorgen kommer vi lära oss leva med, så småning om. Vi kommer försonas med den, acceptera den som en del av oss.

Sorgen förlamade mig och gör så ofta än i dag. Sorgen gjorde att jag inte kunde skriva och jag har än idag svårt att göra det. Jag kommer inte att fortsätta denna blogg, vilket kanske redan är tydligt. Det svåra i att skriva här är den tydliga saknaden av Ulf. Han som alltid läste och godkände alla inlägg innan de publicerades kan inte längre göra det och då går det inte. Jag kan inte. Men jag vill ödmjukast tacka för alla de kommentarer, för all support, för kärlek och tankar som givits oss under de gångna åren. De har betytt otroligt mycket för både mig och min älskade make.

Allt gott till er alla //Gabriella

I en annan värld är ofattbart bara ofattbart

Genomförkyld och febrig, dunkande huvud, värkande hjärta.
I en annan dimension, i en värld där allt är som det var tänkt, bäddar Uffe ner mig. Häller upp en kopp thé och säger till töserna små "Vi åker iväg på något äventyr och låter mamma få vila en stund." I en annan värld, i en dimension där allt är som det var tänkt, kurar jag ihop mig i soffan med en kopp thé och en god bok som inte handlar om barns sorg när en förälder plötsligt dör. Där väntar jag, efter en liten kvart av tystnad, rastlöst på att mina älskade skall komma hem. Där hoppar mitt hjärta glädjeskutt när dörren öppnas och de äntligen är hemma, vi äntligen är samlade igen. I denna min perfekta värld somnar jag ikväll med min älskade makes trygga, kärleksfulla armar runt mig och och i denna värld har ordet ofattbart inte fått den där extra ohyggliga dimensionen och därmed blivit ett helt nytt begrepp. Här är ofattbart endast ofattbart utan verklig förståelse.

Här, i en annan perfekt värld, firade vi din födelsedag kanske på samma sätt men ändock så annorlunda, för här var du med. På promenad på Femöre, på kalaset hemma med nära och kära. Här är dock Där och verkligeheten såsom den nu verkligen ter sig här är tung, svår. Din dag var dock fylld med minnen, med skratt, med glädje. Som var dag gick där lycka, kärlek och glädje hand i hand med den djupa sorgen och saknaden.

Det är många födelsedagar som redan passerat utan din direkta medverkan (men alltid med din närvaro). Vår äldsta tös, din egen, din äldsta tös (som fyller 27 idag) och i helgen stundar din mammas 92 års dag. Du är alltid saknad, du är alltid närvarande och jag framstår månne alltid lika förvirrad som jag här kan tolkas. Ty min verklighet kan förhoppningsvis inte många förstå. Sannolikheten att du verkligen tror att allt skall kunna ordnas om du bara backar tiden och att du de facto tror att det är fullt möjligt om du bara.... Ja, jag hoppas att du är novis i mitt resonemang