Idag har jag arbetat en hel dag, 8-16.30, för första gången på ett och ett halvt år. Egentligen skall jag endast arbeta 75% men idag var det en planeringsdag så då fick det bli så här. Om tre veckor så är dock dessa tider, dvs 8 timmar per dag, en verkligehet. Jag undrar om detta är realistiskt, om det kommer att fungera?
Det har varit en givande dag men även en utmattande, fysiskt såväl som psykiskt. Fysiskt för att jag inte är van. Psykiskt för att jag känner att jag vill vara och möjligen behöver vara på andra ställen, hos andra individer.
Hemma hos min underbara, som visserligen nästan enkom sover men som därmed behöver lite support gällande exempelvis matlagning. Det är lätt att hoppa över dessa välbehövliga måltider när kroppen skriker sömn, sömn, sömn.
Hos min mamma och bara vara. Ge kärlek och försäkran om att det blir bättre.
Hos min syster och far för att ge likväl som få stöd och support.
Hos mina barn bara för att de är mina älskade, underbara töser.
Jag vet att detta är vardagen för många. Jag vet att detta är det som var och är tänkt att ge oss lite normalitet. Jag vet att det endast har gått en dag. Men mitt hjärta värker av saknad över allt som jag kunde ha gjort idag men som blev lagt åt sidan till del av arbetet. Jag söker ta igen detta under kvällen. Jag söker göra hemmet lugnt så min älskling får sova, efter en kalloririk måltid såklart. Jag söker lugna mamma, ge henne försäkran om en förbättring. Ge henne all kärlek och positivitet som går att förmedla över telefon. Jag ringer systra mi och far för att få en uppdatering, en status gällande dagen. För att försöka visa min tacksamhet över allt det de gör. Jag söker överösa mina töser med kärlek, med skratt, bus, kreativitet och lärdom. Jag söker ta igen alla de timmar som idag har gått förlorade med mina kära.
Om än det var en givande och lärorik planering så är ikväll känslan att timmarna har gått förlorade. Så nu gör jag natt. Nu bäddar jag ner oss alla fyra i sängen och trängs där under några timmar. Tills dess jag eller min underbara vaknar av en armbåge, en fot i ansiktet, ett knä i magen eller dunsen när någon av oss ramlar i golvet.
En sista hälsning
12 år sedan
Inlägg
Å Gabbi vad modig du är som vågar uttrycka dina tvivel såhär. Du är bara i början av resan med småbarn och arbete ännu och hur det sliter det vet man inte förrän det nästan är försent.
SvaraRaderaEn av anledningarna till att jag gått ner mig så långt var bortlämnandet av dessa barn, bortavarandet från dessa barn och insikten om att bristen på kvantitetstid också blir brist på kvalitetstid, OM man inte har orken och styrkan. Och ska man ha orken och styrkan då får absolut inget annat gå snett i livet, då ska man åka motorväg hela tiden och njuta av vinden.
Vem gör det idag? Vem? Har du hört en enda? Jag vågar påstå att ingen åker motorväg idag utan går på stigen som vindlar. Ibland vacklar man till och håller på att falla i diket och ibland tar man hoppsa- steg av lycka. Ibland möter man ett berg och tänker” hur i herrans namn ska jag orka upp där en gång till, jag vill inte jag orkar inte kämpa mer”.
Alla mina tankar finns på hemmaforaldrar.se om hur jag känt och hur jag mått och insikten om vad man ska göra för att orka. Det hårda uppvaknandet i att hur svårt det är att leva efter det man vill. Att det inte bara blir tomma ord, för det har det varit ibland. Man vill så gärna men orkar inte alltid.
Men närheten är det viktigaste, såväl fysiskt som mentalt. Sverige är ju uppbyggt på att vi ska jobba så mycket det är möjligt och tjäna pengar och konsumera och betala skatt och lämna våra barn på förskola så att någon annan uppfostrar dem åt oss. Det råder delade meningar om detta är rätt.
Med facit i hand tyckte inte jag det var rätt att jobba heltid. Inte ens nu när de är såhär pass stora. 75% var lagom, kanske skulle vi delat så båda hade jobbat 75% till och med. För närvaron betyder allt, pengarna mycket men mindre. Att vi finns och lyssnar och smeker en kind och pussar en nacke, betraktar dem i smyg, älskar dem öppet. Villkorslös kärlek. Jag hade inte orken och styrkan att säga ifrån då och ingen hatar mig för det, jag gjorde det jag kunde. Jag har reparerat idag det jag höll på att ställa till.
Och längs den vindlande stigen går vi alla, blinda ibland, sorgsna ibland, glada ibland, och när det är som värst i livet då är det som viktigast att ha stöd. Att ha någon kontinuerligt jämte sig(utomstående) som kan höra på all galla man vill spy ur sig, för då mår man bättre ett tag. Vara liten och omhändertagen. Lägga ner vapnen en stund och få vila.
För vila och ro är viktigt för själen, för att du ska orka vidare när det stormar. Och att lyssna på den inre rösten. Alla har en inre röst men ytterst få lyssnar på den.
Så ta hand om dig så du orkar med resan i livet. Hitta det lilla i det stora, en liten av skratt rynkad näsa och ett tandlöst leende, ett par armar om din hals.Alla måste hitta sitt sätt att orka med vardagen.
Kram från mig.
Jag kan inte annat än att åter säga Tack. Tack kära Mia för de alltid så varma, kloka, fina coh stärkande kommentarer du ger.
SvaraRaderaKramar till dig och de dina